JERUSALEMSMÖTET
som öppnade för freden

Det kunde ha varit fred idag med alla Israels arabiska grannar och med en lösning på palestinska pro­blemet. Men Egyptens premiärmi­nister Anwar Sadat fick inte med sig de övriga arabländerna då han för tio år sedan beslöt avbryta arabvärldens vägran att förhandla med Israel och dess nej till fred med Israel. Sadats Jerusalemsresa var märklig. Då han bröt upp från låsta positioner och reste till Jeru­salem, trots att övriga arabvärlden inte var med, så visar han på det mod som vågar ta risker för fred. Resultatet av Sadats beslut visar också tydligt att när man från arabhåll är redo för fred och villig att förhandla om fredsfördrag - så finns Israel där med en snabbt fun­gerande beredskap för förhand­ling om fred. Också premiärminis­ter Menachem Begin visade mod och handlingskraft då han snabbt tog vara på inviten och omedel­bart bjöd in Sadat till Jerusalem och Knesset.

Det började med ett uttalande av Sadat i det egyptiska parlamen­tet den 9 november 1977: "Israe­lerna kommer att häpna när de hör det. Jag är beredd att möta dem i deras hem. Jag är redo att resa till Knesset, om så erfordras, för att diskutera fred med dem." Omedelbart inledde Begin de kontakter som ledde till att han fem dagar senare kunde rekom­mendera Knesset att inbjuda Sa­dat och efter ytterligare två dagar sändes den formella inbjudan. Två dagar senare, lördagen den 19 no­vember efter sabbatens slut reste Sadat till Israel. När viljan finns behöver det inte ta lång tid till de möten som inleder en förändring mot fred och en ny era. Sadat kom trots att det runt om i världen fanns skepticism och misstro om vad han ville med besöket. I delar av arabvärlden utlöste det dessu­tom en stor förbittring. Ändå flög Sadat tre dagar innan Israelsbesö­ket till Damaskus för att samtala med Syriens president Assad. Re­sultatet känner vi och Assads in­ställning intill denna dag. Sadat hade hoppats få med övriga arab­världen. Då detta inte lyckades fullföljde han ändå det som kom att påbörjas i Knesset och slutade med att fredsfördrag mellan Egyp­ten och Israel undertecknades den 26 mars 1979.

I sitt tal i Knesset klargör Sadat att han inte kommit för att få en separat fred mellan Israel och Egypten utan för en fred för hela Mellersta Östern och för en rätt­färdig lösning på det palestinska problemet. I sitt svarstal gör Begin klart att detta också är Israels mål: "Ni har inte kommit hit och vi har inte inbjudit er till vårt land för att driva in en kil mellan arabländer­na. Israel har ingen önskan att splittra. Vår önskan är fred med alla grannar, med Egypten, med Jordanien, med Syrien och med Libanon." I sitt tal ger han också en förnyad inbjudan till övriga arabländer att komma till för­handlingar.

Vad fick Sadat att besluta sig för sitt positiva ställningstagande och att resa till Jerusalem? Det finns naturligtvis flera samverkande för­utsättningar. En del är att finna i hans personliga karaktär och livs­syn, som bland annat delges i hans självbiografi. Den avgörande fak­torn var, som också Sadat antyder i sitt Knessettal, den prestigevinst som han och Egypten kunde åbe­ropa efter oktoberkriget 1973. I detta krig hade Egypten visat en militär styrka som visade på att Israel inte var oslagbart.

Varför kunde man så snabbt komma på en ärlig samtalsnivå? Jo, genom Sadats erkännande av Israels existens. I sitt tal erkänner han: "Israel är ett faktum, erkänt av en hel värld och de två super­makterna har påtagit sig ansvar för dess säkerhet och att försvara dess existens." "Vi nekade till att möta er någonstans... Vi bruka­de tala om er som "så kallad Isra­el". Det är denna förutsättning för samtal och fredsförhandling som övriga arabländer ännu inte medgett. En realism som är en förut­sättning för fredssamtal.

Sadats och Begins Knessettal kan än idag utgöra en god ut­gångspunkt för fredsförhandlingar mellan övriga arabfolk och Israel. Sadat sade i sitt tal att uppgiften att uppnå en bestående och rättvis fred "är inte svår och inte omöjlig om vi leds av ärlighet och följer en fast och rak linje."

Begin vädjar till Egyptens presi­dent och alla Israels grannar: "Säg inte att det finns något område, vad det vara må, om vilket det inte kan förhandlas." "Allting kan för­handlas." "Vi skall sköta dessa förhandlingar som jämställda, in­gen segrare och ingen besegrad, alla folk i detta område är jäm­ställda." "I denna öppenhetens anda där vi är redo att lyssna till varandra.. . låt oss förhandla."

Ingen kan beträffande Israel och Mellersta Östern bortse från sambandet med en mångtusenårig historia - bibelns historia. Inte heller vid fredsfördrag. Här vävs politik, kultur och religion sam­man, som något odelbart. Det är realism att erkänna detta. Reli­gion kan bli grym och nedbrytan­de, men det har funnits och finns gudstro som befriar och utlöser det goda hos människan. Begin anknyter till detta i inledningen av sitt tal: "Jag kommer till er idag på en grund att skapa ett nytt bättre liv och för att förbereda fred. Vi alla i detta land, Guds land, vi muslimer, kristna och judar tillbe­der alla Gud och ingen annan än Gud. Guds undervisning och bud är kärlek, ärlighet, renhet och fred." Begin påminde om hur de båda folken, araber och judar "bi­dragit till människosläktets fram­åtskridande och mänsklighetens civilisation". Men han påminde också om det nära sambandet mel­lan Israels folk och Israels land: ". .. vi tog inte något främmande land. Vi kom tillbaks till vårt hem­land och banden mellan vårt folk och detta land är eviga. De skapa­des i mänsklighetens gryning. De har aldrig brutits. Det var i detta land som vi skapade vår civilisa­tion och där hade våra profeter sina visioner och deras heliga ord står fasta intill denna dag. . . . Här blev vi ett folk. Här grundlade vi vårt kungarike. Och när vi... blev förvisade från vårt land, så glömde vi inte för en enda dag detta land. Vi bad för det, vi längtade till det, vi trodde på vårt återvän­dande ..."

Egypten blev först av Mellersta Österns länder att erkänna Israel. Det kostade dem isolering från öv­riga arabländer och uteslutning ur arabförbundet. Sadat själv blev senare mördad av muslimska fana­tiker. Detta fredsslut, då arabvärl­dens största land slöt fred med Is­rael, är av mycket större betydelse än de flesta insett. Det finns ingen väg tillbaks. De andra måste kom­ma efter. Egyptens erkännande har banat vägen. Då arabförbun­det möttes i Amman nu i novem­ber enades man om att de arabländer som så ville skulle åter få upp­rätta officiella förbindelser med Egypten.

Vad som idag behövs i arabvärl­den är fler ledare som kan visa samma kurage och vilja till fred som Sadat.

Ben Benson

Chefredaktör för tidningen Jabbok
1987