Begins svarstal i Knesset
Sammandrag

Vi sänder våra hälsningar till ordföranden och till alla islams anhängare i vårt eget land och var de må befinna sig vid dess pågående högtid - offerfesten Id al-Adha. Denna högtid påmin­ner oss om bindandet av Isak på altaret. Det var det prov med vilket skaparen prövade vår fader Abrahams tro. Men från moralisk syn­punkt och för människosläktets utveckling så var det ett bannlysande av människooffer. Våra två folk lärde och undervisade i sina gamla traditioner detta humanitära förbud då ännu folken runtomkring höll på med att offra män­niskor till sina avgudar. Vi, Israels folk och arabfolket, bidrog alltså till människosläktets framåtskridande och vi fortsätter ännu i denna dag att bidra till mänsklighetens civilisation.

Jag hälsar Egyptens president, då han vid detta tillfälle besöker vårt land och deltar i Knessets session. Flygtiden från Kairo till Jeru­salem är kort. Men intill i går kväll så var avståndet mellan dem oändligt. President Sadat har visat mod när han överbryggat detta av­stånd. Vi judar kan uppskatta mod och upp­skattar det hos vår gäst. Det är genom mod som vi har återuppstått och genom det kommer vi att fortsätta att existera.

Därför får jag nu tillåta mig att idag, såsom jag ser det, beskriva innebörden av fred. Vi söker en verklig, fullständig fred, med allom­fattande försoning mellan det judiska folket och arabfolket och som inte kan dränkas i min­nen från det som varit. Det har varit krig, blodsutgjutelse. Våra underbara söner på båda sidor föll i striderna. Vi kommer alltid att vårda minnet av våra hjältar som föll i striderna, så att denna dag kunde komma. Vi respekterar tapperheten hos våra motståndare och vi ger vår hedersbevisning till hela den unga genera­tion av araber som fallit.

Men låt oss inte försjunka i minnen från det förgångna, fastän de är bittra för oss alla. Låt oss komma över dem. Låt oss se mot framtiden för våra folk, för våra barn, för vår gemensam­ma framtid. Det är i detta område som vi alla skall leva tillsammans för alltid, det stora ara­biska folket i sina stater, sina länder, och det judiska folket i sitt land - landet Israel.

Därför måste vi säga vad som är fredens in­nehåll. Låt oss förhandla, herr talman, som fria människor låt oss förhandla för ett fredsför­drag. Och med Guds hjälp tror vi av hela vårt hjärta att den dag skall komma då vi kan under­teckna detta med ömsesidig respekt. Och då skall vi uppleva att krigets era är över. Vi skall räcka händerna till varann. Vi skall då ha ska­kat våra händer och se mot en framtid som kan bli underbar för alla folk i detta område. Den första och förnämsta avsikten med ett freds­fördrag är avskaffande av krigstillståndet. Jag är överens med er herr president. Ni har inte kommit hit och vi har inte inbjudit er till vårt land för att driva in en kil mellan arabländerna. Israel har ingen önskan att splittra. Vår önskan är fred med alla våra grannar, med Egypten, med Jordanien, med Syrien och med Libanon. Vi önskar förhandla oss fram till ett freds­fördrag.

Det finns inte heller någon anledning att skil­ja mellan ett fredsfördrag och krigsupphörande. Vi föreslår inte det. Vi frågar inte efter det. Tvärtom är det så att den första punkten i ett fredsfördrag är att krigstillståndet upphör för alltid. Vi önskar att normala relationer ska upprättas mellan oss, på samma sätt som de kommer till stånd mellan alla andra nationer till och med efter alla krig. Vi har lärt av historien, herr president, att krig kan undvikas och fred är oundvikligt. Många folk har fört krig mot varann och ibland har man dåraktigt använt termen "eviga fiender". Efter alla krig kommer det oundvikliga, nämligen freden. Vi söker där­för att också i fredsfördraget lägga grund för diplomatiska relationer, som brukligt är emel­lan civiliserade folk.

Överallt i Jerusalem vajar idag två flaggor, den egyptiska och israeliska flaggan och herr president, tillsammans har vi sett våra små barn vinka med de två flaggorna. Låt oss underteck­na ett fredsfördrag och för alltid lägga grunden för ett sådant tillstånd både i Jerusalem och Kairo. Jag hoppas också att den dag skall kom­ma då egyptiska barn skall vinka med den egyp­tiska flaggan tillsammans med den israeliska på samma sätt som israeliska barn lyft de två flag­gorna i Jerusalem. Och ni, herr president, kom­mer att ha en ackrediterad ambassadör i Jeru­salem och vi att ha en ambassadör i Kairo och om meningsskiljaktigheter uppstår kommer vi att som civiliserade folk lösa dem genom våra auktoriserade representanter.

Vi föreslår ett ekonomiskt samarbete för ut­vecklingen av våra länder. Vi har i Mellersta Östern underbara länder - så har Gud skapat dem. En oas i en öken - men vi har också öknar som kan förvandlas till att blomstra. Låt oss i det avseendet räcka varandra händerna.  Låt oss utveckla våra länder. Låt oss avskaffa fat­tigdom, hunger och hemlöshet. Låt oss höja våra folk till de utvecklade ländernas nivå och inte längre kallas utvecklingsländer. Jag är också med all tillbörlig respekt redo att under­stryka ett offentligt uttalande av Hans majestät kungen av Marocko, där han sade att om fred kunde etableras i Mellersta Östern så skulle kombinationen av arabiskt geni och judiskt ge­ni tillsammans kunna förvandla denna del av världen till ett paradis på jorden.

Låt oss öppna våra länder så vi kan röra oss fritt. Ni kommer till oss, till vårt land och vi besöker er. Jag är redo att idag tillkännage, herr talman, att vårt land är öppet för egyptiska medborgare och för vår del ställer jag inga vill­kor för denna förklaring. Jag tror att det är endast rätt och riktigt att det i denna sak skall vara ett förenat uttalande, men liksom vi idag har egyptiska flaggor på våra gator så har vi också idag ett viktigt sändebud från Kairo här i vår stad, i vårt land och låt antalet besökare ökas. Våra gränser kommer att vara öppna för er. På samma sätt kommer det också att vara med alla de övriga gränserna. Som jag sagt så önskade vi samma förhållande i norr och söder och öster.

Därför återupprepar jag min inbjudan till Sy­riens president att följa i dina fotspår, herr president och komma till vårt land för att på­börja förhandlingar för att lägga grunden till fred mellan Israel och Syrien och för att underteckna ett fredsfördrag mellan oss. Jag måste tyvärr säga att det finns inget berättigande i den klagan som hörts från andra sidan om vår norra gräns. Tvärtom betyder sådana besök, sådana kontakter och diskussioner att det blir dagar av fest och lyftning för alla folk.

Jag inbjuder kung Hussein att komma hit och vi skall med honom diskutera alla de problem som finns mellan oss och honom. Jag inbjuder också de som är verkliga talesmän för araberna i Israel att komma för samtal med oss om vår gemensamma framtid och för försäkran om mänskliga rättigheter, social rättvisa, fred och ömsesidig respekt. Om vi inbjudes att komma till deras huvudstäder så kommer vi att anta inbjudan. Om vi blir inbjudna för öppna för­handlingar i Damaskus, i Amman eller i Beirut så reser vi till dessa huvudstäder för att där förhandla. Vi vill inte splittra. Vi vill ha verklig fred med alla våra grannar. Fred som blivit bestämd i fredsfördrag och med det innehåll jag klargjort.

Det är min plikt idag att för vår gäst och alla folk som ser oss och lyssnar till våra ord, tala om banden mellan vårt folk och detta land. Presidenten erinrade om Balfourdeklarationen. Nej min herre, vi tog inte något främman­de land. Vi kom tillbaks till vårt hemland och banden mellan vårt folk och detta land är eviga. De skapades i mänsklighetens gryning. De har aldrig brutits. Det var i detta land som vi skapa­de vår civilisation och där hade våra profeter sina visioner och deras heliga ord står fasta intill denna dag. Här tillbad Israels och Judéens kungar. Här blev vi ett folk. Här grundlade vi vårt kungarike. Och när vi på grund av den krigsmakt som vände sig emot, blev förvisade från vårt land, så glömde vi inte för en enda dag detta land. Vi bad för det, vi längtade till det, vi trodde på vårt, återvändande från den dag då dessa ord blev sagda: "När Herren åter upprät­tade Sion, då var vi som drömmande. Då blev vår mun uppfylld med glädje och vår tunga med jubel." Den sången anknyter till alla våra landsflykter och prövningar med tröst om att det med visshet skulle komma ett återvändande till Sion.

Denna vår rätt har blivit erkänd i Balfourdeklarationen, som ingick i mandatet och er­kändes av världens nationer, inberäknat Ame­rikas Förenta Stater. I inledningen till detta dokument sägs: "Eftersom erkännande därmed har givits åt det judiska folkets historiska sam­hörighet med Palestina har grunden lagts för återbildandet av deras nationalhem i detta land." - Det historiska sambandet mellan det judiska folket och Palestina - på hebreiska "Eretz Yisrael" - "återbilda" det judiska nationalhemmet "i detta land" - nämligen Eretz Yisrael.

År 1919 fick vi också denna rättighet erkänd av en talesman för det arabiska folket och i en överenskommelse undertecknad 3 januari 1919 av Emir Feisal och Chaim Weizmann sägs: "Med tanke på arabernas och det judiska fol­kets nära släktskap och härkomst och med in­sikt om att säkraste medlet att nå målet för deras nationella längtan är det nödvändigt med ett så nära samarbete som möjligt för arabsta­tens och Palestinas utveckling." Därefter följer artiklarna om samarbete mellan arabstaten och landet Israel. Detta är vår rättighet. Det är en gällande sanning.

Herr president, jag följde er denna morgon till Yad Vashem. Ni såg med egna ögon vårt folks öde när vårt hemland hade tagits ifrån oss. Det är en otrolig historia. Vi var båda överens, herr president, att den som inte med egna ögon sett allt det som kan ses i Yad Vas­hem kan inte förstå vad som hände detta folk i hopplöshet och berövad sitt eget hemland.

Och till och med under dessa sex år då millio­ner av vårt folk, därav en och en halv million judiska barn, blev mördade med alla möjliga perversa metoder, så kom ingen till deras hjälp, varken från öst eller väst. Därför ingicks en lojalitetsed av vår generation - tillintetgörelsens och återupplivandets generation, att aldrig mer skal våra hustrur och våra barn, som det är vår plikt att försvara om så är med våra liv som insats, tillåtas komma inom räckhåll för någon fiendes destruktiva angrepp.

President Sadat vet och han visste innan han kom till Jerusalem, att vi har en annan position än hans beträffande de permanenta gränserna mellan oss och våra grannar. Men jag vädjar till Egyptens president och alla våra grannar; säg inte att det finns något område, vad det vara må, om vilket det inte kan förhandlas. Jag före­slår, i namnet av en stor majoritet av detta parlament, att allt skall kunna bli föremål för förhandlingar. Vem som än säger att i förhål­landet mellan arabfolket och arabfolken runt omkring oss och staten Israel finns sådant som måste tas bort från förhandlingarnas område, påtar sig ett tungt ansvar. Allting kan förhand­las. Ingendera parten kan påstå motsatsen. In­gen sida skall framlägga prioriterande villkor. Vi skall sköta förhandlingarna med respekt. Om det finns skiljaktiga meningar mellan oss, så är detta inget ovanligt. Alla som har studerat krigens historia och fredsförhandlingar vet att varje förhandling för fredsfördrag börjat med skilda uppfattningar hos parterna. Men under förhandlingarnas gång så nådde man fram till överenskommelser som gjorde det möjligt att underteckna ett fredsfördrag. Det är denna väg som vi vill följa. Vi skall sköta dessa förhand­lingar som jämställda, ingen segrare och ingen besegrad, alla folk i detta område är jämställda och låt dem alla behandla varann med respekt. I denna öppenhetens anda där vi är redo att lyssna till varandra, till fakta och skäl och med förklaringar med varje förnuftigt försök till öm­sesidig övertygelse, låt oss som jag föreslagit förhandla. Låt oss påbörja förhandlingarna. Låt oss med beslutsamhet fortsätta med dem till dess vi lyckats nå fram till att underteckna ett fredsfördrag mellan oss.

Vi är inte endast beredda att sitta ned till­sammans med representanter för Egypten och representanter för Jordanien och Syrien och Libanon, om Libanon är redo för en fredskon­ferens i Genève. Vi föreslår en förnyelse av Genèvekonferensen grundad på Säkerhetsrå­dets resolution 242 och 338. Vidare om där skulle finnas problem med återupptagandet av Genèvekonferensen, så kan vi klara ut dessa idag eller i morgon. Och om Egyptens presi­dent önskar fortsätta med klarläggandet av dem i Kairo eller någon neutral plats så har vi inga invändningar. Låt oss redan före Genève­konferensen klara ut de problem som det är bättre att klara ut innan mötet och göra det med öppna ögon och villighet att lyssna till alla förslag.

Herr president, tillåt mig att säga ett ord om Jerusalem. Ni bad i dag på en gudstjänstplats helgad åt Islam. Från den platsen gick ni vidare till Heliga Gravens kyrka. Ni har sett det som hela världen känner till, att allt sedan detta blev en enad stad så är det absolut fritt tillträde till de heliga platserna, så att medlemmar av alla olika trosriktningar kan besöka dem. Vi kom­mer att försvara denna rätt av fritt tillträde därför att vi tror på människors lika rättigheter och på respekten för varje trosriktning.

Detta är en speciell dag för vår lagstiftande kammare och utan tvivel så kommer den att minnas under många år i vår nations annaler och också i den egyptiska nationens annaler. Idag, med er tillåtelse vill jag bedja en bön till våra fäders Gud, våra gemensamma fäders, att han skall ge oss hjärtats vishet som vi behöver för att komma över hinder och svårigheter, smädelser och förtal och att vi med Guds hjälp skall nå fram till den dag vi längtar efter, som hela vårt folk beder om, fredens dag. Det är sant som Israels psalmist sade: "Rättvisa och fred har kysst varann." och profeten Sakarja talade om: "Kärlek, sanning och fred."

Menachem Begin
Israel premiärminister
i Knesset  20.11.1977