www.mamboteam.com
loffe.net
 
 
Rysk rulett i hallonbusken
Skrivet av Loffe   
2005-06-06 06:01

Rysk rulett i hallonbusken

Många faror kan lura på en bärplockare ute bland hallonbuskarna och på lingonröda tuvor på villande mo. Liksom i rysk rulett kunde man ha mindre tur och mera otur i att råka ut för något i naturen. Bittra erfarenheter av detta fick jag då jag skulle utöka bärlagret i frysboxen. Det hela fick dock ett tragikomiskt slut. I lokaltidningarna har vi fått läsa om brummelibrum som lufsar både här och där, och mest har vi förlitat oss på att han lufsar där och inte här. Så det gäller att vara modig. Ormar behöver man inte rädas, man kan ha stövlar som touchar grenen, och förresten har de inte synts till på sistone, trots tjänligt ormväder.

Skogens kung har man haft en viss respekt för, men inte reste sig många hårstrån på mitt kalhygge till bröstkorg, trots att en sirlig älginna på skrangliga ben rusade upp ur en kornåker som jag passerade. Jordgetingar har man hört om. För fem år sedan stormade fem fullproppade gifthannar mot min oförberedda nackdel och alla fick in varsin fullträff, vilket totalbedövade nacksensmekanismen och gjorde att jag kunde endast se framåt i tiden. Med min konstlade nackspärr såg jag ut som en felsvarvad dalahäst från Nusnäs, stel och rödmålad i manken. Än i dag gör ett stick sig påmint om svunna tider som ännu svider. Efter 7.15,34 i årets hallonbuske, blev det ett stygn i högerhand. Det blev vänsterhänt förstahjälp, tillfällig sjukskrivning som resulterade i frivillig ogrässlåtter med röjningssågen, och kvällen avrundades med två nya stick i vänster hand av två nya giftiga förmågor. Efter det förlänade jag mig själv ett civilt BUT (befrielse från utomhustjänst).

Efter att ha mött skogens drottning och luftens kamikazis, väntade jag mig att få träffa skogens lurvige prins Ursus. Dagen efter besöktes nya hallonbuskar som fanns på en stor kalruta. Jag var på helspänn så att inga ormtänder eller getinggaddar denna gång skulle överrumpla mig. För att gardera mig trummade jag med mina tomma bärbaljor för att inge lite pondus åt homo sapiens intåg i sommarhagen. Ifall björnen skulle ha nedsatt funktion på hamrarna och städen och inte uppfatta baljornas dova oljud, bjöd jag på högsta oktav ur visselpipan. Två ytterlighetstonlägen - säkert fanns björnens hörsel någonstans däremellan. Skörden tycktes bli god och nästan maskfri.

Just som jag var som mest spänd på djurlivets överraskningar hör jag ett våldsamt brakande och knakande i skogen. Skogsvännen Frey hade säkert gråtit kåda om han hört vilket skövlande denna efterhistoriska best gjorde på undervegetationen och det yppiga skogsbeståndet. Pulsen stod stilla i en minut, och sedan hjärtmuskeln repat mod körde pumpen igång på ojämna varv och lät som en techno-låt som fastnat på första spår. Det blev rundgång i hela kroppen och jag fick ett öronbrus som lät som då jag i min barndom hörde Onni Suurunen köra med sin motorcykel i sin stora tunna vid gamla sportplanen.

Till min förfäran hörde jag att åbäket tycktes ha planer att göra sina imponerande femtåiga fotavtryck just på den plats där jag stod hukad som en förlägen utedassare i ogjort ärende. Här kom nu säkert skogens Arnold Swartzenegger med aptitretande hälsningar från Jeussen. Här fanns ingen tid att fylla i något formulär om organdonationer inte. Säkert skulle han bita rakt av . Snart skulle jag kittla halsmandlarna och stryka gomseglet på en äkta brunbjörn. Tur i oturen var det ändå att hushållets äldsta kött skulle stryka med, och inte ens hinna bli 50 år gammalt. Tänk om man kunnat ge tillbaka, att få skratta björnen rakt i ansiktet: ”Haha. Bit du bara din Ursus, jag har urinvägsinfektion och äggvita”. Som tyvärr inte kunnat konstateras. Då tänkte jag nog som Karjalainen som hamnade i kannibalernas köttgryta, och sa i fri översättning från en viss naturfolksdialekt: “Detta skall ni få äta upp ännu”.

Så hördes ett nasalt läte från skogsbrynet, så jag tänkte att här kommer en som inte använt Nazolin enligt läkarordination. Mera gutturala läten hördes och så dök någonting svettigt, brunbränt upp bland tallstruntarna. Men det var inte Mors lilla Olles vän från blåbärsskogen, det var en orienterande vetilbo som missat kontrollen. (Detta har bekräftats senare). Hade det inte varit tisdag hade det säkert varit fråga om torsdagsbommen. Trettio pulsslag senare dök en upphettad kaustbybo (har bekräftats senare) upp i andra kanten av kalrutan, så en av dem hade inte alls läget under kontroll. Den förste nonchalerade min person helt. Då han kom till gläntan, tog han höger om, snabbtittade i tio väderstreck, fällde upp inbillade skygglappar, ställde in automatpiloten och for pilrakt som en datasstyrd Jehu utefter den slippriga kyttlandskanten. Ack, om någon hunnit koppla till en Fiskars tvåskärare, det hade blivit raka tiltor. Kaustbybon förde ett mera irrande leverne och tycktes njuta av att kuta på kalruta. Han påminde mera om en manuell skogskultivator från sekelskiftet. Som om han vore på kant med sin egen eller någon annans sextant.

Här har man nu under många år varit skakis för getingar, ormar, älgar och björnar, och så håller man på att dö i skräck av en orienterande vetilbo. Det borde varnas för dylikt, på samma sätt som för älgar och renar. “Varning för orienterare!”

Loffe

Senast uppdaterad 2016-04-17 09:25
 
 
Top! Top!