Jag är revisor i föreningen Rädda Kaitsjön. Den 21 april 2013 var vi på en romantisk lustvandring runt Heimsjön. Just före ankomsten till kåtan vid Kaitbäcken, kom behovet plötsligt på, och jag rusade som skjuten ur en tivolikanon in på det kombinerade herr- och damdasset. Jag drog en suck av – som det hette förr - ”hugsvalelse”. Servicen skall finnas där behovet finns! Men ack vad jag bedrog mig! Där fanns inget toalettpapper. ”Output” som var på väg fick jag kalla tillbaka och det blev ”input” istället. Det blev att fortsätta promenera som på styva linan. Jag tror ingen herreman tidigare i Terjärvs forn- och nutidshistoria har fört sig som jag gjorde och gått med sådan hållning genom hembygden – Österbottens pärla! Vid sportplanens utedass kom lättnaden. Och dess fall blev högt!

Som revisor påpekade jag dagen efter bristfälligheten för styrelsen, som på stående fot lovade göra bättring. För de visste att en revisor ändå har sista ordet.

Några veckor senare gjorde jag en oannonserad kontrollrunda för att se om åtgärder vidtagits enligt revisionsprotokollet. Och vad ser jag. En renskurad dassbänk, en vitbländande Lambi-rulle på väggen och på andra sidan, på en nyinslagen femtumsspik, hängde ett ark med den inbjudande texten ”Endast för revisorn”. Äntligen började man se skillnad på folk och folk. Styrelsen hade lärt sig en läxa.

Glad i hågen - fast inget behov fanns - genomfördes den välinövade ritualen och med en lycksalig känsla tog jag ner revisorspappret.

På baksidan fanns Mirkas sandpapper av grovkornigaste slaget!

Loffe