Minns ni Maria Åkerblom ? 

Del 3
Strider o. processer

Redan vid Maria Åkerbloms första besök i Karleby och Terjärv ställde sig kapellanen Westerlund och kyrkoherden Eriksson bestämt avvisande till Maria Åkerblom och vägrade konsekvent att infinna sig till något av hennes möten. Westerlund hade från Nyland erhållit bevis på att Maria Åkerblom, som uppträdde som en 14—15-åring, i själva verket var 19 år och att hennes liv i Nyland inte varit klanderfritt.

Några dagar efter hennes ankomst till Karleby infann han sig till ett av hennes möten för att med polismakt tvinga henne att lämna orten, och i juli 1918 öppnade han en tidningspolemik i ortspressen.

I Terjärv drog sig Eriksson inte för att vid bibelförklaringar angripa Maria Åkerblom för ett omoraliskt liv och hela den evangeliska rörelsen ställde sig bakom honom.

 Varnade

I samband med visitationen och installationen av Karleby församlings nya kyrkoherde F. W. Neunstedt i månadsskiftet augusti—september slog ärkebiskop Johansson in på. samma. linje som Westerlund och Eriksson, vilket med beaktande av hans teologiska grundsyn ingalunda var oväntat.

Johansson varnade församlingen “allvarligt” för den “sekteriska rörelsen”, “ty”, sade han, “det behövs inte mycken urskiljning för att bedöma att denna rörelse inte är av Gud”.

Maria Åkerblom och hennes anhängare blev inte svaret skyldiga och speciellt samtalet mellan de båda huvudpersonerna blev intressant. Ärkebiskopen förbjöd Maria Åkerblom att predika med hänvisning till Pauli ord om att kvinnan skall tiga i församlingen. Maria Åkerblom bestred det riktiga i förbudet genom att hänvisa till  Joel 2:28-29  ”Och edra söner och edra döttrar skola profetera” och  överträdde det några timmar senare genom att tala på bönehuset.

Ödesdigert

Årsskiftet 1919-1920 blev ödesdigert för rörelsen. Kort före jul hade Maria Åkerblom låtit anställa en 14-årig pojke — Erik Stadius — som hästskötare. Då pojken inte utförde sina åligganden till hennes fulla belåtenhet lät hon piska pojken som kort därefter lyckades rymma.

Misshandeln ledde till ett verkligt folkupplopp i Gamlakarleby, vid vilket Maria Åkerblom och hennes närmaste vänner blev anfallna med ägg, snöbollar och frusen hästgödsel, och vid ett talrikt besökt medborgarmöte på Jungsborg under kommunalfullmäktigeordförande

A. Lidsles ledning beslöt man att vända sig till landshövdingen med en begäran om att Maria Åkerblom skulle avlägsnas från orten för att “den synnerligen upphetsade stämningen på orten” skulle lägga sig. Emil Enqvists hus, där Maria Åkerblom och Vartiovaara bodde, försågs nattetid med påskriften ”Straffanstalt” i 50 cm höga bokstäver.

Till ansvar

I ortspressen angreps rörelsen ett flertal gånger under januari och i februari 1920 ställdes Maria Åkerblom, Vartiovaara och Enqvist till ansvar för misshandeln. Vid, rättegången frikändes Maria Åkerblom, medan Vartiovaara och Enqvist dömdes till böter och  ersätt ningar. Straffen skärptes av Vasa hovrätt. Högsta Domstolen fann utrett att Vartiovaara och Enqvist “ägt rätt” att bestraffa Erik Stadius eftersom han lämnats i deras vård och förkastade åtalen mot de anklagade.

Den misshandel, som i Gamlakarleby förorsakat folkupplopp och uppvaktning hos landshövdingen, fann Högsta Domstolen inte grövre än att de anklagade “ägt rätt” att göra sig skyldiga till den.

Fiendskap

När man söker orsakerna till reaktionerna är det först skäl att påpeka att den hänförelse anhängarna visade tvingade de religiöst indifferenta i försvarsställning. Och det var inte svårt för den att finna angreppspunkter. Man kan. här peka på dvalasammankomsterna, Maria Åkerbloms falska uppgift om sin ålder, hennes ridturer i galopp genom stadens gator samt förhållandet till Vartiovaara, som hade lett till skilsmässoprocesser och till att de intimaste familjeangelägenheter utlämnades till allmänheten genom “öppna brev” i tidningspressen. Prästerna och ärkebiskop Johanssons vägran att överhuvud se något gott i rörelsen stärkte dessa tendenser till ytterlighet och det behövdes bara ett gynnsamt tillfälle för att missnöjet skulle utvecklas till öppen fiendskap.

Motangrepp

Fiendskapen tvingades naturligt nog också Maria Åkerblom-rörelsen i försvarsställning. Att anhängarna inför domstol skulle ställas till svars för en obetydlig förseelse, stryk åt en pojke som de ansåg att behövde det, medan andra ostraffat ständigt kunde hota dem till livet var mer än de stillatigande kunde acceptera. Från år 1920 påminner utvecklingen mest om uppmarschen för en stor drabbning, där båda sidor är fast beslutna. att med våld driva igenom sin ståndpunkt.

En månad efter det att Stadius-målet varit uppe till sin första behandling gick rörelsen för första gången till motangrepp. Maria Åkerblom anklagade tre personer, bland dem kapellanen Westerlund för ärekränkning och inlämnade bl.a. en inlaga undertecknad av 574 personer, vilka intygade att ”intet opassande” ägt rum vid Maria Åkerbloms dvalarmöten och att hennes predikningar “i allo överensstämde med bibeln”. Åtalet förkastades med rätt säregna motiveringar.

Det kan ha sitt intresse att återge den ovan nämnda inlagan till häradsrätten. Den är undertecknad i Gamlakarleby den 15 januari 1920.

“Undertecknade, såväl medlemmar uti Ungas Kristliga förening i Gamlakarleby socken även som utom sagda förening stående personer, som varit i tillfälle att åhöra och följa med Fröken Maria Åkerbloms förkunnelse får härmed på begäran intyga, att hennes förkunnelse icke i något avseende är stridande emot vår evangeliska lutherska kyrkas bekännelse, och aldrig har hennes verksamhet åstadkommit någon oordning eller störande (!) och aldrig i något avseende har samhällsskadliga inflytande därav uppstått (!), och i ingen händelse föreligger någon som helst fara för ordningens upprätthållande på orten, som tidningarna velat låta påskina, utan tvärtom har förkunnelsen åstadkommit väckelse bland såväl yngre som äldre personer, som därav erhållit stor välsignelse och har därigenom befordrat det kristliga livet och sedligheten på orten”.

Upploppsmål

Under år 1921 sökte anhängarna sin rätt i två nya rättegångar i Snappertuna där målet gällde ett kanske arrangerat anfall på det hus där Maria Åkerblom bodde med sina vänner sommaren 1921 och i Gamlakarleby genom de s.k. upploppsmålen där man ställde ledande personer, bl.a. vicekonsuln Astley Rodén och. kompanichefen i skyddskåren Valter Viklund, till ansvar för folkupploppet.

Inte heller dessa rättegångar gav positivt resultat för rörelsen. Det framgick i stället att de ovannämnda personerna gjort sitt bästa att skydda anhängarna mot övergrepp från folkmassans sida. För anhängarna tedde det sig klart att de inte heller denna gång hade fått rätt trots att det borde ha blivit uppenbart för alla att orätt hade blivit begånget. De upplevde sig allt mer som. förföljda och deras förtroende för rätteskyddet var allvarligt rubbat.

När det gäller striderna är det slutligen skäl att peka på tidningspressens roll som opinionsbildare. Ensidigt tog tidningarna parti emot rörelsen och förde okritiskt vidare de rykten som kom i omlopp. I referatet från upploppet i Gamlakarleby möter man inte ens ett . avståndstagande från folkmassans metoder och när notisen om överfallet i Snappertuna nådde redaktionen tillfogades kommentaren, att man inte alls var förvånad över att “de beskedliga ruttna äggen” utbytts mot “revolver- och gevärskulor” i Snappertuna. Angreppen kulminerade i att man vägrade att ens i form av annonser ta in genmälen av Vartiovaara till artiklarna. Detta blev den kanske viktigaste orsaken till den rätt omfattande apologetiska litteratur som rörelsen utgav.

Tredelad

Den mest iögonenfallande följden av striderna blev att de positivt inställda drog sig tillbaka. I Karleby drogs gränserna så skarpa att det i  huvudsak var endast de verkliga anhängarna som besökte bönehuset.

I Terjärv blev den tudelade församlingen tredelad. TKUF anslöt sig till det nygrundade förbundet Kyrkans ungdom och höll ett visst avstånd till Maria Åkerbloms anhängare, vilka hade det Nya bönehuset som ett centrum för sitt arbete.

Tillbaka

Också i Helsingfors drog sig de positivt inställda tillbaka, medan de andra fick närmare kontakter till anhängarna i Karleby och Terjärv och bar sin del av ansvaret för rättegångarna.

Därmed hade en sida i det tredje skedet, konsolideringen, redan börjat förverkligas.