Minns ni Maria Åkerblom ?

Del 2
Genombrottet i Österbotten

Det blev snart verkliga folkvandringar till hennes möten. Flere tusen åhörare torde ha varit närvarande vid ett möte i  Pojo och när hon predikade i Kyrkslätts kyrka strömmade människor enligt kyrkoherde Julius Lindberg till “som på julmorgonen”. Även andra kyrkor uppläts för henne och fylldes vid hennes möten. Verksamheten föregick om än med minskad intensitet också under år 1918.

Förkunnarroll

Om man söker orsakerna till de stora skarorna i Nyland kan man peka på den allmänna oron i landet och människornas längtan efter något fast som tidens stormar inte kunde rubba. Därtill kom det säregna sätt på vilket Maria Åkerblom gestaltade sin förkunnarroll.

Att verksamheten inte ledde till varaktigare resultat hade främst två orsaker: de alltför korta besöken på olika platser och en för detta slag av väckelsefromhet lämplig jordmån. Maria Åkerblom stod i skarp opposition till de frikyrkliga och av inomkyrkliga väckelserörelser hade endast den evangeliska rörelsen vunnit anhängare där. Denna rörelse var dock genom sitt medvetna vaktslående kring en konservativ ståndpunkt i bibliska och dogmatiska frågor föga mottaglig för impulser av detta slag. Endast i Helsingfors fick hennes verksamhet mera bestående resultat. Där fanns en liten mystisk-svärmisk krets, som bl.a. upprätthållit kontakter till Helena Konttinen och Karolina Utriainen och dessutom hade i deras egen mitt arbetarsonen Johan Vilhelm Söderman framträtt som en profet. Före sin bortgång år 1915 lär han ha förutsagt att hans efterträdare skulle bli en ung kvinna med namnet Maria och att hon skulle vara starkare än han.

Arbetarsonen Johan Vilhelm Söderman
uppträdde i Helsingfors. Efter hans död
slöt sig hans anhängare till Maria Åkerblom .

Kulmen

Under Kammio-vistelsen kom Maria Åkerblom i kontakt med denna krets, som upptog henne som sin profet. Hennes verksamhet i staden fick såväl formen av offentliga möten som dvalatal för den inre kretsen. Antalet anhängare växte också efter det att Maria Åkerblom flyttat till Gamlakarleby våren 1919 under hennes sporadiska besök i staden.

Sin kulmen nådde rörelsen under år 1920, då medlemsantalet i den inre kretsen torde ha uppgått till 35—50 personer samt därutöver kanske lika många intresserade, som inte deltog regelbundet i verksamheten.

Efter 1920 kom rörelsen i Helsingfors in i det andra skedet — stridernas tid.

Österbotten

Först några ord om bakgrunden.

Den religiösa strukturen i Karleby och Terjärv erbjöd lämplig jordmån för Maria Åkerbloms verksamhet och då. hon för en längre tid koncentrerade sin verksamhet just till dessa församlingar var förutsättningarna för en framgång givna.

Det religiösa livet i Karleby var vid tiden för Maria Åkerbloms ankomst rikt differentierat. Den s.k. Nya kyrkliga väckelsen som bröt fram år 1901, främst som ett resultat av lekmannapredikanten August Jerns verksamhet, gick fram över hela församlingen och utgjorde närmast en efterdyning till den senare pietismen, men hade även upptagit drag från laestadianismen och från anglosaxisk väckelsefromhet.

Väckelsearvet fördjupades av kapellanen Verner Bengs (1903—1910). Under hans tid grundades de Ungas Kristliga Förening (UKF), som senare blev ett centrum för Maria Åkerblom-rörelsen. Efter det att Bengs lämnat församlingen saknade de väckta en ledare för arbetet. Varken kyrkoherden Edvard Johansson, som avgick 1915, eller kapellanen August Westerlund kunde vinna de väcktas förtroende.

Inte okända

Sömn- eller dvalapredikanter var inte okända i Karleby. Anna Rogel, som väl betytt mer än någon annan när det gällt att legitimera dvalapredikan inom vår kyrka, vann en viss genklang i Gamlakarleby. Arvet fördes vidare av bondehustrurna Anna Stina Silakka och Brita Nygrann, som våren 1821 predikade i ett dvalliknande tillstånd.

Genom klockaren Anders Nyström fick den böhmianska mystiken ett centrum i Gamlakarleby och hans efterträdare som ledare blev sjömansänkan Maria Rotander (död 1879).

I början av 1900-talet hade Karolina Utriainen besökt församlingen och efterlämnat ett positivt intryck. På olika vägar nåddes församlingen av ryktet om en annan sömnpradikant, den unga flickan Maria Åkerblom, som skildrades som ett “enastående kraftigt Gudsvittne”. Intresset för hennes verksamhet var speciellt stort inom UKF, där det svärmiska inslaget redan tidigare tidvis varit rätt starkt.

Två läger

I början av 1900-talet klövs Terjärv församling i två läger: det rätt ultraevangeliska lägret i södra delen av församlingen och det mera pietistiskt betonade lägret i norra delen. Under kyrkoherde Ernst Gustav Appelbergs tid bröt en väckelse fram. vintern 1914—1915. Det var en läsarväckelse som gick fram över hela församlingen. Man studerade vid stugumöten bl.a. Rosenius skrifter och Fjellstedts förklaringsbibel. Den ovannämnda tudelningen uppstod när frågan om. vart de väckta skulle ansluta sig vaknade. De flesta valde den av Appelberg grundade mera pietistiskt präglade Terjärv kristliga ungdomsförening (TKUF). Följden blev svåra inre stridigheter i  församlingen.

När Isidor Eriksson tjänstgjort som Lutherska evangeliföreningens resepredikant, år 1917 efterträdde Appelberg kände sig norra delen av församlingen som utan herde. Många kände det t.o.m. som en plikt att värja sig mot hans som man uppfattad det ensidiga förkunnelse.

Ledargestalt

Också till Terjärv nådde ryktet om den unga flickan som i Nyland samlade stora skaror omkring Guds ord. Maria Åkerbloms stora framgång i Karleby och Terjärv berodde förutom på den religiösa strukturen och behovet av en ledargestalt på att hon anknöt till de väcktas tros- och referenssystem, att de identifikationsmöjligheter hennes förkunnelse erbjöd var lätt tillgängliga i det att hon varnade för rökning, dans, dryckenskap och kortspel samt att hon uppträdde som en mycket ung flicka, vilket gjorde att man lättare översåg bristerna i hennes förkunnelse och liv.

Karleby

Den 19 juni 1918 höll Maria Åkerblom sitt första möte på Hakalax  bönehus. Hennes tal, i vilket hon anknöt till den drunkningsolycka som inträffat kort före hennes ankomst och i vilken fyra ungdomar i 20-årsådern förlorat livet, gjorde ett starkt intryck på åhörarskaran i det fullsatta bönehuset.

När hon några dagar senare predikade i Karleby kyrka hade hon 800-1000 åhörare. Under sommarens lopp samlades allt större skaror för att lyssna till henne och vid några friluftsmöten på bönehusets gårdsplan har antalet åhörare, som kom också från grannförsamlingarna, uppskattats till 4000 - 5000.

Väckelsen började snart gripa omkring sig. Att den inte var direkt knuten till Maria Åkerblom utvisar faktum att den inte avstannade hösten 1918, då Maria befann sig i Terjärv. De ledande inom UKF, gårdsägaren Johannes Kurtén, entreprenören Emil Enqvist och bondesonen Verner Borg ledde arbetet och försökte hjälpa dem som kommit in i en religiös kris.

E.R.Vartiovaara var rörelsens apologet både i
tidningspressen och inför rätta .

Predikant

Våren 1919 kallades Åkerblom på nytt till Karleby för att bli anställd som VKF:s predikant, en plan som UKF haft sedan 1917, men som inte kunnat förverkligas på grund av att man inte funnit någon lämplig person.

Denna gång kom hon i sällskap med forstmästaren Eino Rafael Vartiovaara, som hon genom predikanten J. A. Varski kommit i kontakt med i början av januari år 1919; Vartiovaara var son till kyrkoherden i Anjala och senare i  Kiihtelysvaara, Villiam Vartiovaara (Veckman). Efter att år 1911 som 26-åring ha avlagt forstmästarexamen innehade han en mängd olika tjänster tills han år 1918 tog initiativet till grundandet av Suomen Kuivatislaamo Ab. Under inbördeskriget kom han in i en religiös kris och mötet med Maria Åkerblom övertygade honom om. att hon var ett Guds utvalda redskap då hon kunde avslöja hans tankar och att det var hans uppgift att resa omkring och förkunna evangelium för så många som möjligt innan domen kom.

Hänförelse

Under våren 1919 fick väckelsen i Karleby en allt större spridning och UKF såg sig tvunget att utbygga bönehuset. Vid årsmötet övertog Maria Åkerbloms anhängare helt ledningen av föreningen och efter hennes ankomst gick man med hänförelse och kraft in för att vinna de stora människoskarorna som på nytt samlades för Gud.

Rörelsens verkliga genombrott ägde, rum i samband med ”Julhögtidsfesten” på bönehuset år 1919. Under följande år hårdnade motståndet mot rörelsen märkbart och det blev svårt att vinna anhängare i staden och dess omedelbara närhet. I allt större utsträckning hölls mötena därför ut i byarna där stora skaror fortfarande samlades. Till dessa möten kom Maria Åkerblom ridande på sin vita häst, ofta i sporrsträck, den nybildade hornorkestern spelade och KUF:s sångkör sjöng.  Antalet anhängare torde under denna tid ha uppgått till mellan 300-500 och därtill kom kanske lika många positivt inställda.  Dessutom ledde Maria Åkerblom en barnkrets med ett hundratal barn. Det var denna barnkrets som avsågs när det senare uppgavs att. rörelsen underhållit ett  hundratal föräldralösa barn - en uppgift som bl.a. Voipio kritiklöst återgivit.

Till Maria Åkerbloms dvalamöten, som hölls efter de allmänna mötena, hade endast anhängare tillträde. Till en början samlades man hos E. Enqvist, där Maria åkerblom bodde och senare på grund av utrymmesbrist på bönehuset.

Från årsskiftet 1920—1921 blev det andra skedet i rörelsens historia  — stridernas tid — det dominerade i Karleby.

Till Terjärv kom Maria för första gången i juli 1918. Hon talade till flera tusen personer från folkskolans trappa i kyrkbyn. Hennes förkunnelse, som framfördes med  “brinnande hänförelse och övertygelse” väckte ett allmänt gensvar hos åhörarna.

1918 återupptog hon sin verksamhet och vistades i Terjärv under oktober och november. En genomgripande väckelse utbröt. Mer än hälften av ungdomarna i kyrkbyn och en stor del av ungdomarna i Hästbacka by blev gripna av den. Till dessa hörde bl.a. de ledande personerna i den kulturella ungdomsföreningen och denna förenings verksamhet avstannade. Med glädje och iver gick man nu in for att sprida budskapet om Kristus. Inom TKUF fick de nyväckta ett hem. Väckelsen fortfor att gripa omkring sig också efter Maria Åkerbloms avfärd och föreningen fick drygt 100 nya medlemmar under vårens lopp.

Efter det Maria Akerblom bosatt sig i Karleby kunde hon besöka sina anhängare i Terjärv rätt ofta. Hänförelsen bland de nyväckta var fortfarande stor. Vid ett tillfälle tågade hela anhängarskalan med folkskollärarna och andra ledande personer i Terjärv i spetsen i den unga predikantens fotspår genom kyrkbyn till ungdomslokalen där mötena hölls. Man torde kunna räkna med att en fjärdedel av församlingens, ca 700 personer, var positivt inställda till Maria Åkerblom och att 100—200 personer räknade sig som rörelsens anhängare.

Också bland barnen utbröt en en väckelse. Hand i hand gick de med fåren ut till betesmarkerna medan de sjöng: “Jag lyfter ögat mot himmelen”.

I Terjärv började rörelsens tillbakagång redan under år 1920. Bidragande orsaker härtill var anhängarnas försök att åsidosätta kyrkoherde Eriksson som TKUF:s ordförande och striderna om vem som skulle få inviga det s.k. Nya bönehuset, som främst var ett verk, av de ledande inom Maria Åkerblom-rörelsen. Och därmed är vi inne i det andra skedet i rörelsens historia — stridernas tid.

 
Gustav Björkstrand

(Öb 13.04.1969) <<< 1 del 3,4 >>>

Redigering 13.05.2005: Elof Granholm