SÖMNPREDIKANT HELENA KONTTINEN 2 (4)

Dr. Aarni Voipio

I Helena Konttinens biografiska memoarer finnas inströdda förklaringar angående avsikten med de före­teelser, för vilka hon blev föremål. En del av dessa förklaringar förefalla att vara uppdiktade, men även i så fall äro de intressanta ur psykologisk synpunkt.

Andra åter äro absolut träffande, om man nämligen reducerar det övernaturliga sken, varmed hon söker omgiva allt. Detta gäller framför allt hennes uttalan­den om avsikten med hennes predikningar i dvala:

»Dessa predikningar i dvala hade icke pålagts mig som ett tvång, ifall jag villigt inträtt i Herrens tjänst. Men då jag icke gjorde det, oaktat jag kände en inre maning att tala och även ångest vid tanken på, att den dyrbara nådetiden förgår och oaktat hjärtat öpp­nade sig för att tala om Gud, därför togs förståndet bort och jag måste tala. — Detta meddelades mig i en  syn.»

Den yttre formen för Helenas verksamhet var alltså följden av en undertryckt strävans våldsamma utbrott. Det är egendomligt, men dock ingalunda utan jäm­förelsepunkter hos nervösa personer, med vilken styrka detta inre tvång rycker henne med sig. Något över en vecka efter sitt första tal träffades Helena under sitt arbete av ett svårt illamående med uppkastningar, vilket tvang henne att fasta i fyra veckor och tre dagar. Hon låg i sängen utan att förtära något, ofta flere dygn i oavbruten extas. Ändamålet med denna »långa fasta» var ätt rena henne från »syndens besmittelse», såsom hon efteråt förklarade. I den mån olika personer kommo och gingo, talade hon till envar särskilt, i det hon yppade mångt och mycket sådant, som de trott vara sin per­sonliga hemlighet. Sedan följde den 16 augusti »invig­ningen till Herrens tjänst». Åt Helena meddelas i en syn noggranna förhållningsregler för hela hennes livs­tid. Ängeln Gabriel visar för henne samtliga texter i den ordning hon skall tala om dessa och Helena tror sig göra anteckningar. Särskilda texter lämnas för de tal, som hon får hålla av fri vilja, då hon är vaken — vilket hon med tiden gjorde allt oftare.

»Sedan allt detta tre gånger å rad talats till mig under samma dvala, uppmanades jag därpå trenne gånger att avlägga ed och tillfrågades, om jag ville förbli dessa löften trogen. Och detta skulle besvaras tre gånger. Dessutom sades, att detta icke var nog, då löftena avgivits i dvala, utan då jag återgått till mitt normala tillstånd skulle jag höra en röst som ropade i mina öron: du, som blivit kallad, skynda att svara! Då jag sedan vaknade efter några timmar och var all­deles ensam, hörde jag denna röst och i detsamma klarnade allt för mitt hjärta, hur jag uppmanats att avlägga ed och vilka löften jag avgivit. Då svor jag att vara Herren trogen och utföra det, som blivit mig pålagt.»

Senare gestaltade sig varje år den 16 augusti till en räkenskapsdag, då i en syn redogjordes för Helenas verksamhet under det förgångna året, och därtill en »skiftesdag», då nya direktiv lämnades för det kom­mande året. Helena var nämligen under hela sin verk­samhetstid stadd i utveckling. Därför skulle en redo­görelse för allt det märkliga, som inrymmes i dessa tio verksamhetsår, fordra en hel volym och kan alltså icke här komma ifråga. Denna mångsidighet är så ymnig, att i Helenas levnadsbeskrivning finnas parallell­företeelser i allmänhet till allt, som man inom extatismens område kan träffa på hos övriga representanter för densamma.

Denna rikedom på olika företeelser hos en enda person är en synnerligen viktig påminnelse om, att man på detta område bör akta sig för alltför teoretiska sor­teringar och klassificeringar mellan olika personer och olika såväl kunskaps- som verksamhetsföreteelser, vilket förekommer i arbeten, som behandla den exta­tiska psykologin. Helena ser syner och hör röster såväl i dvala som i vaket tillstånd, ehuru naturligtvis mera sällan, när hon är vaken. Helena predikar i lig­gande ställning med en död, tom glans i de öppna ögo­nen. Men hon predikar senare även stående, och sedan en läkare påpekat för henne, att ögonen kunna taga skada, om man predikar ute med öppna ögon, håller hon dem därefter slutna. Helena överfalles av sina dvaltillstånd alldeles oväntat, men även genom att frivilligt suggerera sig till det. Hon håller tal i dvala, men även när hon är vaken. Det mest lärorika är härvid, att hon kan övergå från det ena tillståndet till det andra. Vi låna här hennes egen skildring av denna företeelse, som hon lämnade efter det hon utövat sin verksamhet i två år:

»Nu, då det gäller att träda fram för folket, känns det mycket tungt. Medan jag i medvetet tillstånd uppläser texten förnimmer jag visserligen en känsla att Kristi kärlek är levande. I början av förklaringen tillätes jag ofta en stund att vara vid mitt eget förnuft och av talet vill det icke bli någonting, men sedan bort­tages plötsligt mitt förnuft. Därvid faller jag dock icke omkull, utan talar stående, och mitt dvaltillstånd framgår just icke av något annat än mina ögon. Ibland ser jag människorna framför mig, men för det mesta ser jag dem alls icke.»

När man läser dylika självbekännelser, kan man icke komma till något annat resultat, än att det ur psyko­logisk synpunkt är av sekundär betydelse, huruvida extasen är så eller så »djup», om den sinnliga iakttagelse­förmågan mycket eller endast litet förändrats, och även huruvida ifrågavarande person efteråt minns allt eller blott en del eller ingenting av det som nyss in­träffat. Helena erinrade sig vanligtvis mycket bra, men bestämde ibland under dvalan som ett tecken för sina åhörare och sig själv, att hon vid sitt uppvak­nande icke mera kom ihåg den ena eller andra omstän­digheten. Det huvudsakliga är härvid denna egendom­liga förändring i medvetandet, då det känns som om »förnuftet tagits bort», vilken förändring avlägsnar »hindren» och underlättar talarens funktion.

Denna förändring i medvetandet utgör samtidigt en viss klyvning av personligheten. Detta »jag», som talar i extas, anser sig icke vara identiskt med sitt natur­liga »jag». Helena Konttinen använder icke gärna i sina predikningar och sina förutsägelser om sig själv benämningen »jag», utan »Helena», varom även talas senare. Huru nära det ena och det andra jaget dock stodo varandra, framgår av ovanstående citat: det ena jaget kan fortsätta det andra jagets tal.

Ett synnerligen viktigt begrepp utgjorde »befallan­det» för Helena. Innan hon fick sin första dvala brukade hon känna vissa »inflytanden» eller inre maningar, t.ex. att tala eller bedja. I dvaltillstånden under hennes verksamhetstid »befalles» henne det, som hon bör utföra eller genomgå. Helenas tanke är den, att dessa befallnin­gar komma direkt från Kristus och därför äro absolut förpliktande. Det vore dock stötande i religiöst avseende att förutsätta, att allt detta verkligen skedde på Kristi ansvar. Törhända hyste även Helena själv en dylik känsla, då hon i sina predikningar icke an­vänder den profetiska »jag»-formen (nämligen »Jag, Herren») och då hon i de moment, då »befallningarna» äga rum, regelbundet använder opersonlig form (»det befalles» eller »befallningen' lyder»).

Psykologiskt sett står denna »befallande»-funktion mycket nära självsuggestion. Hos Helena följa regel­bundet med alla dessa märkvärdiga upplevelser syn- eller hörselhallucinationer, i vilka det, som skall ske, befalles, det vill säga suggereras. Det inträffar mycket ofta, att detta befallande sker högt då det gäller Helena själv, alldeles som om det gällde tvenne olika perso­ner, av vilka den ena försöker att suggerera den andra. I en dylik autosuggestion, som grundar sig på en klyv­ning av medvetandet, ligger även hemligheten hos såväl Helena Konttinens som alla andra sömn- predikanters både predikande och i allmänhet övriga underliga till­stånd och förmögenheter, ehuru dessa »befallningar» icke hos alla framstå i lika åskådlig form och oaktat alla icke lika tydligt uttryckt detta i sina bekännelser.

Var står då dessa »befallningars» ursprung att söka?

Man bör erinra sig, att Helenas håg redan tidi­gare stått till en dylik verksamhet, på vilken hon nu, då hon är underkastad befallningarnas makt, är tvun­gen att koncentrera sig. Men då viljans avgörande beslut ofta ske i strid med den inre övertygelse, som hon känner vara den bättre, ser det ut som om denna befallande suggestion uteslutande skulle följa denna bättre övertygelse. Sålunda har Helena själv förstått detta. Vi tvingas dock ibland att betvivla, huruvida det »befallda» alltid varit bättre än det, som samtidigt även varit angenämt för det primära jaget. Man kän­ner direkt medlidande med henne, då man tänker på alla de lidanden hon pålagt sig som straff. Och en del varningar, som innehålla direkta förutsägelser om vissa namngivna personers död, har man nästan lust att anse vara skulden till, att det sedan gick dessa personer såsom det förutsagts. Några personer ha tyckt sig kunna iakttaga även erotiska motiv i Helenas »befallningar», men någon större roll ha dessa icke spelat och än mindre lett till några klandervärda hand­lingar.

Däremot har Helena Konttinen i rikt mått ägt ett visst andligt självmedvetande. Hon är en märk­värdig person, en profet, vars uppgift är att förmedla uppenbarelser. En mycket stor del av hennes åtgär­der är därför riktad mot de tvivelsmål, som uppstått hos hennes omgivning angående storheten av hennes kallelse och hennes redbarhet.

Men låtom oss återvända till framställningen av Hele­nas verksamhet. Vi begynna med hennes predikningar. Helena började ju sin talarbana med enskilda skrifte­tal. Då hon kort därpå började tala till större åhörarskaror, insmögo sig i talen allt fortfarande direkta anmärkningar mot olika personer. Även i övrigt för­flyttar sig hennes tanke synnerligen fritt från en punkt till en annan, så att en sådan helhetsverkan, som man fordrar av en egentlig predikan, icke uppstår.

Talet föregicks alltid av en bön, som slutade med Fader vår, och efter talet följde en ny bön, som avslutades med Herrens välsignelse. Helena tror sig alltid läsa predikningen ur en stor bok och bredvid henne står alltid Frälsaren och en stor änglaskara. Under bönen är boken hopslagen, men då uppsänder Frälsaren själv en suck till Fadern, att predikanten måtte få bönens rätta ande. Texten uppläses sedan ur den stora boken, som skötes av tvenne änglar, vilka vända bladen ända tills de komma till den rätta texten. Detta vittnade om höggradig hypermnesi under extaserna. Det allra stör­sta konststycket i denna utantilläsning utfördes av Helena redan i början av hennes verksamhet. I tre dygn efter varandra läste hon i dvala börjande med. Apostlagärningarna igenom hela Nya Testamentet. Detta var säkert också ett sätt att bättre inlära den sålunda hypermnestiskt ihågkomna texten. Det är näm­ligen alldeles uppenbart, att både hon och andra sömn­predikanter i hänryckningstillstånd mycket väl min­nas sådant, som inträffat under föregående hänryck­nings- tillstånd. Emellertid vågade Helena senare icke lita på sitt minne härvidlag, och därför fick hon »be­fallning» att utföra en liten ändring den andra »skiftes­dagen», som inföll den 16 augusti 1907.

»Hittills hade bibeltexten i övernaturligt tal alltid upplästs utantill allt sedan den gång, då den första utantilläsningen, som räckte i tre dygn, ägt rum. Härom uppenbarades nu, att detta skett därför, att ingen skulle kunna säga, att Helena är så lärd, att hon kan utöva sin verksamhet utan övernaturligt inflytande. Nu befalldes, att jag härefter så länge jag har mitt medvetande i behåll, före talet får läsa ur bibeln den text vilken bör utläggas, och därefter skall jag icke försänkas i så djup dvala som förut. Den förra djupa dvalan skall räcka endast under fjärdedelen av de kommande förklaringarna, när Gud anser det vara av nöden, och. 14 dagar förut uppenbaras, vart man skall begiva sig vid denna tid. Då befalls, att jag skall begiva mig till alldeles nya platser, där jag icke varit förr.»

Helena Konttinen hade stundom även regelbundna predikotider. Under en tid gällde befallningen, att alltid den tredje i månaden klockan 1 ett »övernaturligt» tal skulle äga rum, så att människorna vore i tillfälle att få del av det. Predikotiderna reglerades dock huvudsak­ligen av tillfälliga befallningar, genom vilka både tid och rum uppenbarades. Ofta framfördes dessa på samma sätt som »de kyrkliga tillkännagivandena» mellan predikan och slutpsalmen, vilket förfarande många andra sömnpredikanter sedermera ha tillämpat.

Forts>>>>

Ur boken ”Folkpredikanter och falska profeter” – Schildts – 1928