Resan från Helsingfors till Åbo.

Till Åbo har jag gjort flere resor under min verksamhetstid i Helsingfors. Men jag vill särskilt omtala min första resa dit. Det var under upprorstiden. Jag kände mig manad av Guds Ande att fara dit och kunde ej motstå kallelsen trots det jag visste, huru svårt det var att resa i den svåra tiden, i synnerhet för mig, som alla kände nästan överallt var jag reste fram, både fiender och vänner. Förresten hade jag ingen „lovlapp" (lupalippu), och det kunde ju förvärra saken än mer. I den tiden var det mycket svårt för andra än för dem, som hade väldet, att resa till Åbo och Hangö. Det visste jag mycket väl, men eftersom jag kände mig manad att fara, lät jag icke tanken på „lovlappen", fienderna till Guds verk och de faror, som möjligtvis skulle möta mig på färden, skrämma mig. Jag skulle nog gått för att söka mig tillståndsbevis, men jag visste det nästan säkert, att jag ej ändå skulle fått det. Därför slog jag det ur hågen och begärde endast av Gud, min Fader, lov att resa och bad honom att om det vore hans vilja, att jag skulle ställa färden dit, han ville följa med mig hela tiden, så vore jag utan fruktan och räddhåga och kunde vid Hans sida, som har all makt i himlarna och på jorden, undgå alla sorger och faror. —  Jag reste icke samma dag jag kände mig manad, och därför hade jag redan dagen därefter samvetskval över det, att jag icke hörsammat kallelsen. Under tiden tänkte jag mycket på färden. Jag kunde tydligt höra, att två olika röster talade till mig. Den ena rösten manade mig att fara, men den andra rösten manade mig att stanna. Men jag visste nog, att den sistnämnde rösten var satans. Han ville leda mig in på olydnadens väg och insöva mig i synd mot Gud, min ende rätte Fader. Men jag ville lyda Gud, och därför övervann jag frestaren, fastän jag icke strax förmådde göra hans vilja trots det jag alltid längtade att få uträtta hans  befallningar. Skriften säger: „Viljan har jag, men att göra det goda, det finner jag icke" (Rom. 7: 18).

Det var på förmiddagen. Solen stod högt på himmelen. Folket rörde sig överallt på gatorna och torgen, då jag under språngmarsch begav mig i väg till stationen. Ingen av mina vänner, icke ens de, hos vilka jag bodde, visste av att jag reste. Jag hade ej omtalat något av fruktan för att även de skulle på något sätt ställa sig hindrande i vägen för min färd. De skulle säkert fruktat att låta mig resa utan tillståndsbevis för resan den farliga vägen till Åbo. Endast litet hade jag förberett dem med orden: „Jag går på Herrens ärenden snart. När ni sakna mig, så veten, att jag är i Herrens hand och varen icke oroliga för mig."  Därför lämnade de mig i Herrens hand och voro ej så oroliga, då de saknade mig.    De påminde sig de ord, jag kort före min avresa hade sagt till dem, och funno uti dem tillfredställelse och ro. Då jag kom till stationen där vakterna stodo, gick nog först en rysning genom mig, men jag tog åter mod och smög mig genom folket fram genom dörrarna, som ledde ut till perrongen. Jag lyckades tränga mig fram genom dörren på samma gång som några andra, kom lyckligt ut på perrongen och tog strax därefter plats på tåget. När tåget hade ilat fram en god stund, kommo två män och begärde av alla i kupén „lovlappar."  Då gick åter en underlig rysning genom mig, men jag hade icke nu någon annan utväg än förut, nämligen att icke fälla modet, utan tvärtom taga mera mod. Men så hände det, att männen gingo alldeles förbi mig utan att alls fordra någon „lovlapp", varöver jag var mycket glad och prisade Gud. Sedan jag åter rest några stationer framåt, kommo samma män och viserade „lovlapparna", men gingo även denna gång förbi mig. Nu började jag mer och mer se Guds ledning med mig och ingen kan beskriva, huru nöjd och utan fruktan jag fortsatte den andra delen av färden. När tåget stannade på Karis, blev det tågombyte till Åbo. Även nu stodo tvänne män vid ingångarna till tågkupéerna och fordrade pass eller „lovlapp." Nu gick det icke mer någon fasans rysning genom mig, nu gick jag frimodigt fram till tåget och utan att alls låtsa se männen steg jag upp på tåget och tog plats alldeles vid dörren till kupén. Tåget satte sig i gång, och nu bar det i väg mot Åbo! Jag minnes icke säkert, om det var två eller tre gånger man även på den delen av färden viserade „lovlapparna," men icke en enda gång begärde man av mig en sådan. Det var som skulle Herren förblindat dem, så att de icke varseblevo mig, där jag satt fördjupad i tankarna om Guds nåd, barmhärtighet och kärlek. När tåget stannade vid Åbo station, märkte jag, att tvänne män ställde sig en på varje sida om den dörr, som de lämnat olåst, ty kort förrän tåget stannade, fastlåstes alla dörrarna. Nu började de resande efter hand, så mycket som de hunno, framräcka sina reseintyg och stego ned så fort de kunde och begåvo sig i väg in i staden. Snart hade alla gått ut från kupéerna, men jag satt allena kvar på den plats jag intagit vid dörren. Då kommo de två männen in. Den ene gick förbi mig in i de andra kupéerna, kanske för att se om någon ännu fanns kvar på tåget, men den andre varseblev mig, stannade bredvid mig och frågade: „Måste Ni resa tillbaka?" Jag reste mig hastigt upp och svarade: „Nej." I detsamma tog jag kappan ned från knaggen, där den hängde, och gick utan att vidare dröja ut från tåget. På perrongen såg jag mig ett ögonblick omkring, varefter jag klev över staketet, som var omkring perrongen mot den stora ån till, och styrde kosan in åt staden. Det var första gången jag såg den staden och underligt kändes det, där jag gick och vandrade. Jag visste ej alls på vilket sätt jag skulle göra, för att få härbärge över natten.

I staden var stor marknad, gator och torg voro överfulla av människor och säkert, tänkte jag, äro alla resandehem överfulla av resande. Men jag beslöt ändå att söka mig härbärge. Jag gick från resandehem till resandehem, men så var det alldeles, som jag tänkte, att alla rum på varje resandehem voro upptagna eller beställda till natten. Jag fällde likväl icke modet. Guds underbara ledning med mig under färden dit hade givit mig stor styrka och mycket mod att möta alla prövningar, som kommo i min väg. När det började skymma och lyktorna överallt tändes, höll jag mig nära intill, där jag såg miliser vandra. Jag gjorde ännu några försök att söka härbärge, men icke på resandehem, utan i privata boningshus. Men trots det jag nästan i varje hus, där jag frågade om härbärge över natten, sade, att jag var främling i staden, att jag hade inga vänner och släktingar där, till vilka jag kunde gå, och att jag var alldeles ensam, sade de alla, att de icke hade plats för mig, att de nog gärna skulle mottaga, men att de redan mottagit så många av marknadsfolket. Jag var tvungen gå ut på gatorna igen. På någon gård ville jag ej vara, ty där var så mörkt, icke heller till stationens väntsal ville jag fara. Jag höll mig därför hela natten, som jag redan nämnde, nära intill, där jag såg miliser. Det var en gata i mitten av den första stadsdelen, där många ganska stora stenar lågo. Det såg ut, som om de voro ärnade till någon stenfot eller byggnadsgrund. Jag gick fram och satte mig på en av dem, ty jag var mycket trött, även hungrig var jag. Där slumrade jag liksom in i en lätt sömn och tyckte, att änglar stodo fullt omkring mig. Det kändes så skönt att få slumra efter alla ansträngningar. Och fastän min bädd bestod av tvänne stenar, ty jag hade lutat mig ned mot en annan sten, kändes det ändå så ljuvt och gott. Det var som skulle jag, liksom när jag var ett litet barn, vilat i min moders famn. När det blev morgon och solen steg upp på himmelen, vaknade jag upp med den. Det var redan då alldeles ljust. Jag kände mig mycket sömnig och min ena arm hade alldeles bortdomnat. Hungrig var jag mest av allt ändå. Men vart skulle jag gå? Det var ju så tidigt på morgonen, att inga restauranger ännu voro öppna. Jag började vandra omkring för att hålla mig varm, ty det kändes så kallt och kusligt. När restaurangerna öppnades, gick jag strax och sökte mig mat. Därefter bad jag i stillhet till min Gud, ty jag kände hans omedelbara närhet. Jag bad, att han skulle leda mina steg efter sin vilja och föra mig tillbaka såsom han förde mig dit, sedan jag uträttat det han ville. Jag tackade och lovade på samma gång hans heliga namn för all den godhet han bevisat mig, för änglavakten under nattens timmar samt för den sköna vila och ro han skänkte mig, då han liksom förvandlade stenarnas hårda och gjorde dem liksom till min moders mjuka famn. När det led mot middagstiden, gick jag in på en gård vid . . . gatan. Där voro mycket vänliga människor. De bådo mig in till sig och började samspråka med mig. Jag berättade för dem, vem jag var och i vilka ärenden jag kommit dit och av vem jag var sänd, men beklagade, att jag ej ännu funnit platsen, där Gud hade bestämt att jag med hans heliga ord skulle möta människohjärtan. Då sade en av dem: „Nog får Ni så innerligt gärna tala här på vår gård." Jag blev glad och utbrast: „Är det här Herren har bestämt möte med oss och många andra? Måtte Han välsigna eder och löna eder, emedan jag ej förmår det, huru gärna jag än ville, för att Ni hava mottagit mig, Guds ringa redskap. Veten, att allt, vad I gören en enda av de minsta små, det gören I Herren och om I mottagen en av dem, som Herren har sänt, så haven I ock mottagit Herren själv, såsom Skriften säger: Den som mottager eder, han mottager mig, och den som mottager mig, han mottager den som har sänt mig. Den som mottager en profet för hans namn av profet, han skall få en profets lön, och den som mottager en rättfärdig för hans namn av rättfärdig, han skall få en rättfärdigs lön; och vilken som giver en enda av dessa små allenast en bägare kallt vatten att dricka för hans namn av lärjunge, sannerligen säger jag eder: han skall icke gå miste om sin lön" (Matt. 10: 40—42).

Under det jag talade så och bevisade dem tacksamhet gentemot deras godhet mot mig och för deras välvillighet att mottaga mig hos sig och låta mig tala där Guds heliga ord för många törstande människor, kände de sig rörda av mina ord. En gammal kvinna, som även var där, tog till orda och sade under det stora tårar rullade ned utför hennes bleka, av ålder rynkiga kinder: „Se, vad Gud låter oss se i de sista tiderna före hans andra ankomst till världen, huru han tager de små och svaga i sin hand och uträttar vad honom behagligt är. Vi se hans godhet, även jag på ålderdomen får se, huru han kallar de unga till arbetet i sin vingård och fyller dem med sin Helige Ande. O, att blott alla folk ville hörsamma hans röst och bliva hans folk." Skriften säger: »Saligt är det folk, vars Gud Herren är, det folk som han utvalt till sin arvedel" (Ps. 33: 12).

När aftonen kom, samlades mycket folk på gården. Ryktet om att en ung flicka skulle tala där, hade spridits vida omkring i staden. Vad jag tror, voro även många av marknadsgästerna där. Klockan var ungefär 8, då jag började tala. Och under det jag talade, samlades dit ännu mera folk. Talet räckte omkring 2 timmar och alla åhörarena voro mycket stilla och andäktiga, liksom hade de förstått, att Herren där hade bestämt möte med dem, och att han är en stor, fruktansvärd Gud och Konung. I Skriften läsa vi följande: „Ty Herren är den Högste, han är fruktansvärd, han är en stor konung över hela jorden" (Ps. 47: 3). Jag satte märke till efter talets slut, att större delen av de församlade voro intresserade och till en viss grad rörda i sina hjärtan av talet. Och det var ju ej underligt, då de hörde så många kärleksbjudningar till Gud och hans himmel. Jag talade till dem om Herrens stora nåd och trofasthet och sade: „Fastän i alla haven syndat, älskar eder, eder Gud ändå. Hans nåd är så stor, vilken ständigt överflödar för eder, att den räcker ända upp i himmelen. Och hans förlåtelsebägare har ej ännu sinat ut. Han vill hjälpa eder alla in på den rätta livets väg, frälsa edra själar från döden och giva eder alla evigt liv med sig. Han vill gömma eder alla under sina vingars skugga. I honom är det rätta ljuset, i honom är livets källa. Hören, vad David säger: „Herre, upp i himmelen räcker din nåd, och din trofasthet allt upp till skyarna. Din rättfärdighet är såsom väldiga berg, dina rätter såsom det stora havsdjupet; både människor och djur hjälper du, Herre. Huru dyrbar är icke din nåd, o Gud! Människors barn hava sin tillflykt under dina vingars skugga. Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus se vi ljuset" (Ps. 36: 6—8, 10). Loven med David eder Gud och allas vår Gud och Frälsare! Prisen honom för all den nåd han giver, och för hans barmhärtighet och stora kärlek till eder! — Mycket mera än detta minnes jag från mitt första tal i Åbo, men det skulle bliva en hel bok, om jag skulle berätta allt, huru jag bjöd dem att komma till Jesus och börja livet med honom, och huru jag varnade dem att längre vandra i synden och leka bort nådatiden, huru jag ålade till dem om himmelens härligheter och det nya Jerusalems stora fröjd och glädje samt om det tusenåriga riket och evigheten.

Sedan alla hade avlägsnat sig, kom en äldre man och bad mig att komma till hans hem följande dag och hålla möte där. Men jag lovade icke, ty jag kände mig icke manad därtill. Då bad han mig att ändå göra ett besök hos honom. Han sade, att hans dotter låg sjuk, att hon hade lungsot och att hon troligtvis snart skulle bortgå från denna värld, men att hon icke hade frid med Gud. Detta talade han i sorgfull ton, och jag såg huru hans läppar darrade och tårar fyllde hans ögon. Jag blev mycket rörd då jag såg hans stora kärlek och omsorg för sitt sjuka barn, och under tårar svarade jag: „Var glad! Gud skall nog rädda hennes själ från dödsriket för Jesu Kristi skull. Jag skall nog komma i morgon bittida och bedja med eder för henne." Mannen tackade, lämnade mig adressen till hans hem och gick. Följande morgon styrde jag kosan dit. Men låt mig först berätta, huru jag vilade under den natten! — Min bädd bestod icke denna natt av hårda stenar, utan jag vilade i en mjuk, välbäddad säng hos samma människor, som bjödo mig att tala på sin gård. — När jag kom till gården där den sjuke vilade, stannade jag ett ögonblick vid porten. Då varseblev mig en liten flicka, syster till den sjuke, och frågade strax, om det var jag som skulle besöka den sjuke. Hennes fader hade befallt henne att hålla sig ute på gården och visa mig in, emedan där fanns så många ingångar. Jag svarade: „Ja, det är jag," varefter vi båda gingo in. Först kommo vi i ett litet kök och mottogos där av den sjukes fader och moder. De förde mig strax in i sitt lilla rum, ty deras boningslokal bestod endast av ett kök och en kammare. Där inne låg den sjuke. Hon var mycket blek, men febern hade färgat på hennes kinder några små röda rosor. Jag tog plats vid hennes säng och började mycket lugnt och varsamt med Guds ord vidröra hennes själstrådar. Föräldrarna gräto. Den unga, 22 åriga dottern började även se rörd ut. Jag frågade, om vi finge bedja för henne. Då svarade hon under tårar: „Ja". Vi föllo alla ned på knä vid hennes säng, och sedan jag bett högt för henne, framstönade även hennes moder en bön till Gud för henne. Därefter sjöngo vi från psalmboken N:o 127, varefter vi åter började samtala mest om det eviga livet, som Gud vill giva var och en, som tror på honom, såsom Skriften säger: „Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom icke må förgås, utan hava evigt liv” (Joh. 3:16). Det dröjde ej länge, förrän den sjuke knäppte sina händer och lovade Gud, den för henne hittills okände, och sade: „Nu vet jag, att min Gud lever, nu vet jag, att hans Son Jesus har dött för mig och att jag skall ärva det eviga livet." Hon var mycket trött, hon orkade ej säga mera, hon lät oss blott, hennes föräldrar och mig, veta, att nu hade hon på dödsbädden gjort bekantskap med sin Gud och Frälsare. Ack, vilken stor fröjd fyllde icke hennes och föräldrarnas hjärtan! Även min själ var glad och prisade Gud för bönhörelsen. — Då jag var färdig att fara, var det redan så långt lidet, att tåget, med vilket jag ämnade resa, hade avgått. Men det brydde jag mig föga om. Nu visste jag, varför Herren hade sänt mig till Åbo. Det var icke blott för att tala till den talrikt församlade folkhopen, utan det var mer för att peka på livet, sanningen och vägen till himmelen, Herren Jesus Kristus, vår Frälsare, för en döende. Jag kände mig riktigt tillfredställd och glad, och frid av den verkliga friden fyllde mitt hjärta. När jag tog farväl av föräldrarna och den sjuke och nedkallade den Högstes välsignelse över dem och deras hem, tryckte de vänligt min hand. Även den sjuke lyfte upp sitt huvud och vinkade med sin hand under tårar, då jag gick mot dörren för att lämna dem. Men för att de skulle förstå, att det var endast Jesus, endast Guds   nåd, hans barmhärtighet och kärlek, som hade räddat den sjukes själ och fyllt hennes hjärta med friden, och för att de skulle förstå, att jag endast varit ett redskap i Herrens hand och blivit såsom Ananias sänd till Saulus, sänd till denna unga dotter för att leda henne till Jesus, och att det icke var jag som frälste henne, utan att det var blott Guds nåd och Frälsaren Jesus Kristus som gjorde det, stannade jag vid dörren och sade: „I veten väl, att ingen annan förmår frälsa från synd och död än Jesus Kristus, som är Herre, Gud Fader till ära? I veten väl, att jag endast är ett ringa Guds redskap, som av blotta nåd lever och pekar på frälsningens klippa, Jesus, för alla som jag vet hava gått vilse? I skolen icke tro något mer om mig, än att jag blivit sänd av Herren hit till eder med ett glatt budskap till eder dotter, att hennes själ är frälst. Jag är mull och aska och säger med Johannes i öknen: Jag är icke ens värd att upplösa hans skoremmar." Men Jesus, Han är stor och helig! Det är Han, som frälst eder dotters själ, det är Han, som dött för våra synder, blivit begraven för att begrava våra synder, och uppstått från gravens mörka, kalla gömma, enligt Skriften på tredje dagen, till allas vår rättfärdighet, som vilja tro hans frälsareverk. Gud tillräknar icke mera våra synder. Han är nöjd med sin Sons verk. Med detta menar jag icke, att vi få synda. Nej, bort det! Gud vill icke, att vi skola synda, men om vi synda, så hava vi en försvarare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig." Till detta mitt tal svarade de alla, både föräldrarna och den sjuke, nästan på en gång: „Ja, ja, vi veta det nog. Ni har alldeles rätt i det Ni säger. Det är ingen annan än Jesus, genom vilken vi kunna bliva frälsta." Jesus säger: Ingen kommer till Fadern, utan genom mig" (Joh. 14: 6).

Sedan de sagt detta, togo vi ännu en gång farväl av varandra, varefter jag lämnade dem och gick. När jag kom ut på gatan och hade gått en ganska god stund och sökt den plats, där jag haft härbärge sista natten, hittade jag det icke; staden var stor och jag hade ingen adress. Detta tyckte jag var tråkigt och jag förebrådde ingen annan än mig själv därför, att jag varit så otänksam och icke tagit adress med mig. Jag gick in på ett resandehem; där fick jag rum, mat och allt vad jag behövde. Jag ville ej gå tillbaka till den sjukes hem, emedan de hade så liten lokal, och än mer, när den sjuke behövde det lilla rummet allena för sig. När jag den aftonen gick till vila, hade jag intet annat obehag än detta, att jag icke fått taga farväl av dem, hos vilka jag först varit. När det blev morgon, gjorde jag mig färdig för återresan till Helsingfors. Jag kom lyckligt på tåget, och lyckligt gick hela resan. När jag kom fram till Helsingfors, mottogs jag med glädje av vännerna och berättade för dem om min underbara resa utan pass eller ,,lovlapp". Alla undrade, huru jag hade kunnat resa så lyckligt både dit och tillbaka. —Därefter fortsatte jag verksamheten åter i Helsingfors och Guds nåd vilade över mig och hans godhet följde mig. Och min själ var glad och kunde frimodigt och utan förfäran med David sjunga: »Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten, där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull. Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav trösta mig. Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn; du smörjar mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall åter få bo i Herrens hus, evinnerligen"  (Ps. 23).