En dröm

Maria Åkerbloms dikt till anhängarna daterad 6/2 1932

1)     

Jag drömde en gång att jag stod vid en strand

Och spejade ängsligt mot verldshavets rand.

Då såg jag ett segel på gungande våg,

Strax växte en längtan så stark i min håg.

2)      

Och skeppet kom närmare varje sekund,

Det kryssade fram mellan klippor och grund.

Ibland steg det upp med en skummande våg,

Men genast därpå i en vågdal det låg.

3)     

Det stormade våldsamt och haglade vildt,

Och fram genom molnen, som stormen åtskilt,

Den blickande tid tals, den gyllene sol,

Och öppnade dörren till himlens kupol.

4)     

De blytunga skyarna brottades hårt,

Och skeppet mot bränningar kämpade svårt,

Dock växte dess segel för varje minut,

Och snart såg jag ankaret djärft kastas ut.

5)     

Och nu såg jag skeppet i hela sin glans,

Det skönaste fartyg som någonsin fanns,

Så kraftigt och stolt såg det ut där det stod,

Att strömmar av häpnad gick genom mitt blod.

6)     

Av guld var det timrat och smycken det bar,

Polerat och sirat med bildverk det var,

Keruber, Serafer, förtjusande små,

På sidorna sprungo så luftigt på tå.

7)     

Ett glödande kors, av rubiner så skönt,

Bekransat av pärlor i vitt och i grönt,

I skeppsbogens ädla förgyllning där stod

Och spred över havet en glänsande flod.

8)     

Och seglen som spändes i vindarnas kraft,

Och sleto i tågen, som höllo dem fast,

De voro så vita som vitaste snö,

Och speglade sig i den djupblåa sjö.

9)     

I masten av guld, som var ståtlig och hög,

En vimpel i form av en brevduva flög.

Allt tackel och tåg utav silver bestod,

Och ankaret var lik ett gyllene lod.

10)     

Nu virades ned ifrån skeppet en båt,

Och fast den var liten, den framgled med ståt,

Den styrde mot stranden där ängslig jag stod,

jag ville fly bort, men jag hade ej mod.

11)     

En man satt vid rodret, en annan höll fast

Bardunen, och framåt flög båten med hast,

Nu lade den till vid ett utsprång av berg

Och från mina kinder drev fruktan all färg.

12)     

Jag hann dock ej ängslas så länge, förrän

Där stodo bredvid mig på stranden två män

I vita matrosdräkter, leende glatt

De sågo min häpnad, och brusto i skratt.

13)     

Då tog han till orda, den ene, och sad':

"Var icke så ängslig, var tacksam och glad,

Vår Kapten på skeppet dig bjuder till sig,

Han såg dig så ensam på villande stig".

14)     

"Han hörde de suckar som steg ur ditt bröst,

Och såg att du saknade ömhet och tröst,

Och därför Han bjöd oss dig föra ombord,

Så lyssna nu ödmjukt till bjudningens ord".

15)     

"Vem är då kaptenen som känner min själ

Och vet att jag är en djupt suckande träl?

Vem är Han som bjuder mig komma till sig

Från sorgens och nödens förvillande stig? "

16)     

De svarade ej, men den ene han tog

Mig varsamt i handen och tröstande log.

Så följde jag med till den tjusande båt,

Som var majestätisk i prakt och i ståt.

17)     

Men prakten och ståten jag hitintills sett

Var intet mot glansen på däck, och mot det

Jag sedan fick se i kajutor och hall,

Det var som ett hav utav idel kristall.

18)     

Och båten var väldig, den var som en stad.

Kajutorna stodo som små hus, i rad,

Och trädgårdar prunkade smakfullt kring dem,

De liknade verkligt små trevliga hem.

19)     

Små dammar med sprittande guldfiskar i

Och häckar av rosor, där sångfågeln fri

Utvecklar sin stämma och kvittrar sa milt,

Fast stormar och oväder rasa så vildt.

20)     

Nu fördes jag in i en strålande sal,

Där vaxljusen brunno i hundradetal.

Med doftande rosor var prydd varje vrå,

På bordet stod kostliga bägare små.

21)      

Jag lade strax märke till tjänarnes dräkt

Av vitaste siden — de förde sig käkt

Bland prunkande borden där gästerna satt

Och passade upp dem så artigt och glatt.

22)     

En kör utav änglarne lockade fram

Ur gyllene harpor, i fröjd och i glam.

De skönaste toner jag någonsin hört

Ej heller har förr någon sång mig så rört.

23)     

Men nu kom kaptenen och orderna gavs

Att vira hans ankar och segla till havs.

Hans snövita dräkt med juveler var prydd,

Och blicken förrådde att han vill bli lydd'.

24)    

En kostelig mantel av purpur han bar,

Den utsydd och sirad med guldstjärnor var,

Hans ögon de brunno av kärlekens glöd,

Och stämman så mild och så faderlig ljöd.

25)    

Gestalten var ståtlig och pannan var hög

Och över hans huvud en vit duva flög,

På nattsvarta lockar en krona han bar

Av jaspis och pärlor, så strålande klar.

26)     

När honom jag såg, all min fruktan försvan

Och därför, när slutligt kaptenen mig fann,

Jag kastade mig i hans famn, och han slöt

Mig ömt till sitt bröst - Han ej trälen försköt.

27)     

Han smekte mig kind och han talade så:

"Det skepp som du fann, och du seglar uppå.

Är livräddningsbåten från himmelens land,

Vi segla alltjämt mot den eviga strand! "

28)     

"Den himmelska Konungens enfödde son

Är jag som här kämpar i stormarnas dån

Att rädda vart fartyg på villande hav

Som hotas av stormen att föras i kvav."

29)     

Och medan Han talade hördes ett sus,

Salsdörren flög upp - vinden släckte vart ljus

Då reste sig Herren och ryckte mig med,

Han sprang upp på däck och sitt roder kringvred.

30)    

"Styr ditåt", han sade, "där kämpar en båt

Jag tyckte mig höra en ångestfull gråt".

Och som Han det sagt, skeppet stolt lik en svan

Flög fram över skummande vit ocean.

31)       

Och se! där drev båten — men redan ett vrak —

Den slog emot klippor och stenar med brak,

Förskräckta stod alla, men Frälsaren sad':

''Sätt ut räddningsbåtar, och skynda åstad."

32)     

Jag stod som förstenad av Frälsarens blick

Och visste knapt vad omkring mig försiggick.

Hans ansikte lyste och röd var Hans kind

Och lockarna fladdrade yvigt i vind.

33)     

Hans ögon de brunno av känslornas glöd,

Man såg huru blodet i ådrorna sjöd,

Och bröstet det hävde sig tungt upp och ned

Man såg att Han kämpade - såg att Han led.

34)     

Han tog ej sin blick ifrån vraket förrän

Han såg sina män återvända igen.

Då sprang Han till rodret och seglade så,

Att båtarna lätt kunde skeppet uppnå.

35)     

Jag såg hur hans panna blev plötsligen klar,

Han visste att alla nu räddade var.

Hans ansigte sken lik en sol och Han log

Så tacksamt mot korset på fartygets bog.

36)     

Nu lade de bi, räddningsbåtarna små,

Då såg jag kaptenen till relingen gå.

Han själv tog emot de skepsbrutna så ömt,

Den stunden jag djupt i mitt minne har gömt.

37)    

Nu kommo där tjänare fram och dem bad,

Att följa med sig och de gingo åstad,

Först fingo de bad — så en klädnad så skär,

Och sedan de fördes till Frälsaren kär.

38)     

Och nu blev det glädje och säng och musik,

Var själ nu sig kände så lycklig och rik.

Men ute på havet det stormade stygt

Och Herren såg ut över vattnen så tryggt.

39)     

Han hade ej tid som de andra att stå

Där inne i salen och harporna slå,

Han tänkte på båtar som gingo i kvav

Och fingo i havet sin iskalla grav.

40)     

Och snart hördes ropet igen uppifrån,

Att tiotals båtar, lik stickor och strån

Av vindarna slungades redlöst mot grund,

Och hotades kantra i varje sekund.

41)     

Och Mästarens order ljöd såsom förut.

Ett hundratal båtar i vindarnas tjut

Bröt   snart genom vattnet med ilande fart,

På däck bran en fyrbåk så skimrande klart.

42)     

När båtarna kommo tillbaka igen

De voro helt fyllda av skepsbrutna, men

Jag såg dock i Frälsarens öga en tår,

Då döende buros ombord på en bår.

43)   

Och nu såg jag sjukhuset, trevligt och stort,

Där lades de sjuka i bäddarna fort

Och tjänande änglar där stodo kring dem,

Som talade vänligt om Kanaan, dess' hem.

44)    

Och Herren gick själv med en bägare fram

Och bjödo de sargade döende lamm,

Att dricka, ty då, sade Han, skulle de

Bli friska igen och behöva ej dö.

45)    

Jag såg huru mången uppfyllde sin hand,

Tog bägarn' och släckte den tärande brand

Som plågade dem, och strax fingo de kraft,

Ty bägarn var fylld av försoningens saft.

46)     

Men även där låg mången döende som

Ej drack utur bägarn', då Mästaren kom,

De vände sig bort ifrån Honom, och han

Gick åter, tills törstande själen Han fann.

47)     

När någon blev helbrägda ifördes han

En rosenröd klädnad, så skinande grann,

Och fördes med jubel i festsalen in,

Med fröjd fylldes då varje hjärta och sinn'.

48)    

Men dog någon, blev varje hjärta beklämt,

Då upphörde sånger och lekar och skämt,

Man såg då hur Herren, med tårar i blick,

Allena i parken så sörgande gick.

49)    

De döda sen' buros till relingen fram

Och sänktes i djupet, där hajarna samm

Just då uppgav stormen ett brakande dån,

Som uppfyllde luften med gäckande hån.

50)     

Men inne i salen varendaste en,

Vars ansigte nyligen strålande sken,

Nu stodo med ögonen sänkta och grät,

Och fåglarnas toner så sorgfulla lät.

51)     

Kring korset i templet, så rött såsom blod,

Med hopknäpta händer apostlarna stod,

Och klockorna ringde i vemodsfull ton

Och buro all klagan till Allfaderns tron.

52)    

Bevingade varelser, stora och små,

Kring fartyget flögo, försökte också

Nedstiga på skeppet, men drevos helt fort

Tillbaka till mörkrets och dödsrikets port.

53)

Och Petrus berättade för mig och sad':

"De komma från avgrundens nattsvarta stad,

De voro och änglar i himlen en gång,

Men föllo och dömdes till bojor och tvång."

54)

"Se, Lucifer, dödsfursten, är deras far,

Det är också han som de döda mottar',

Han går likt ett rytande lejon var stund

Omkring, för att driva små fartyg på grund."

55)    

"Det är just mot honom vi kämpa då, när

Vi skeppsbrutna själar till fartyget bär,

Och segern skall en gång dock slutligt bli vår,

När Lucifer, frestaren, dödsdomen får."

56)    

Och medan Jian talade kom Herren in

Och sade till Petrus: "Hör lärjunge min,

Nu måste vi segla till Kanaan med hast

Och kvarlämna där skeppets dyrbara last."

57)     

"Ty varje skeppsbruten är nu frisk och kry

Och färdig att in uti himmelen fly,

Se, skeppet är lastat, här ryms icke fler'

Förr'n dessa i Abrahams sköte vi ger."

58)     

När skeppet är tömt styr vi åter hitut,

Och så få vi kämpa till tidernas slut,

På yttersta dagen först fullbordat är

Vårt räddningsarbete bland böljorna här.

59)    

Knäböjande ropade Petrus nu glatt:

"O Herre, din levande dyrbara skatt

Skall snart vara bärgad på himmelens kust,

Nu styrs vi ditåt med jublande lust."

60)     

När budskapet hördes om Herrens beslut,

I tempel och salar vart hjärta brast ut

I lovsång och glädje och själarna sprang

Och lekte bland rosor i klockornas klang.

61)     

Det var ej blott själar som jublade så,

Nej — fåglarna även och guldfiskar små

Nu flögo och hoppade fulla av fröjd,

De visste och de att vi styrde mot höjd.

62)    

Och rosorna spredo sin doft överallt

Och stormen sig lade - så Herren befallt,

Och fram lyste solen ur purprande sky,

En gyllene morgon nu började gry.

63)     

All dimma försvann och från himlens kupol

Det regnade guld ur den kungliga sol

Och tusende änglar med harpor i hand

Nu syntes därborta vid himmelens rand.

64)     

Men nu kom signal från vår utkik i topp

Som stegrade blott allas längtan och hopp,

"Land förut på babord" utroparen skrek,

Jag ville gå upp, men mig krafterna svek.

65)     

Emellertid rusade alla på däck

Och Lukas, som såg hur jag skälvde av skräck,

Tog upp mig på armen och bar mig till dem

Som redan nu sägo sitt himmelska hem.

66)     

Först säg jag ej någonting annat än ljus.

Men örat uppfångade sällsamma sus,

Men alla de andra som sägo dit fram.

De sade sig se - dessa saliga lamm.

67)    

Så entusiastiskt dess' ögon nu brann,

Och Mästaren stod där sa värdig och sann.

Han bjöd dem att nu hissa vimplar och flagg,

Hans kind sken likt rosen i morgonens dagg.

68)    

Johannes uppsamlade nu en sångkör

Och ställde den främst uti fartygets för.

Och Simon uppställde orkestern i ring

Och bildade krans hela däcket omkring.

69)     

Och nu sprungo änglar i lustgarden ned,

De kommo tillbaka i ordnade led

Och strödde ut rosor och prydde så nätt

Båd' tackel och tåg på ett tjusande sätt.

70)     

Och Paulus jämte Matteus band krans

Av skönaste blomster i lustgården fanns,

Med dessa bepryddes nu alla bland dem

Som voro pä väg till sitt himmelska hem.

71)     

De andra apostlarna skötte om det

Som hörde till ordning och god etikett,

Ty Mästaren tyckte om ordning och takt,

Det hade Han en gång apostlarna sagt.

72)    

När allting var smyckat och båten var täck

Då började klockorna ringa på däck,

Och genast gav hemlandets klockor sitt svar,

En kär välkomsthälsning till skeppet de bar.

73)     

Nu vände sig Frälsaren om emot mig

Och sade: "Tro ej att jag glömde bort dig,

Kom nu skall jag öppna ditt öga och sinn'

Så kan även du se i Himmelen in."

74)    

Han lade sin hand på mitt öga, och se,

Strax såg jag som andra, och kunde som de

Uthärda det övernaturliga ljus

Som strömmade ut ifrån Allfaderns hus.

75)     

Allt var som förvandlat, förstummad jag såg

Mångtusenden båtar på silverren våg,

Lätt vajade seglen för vindarnas fläkt

Av skönhetens fullhet var båtarnas dräkt.

76)     

De seglade så att de bildade ord,

Av vitklädda änglar, som sprungo ombord,

Uppsändes raketer i rött och i blått

Och gyllne kanoner avfirade skott.

77)     

De ord som de bildade läsa jag kan:

"Hosianna i höjden, välsignad är Han

Som kommer i Herrens Gud Zebaots namn,

Hosianna, med dyrköpta lamm i sin famn."

78)    

Framför oss låg Kanaan, det eviga land,

Av finaste guld var dess strålande strand

Och hamnen var byggd av safir och smaragd,

Dess skönhet och glans kan av ingen bli sagd.

79)     

Bekransad med palmer var stranden av gull

Och varje palmkrona av fåglar var full,

Som sjöngo i skälvande smäktande ton,

Betraktande ungarna i sina bon.

80)     

De grönskande ängarna blomstrande stod

Och fram genom dem flöt en silverklar flod

Av jaspis, briljanter, turkos och rubin,

Omväxlade bergen, längs flodstranden fin.

81)     

Och skogen kring floden och bergen var hög,

Från fura till fura skogsfåglarna flög

I färgrika dräkter, i prålande prakt,

Vars skönhet ej än någon skald har utsagt.

82)    

Men skönast av allt var dock staden jag såg,

Den var lik ett tempel, där uppe den låg

Inbäddad bland palmer i Guds paradis,

Där Allfadern själv bodde helig och vis.

83)     

Jag kunde ej se in i staden, enär

En akvamarinmur omkring denna är,

Men jag såg dess spiror och tinnar i glans

Som stolta sköt upp genom palmernas krans.

84)    

Det högsta av tornen var av diamant

I sällsamma färger det tindrade grant

Då solarna göt över staden sitt sken,

Och slöto dess torn i sin ljusfamn så ren.

85)     

Och Jakob tog ordet och talade så:

"Gud själv bor därinne, vars spira syns gå

Högt över de andra, det är Hans palats,

Tjugofyra de äldste har där ock' sin plats."

86)

"Jerusalem heter den stad vi nu ser,

Och Kanaan det land som så härligt sig ter,

Hit förs alla själar till Allfaderns hus,

Att granskas av Gud själv, i sanningens ljus."

87)

"Och vore ej Jesus med dem skulle de

Bortdrivas från himlen i klagan och ve,

Men nu trycker Jesus sitt insegel på

Dess' pannor förrän de till Konungen gå."

88)    

"Och sedan får Jesus bestämma vart de

Bland eviga världar sig skola bege',

Ty se denna stad som är himmelens slott,     

Är såsom en gnista av Himmelen blott."

89)

"De stjärnor vi se där på himmelen blå,

De äro planeter, där själarna få

I salighet bo till evinnerligt liv,

Där finns ingen död - inga strider och kiv."

90)     

Och medan han talade hördes ett sus,

Det var ifrån hamnen, det mäktiga brus,

Millioner av änglar uppstämde sin sång

Och fartygets kör stämde in på en gång.

91)     

De himmelska klockorna ringde i takt,

Och tusentals flaggor i fullhetens prakt

I vindarna lekte, orkestern bröt ut

I smältande toner - som brusto till slut.

92)     

Jag undrade då, och jag undrar ännu,

Du undrar väl även min läsare du,

Hur allt så förenat, alls skönt kunde bli,

Jag säger dock - Detta var skön harmoni!

93)    

Men vad något öga ej ännu har sett,

För saliga själar har Herren berett.

Och vad någons öra ej ännu har hört,

Det sparas för oss tills i himlen vi förs.

94)

Det finnes ej ord som kan tolka den röst

Som pressas ur saliga själarnas bröst,

Ej gives en pensel som framtrolla kan .

Den skönhet och prakt jag i drömmen här fann.

95)    

Vi kunna blott känna, men ej återge' 

Det våra själsögon i drömmarna se,

Men först måst' vi lida - ty annars vi ej

Kan drömma om eviga världar — Ack nej!

96)   

Det är de förskjutna föraktade små,

Vars tankar från jorden till stjärnorna gå.

I sorgen och nöden de vända sig till

Den ende som trösta och hjälpa dem vill.

97)    

Och denna är Jesus — blott Jesus det är!

O, vad Han i cellen har blivit mig kär,

Ej under om vingar har växt på min själ,

Som bära mig uppåt - där trivs jag så väl.

98)  

Men nu lade skeppet vid guldbryggan bi

Och jag sprang till landgången, för att få si

Det saliga tåget marschera i land,

Och ställas i led på den gyllene strand.

99)

Först gick Herren Jesus, sen' korsbärarne,

Därefter de frälsta förhärligade,

Sen kom musikanter och kören i land

Och följdes av änglarna all' - hand i hand.

100)    

Apostlarna stannade alla ombord,

Vi stodo och spejade, utan ett ord,

På skaran som tågade jublande fram

Mot staden, anförda av Guds offerlamm.

101)   

Den stig de beträdde var rosenbeströdd

Och ej någon dödlig av människa född

Kan tolka den ståt och den prakt som kring dem

Utvecklade sig under vandringen hem.

102)   

Och över allt detta en himmel stod klar.

Och fast det var dag, stora stjärnor den bar,

Där var ej blott en sol, där voro så mång'

Som utströdde strömmar av guld på en gång.

103)   

Ett regn utav silver och purpur och gull

Det föll över staden, vars murar var full'

Av prunkande växter - dess färgrika skrud

Utsirade staden så skönt som en brud.

104)  

Igenom en trädgård ljushären nu skred,

Där tusenden rosor sin väldoft utspred

Och tusenden sångfåglar sjöngo så glatt,

Och prisade Gud för hans nyfunna skatt.

105)   

Där sprungo små barnen så muntert och glatt,

Bland doftande rosor, i klingande skratt,

Med hjortar och hinder de lekte "ta' fast"

Och strutsar och lamm sprungo undan med hast.

106)   

Vart ögat än såg, var det glädje och lust,

Och fruktträden dignade under sin must,

Och dock var ju detta ock' stadsporten blott,

Vad skall det väl finnas därinne för gott?

107)  

Snart uppnådde skaran Jerusalems port

Där stannade tåget, så mäktigt och stort.

Då porten vidrördes av Frälsarens stav

Försvann hela hären i idel ljushav.

108)   

Jag vacklade genast - i samma minut

Det namnlösa solhavet strömmade ut,

Och Petrus som såg det, mig tog i sin famn,

Det sista jag såg var Jerusalems hamn.

109)  

Jag vaknade upp i min bädd - brast i gråt

Och därför var skonsam min vän - och förlåt

De brister som möter dig här i min sång,

Glöm ej att jag skrev den i fängelsets tvång.