www.mamboteam.com
loffe.net
 
 
Michael Käld om sin tränarexamen
Skrivet av Roy Frilund   
2010-09-06 12:16
Artikel i Österbottningen no 28,
05.02.1992, sid 14,
Redigering Elof Granholm 06.09.2010





Michael Käld om sin tränarexamen
"Det var en upplevelse att ta fotbollstränarexamen"

Lägret i Portugal var höjdpunkten, trots mycket jobb, men överlag har detta år varit en stor upplevelse, säger Michael Käld från Kronoby. GBK-tränaren har nyligen avlagt fotbollstränarexamen, JVK-kursen. Han är den första svensk­språkiga och sammanlagt fjärde personen från Mellersta-Österbottens distrikt som lyckats med den här bravaden. Kursen är den högsta som finns inom Fin­lands Fotbollsförbund. I sin avhandling gjorde Käld en jämförelse mellan två elit­föreningar, FF Jaro och GIF Sundsvall. Kursens kli­max var åtta-dagars läger i Portugal på ungdoms VM.

Karlebyborna Olli Peltoniemi och Tapio "Ekku" Raatikainen samt Pekka Kultanen, Nykarleby, är de tre som tidigare hade ge­nomgått JVK. Till årets JVK hade från hela landet sökt sig dryga trettio personer varav endast elva blev antagna. Av dem fick åtta avgångsbetyg när kursdelta­garna höll avslutning och dimission i slutet av janua­ri.

Käld har med stormfart genomgått alla kurser i vårt land. Först grundkurserna I och II, därefter Förbunds­kurserna I och II, Steg III i Sverige och nu JVK. För­bundskurs I gick han 1988 så allting har gått snabbt.

— Knappt så jag hunnit smälta upplevelsen man fått från tidigare kurser, säger Käld och erkänner att man kanske borde vara lite mera rutinerad när man går till JVK. En lång spelarkarriär hjälper nog och det har Käld bakom sig.

Finland kommer härefter att övergå till ett nytt sys­tem där man kräver en trä­nar licens på liganivå. Detta sker troligen 1993-94. För division I krävs då För­bundskurs I, medan För­bundskurs II gäller för divi­sion II.

Vissa undantag måste bollförbundet ändå göra. Årets JVK var alla tiders nionde och s.k. äldre träna­re, som inte haft möjlighe­ter tidigare, måste ses mel­lan fingrar. Bland andra Keijo "Velho" Voutilainen.

—  Det är positivt att sys­temet införs. Kurserna ger gedigen teoretisk bakgrund och innehållsmässigt i Fin­land vill jag påstå att JVK ligger i Europa-toppen och rankas högt i Europa, säger Michael Käld.

"Micko" berättar att JVK gick mycket på diskus­sionsbasis även om viss teo­ri helt klart gick på föreläs­ningar. Käld tycker att dis­kussion är mycket bra.

—  Dels lär man av före­läsare och samtidigt får man impulser av andra del­tagare. Man har ömsesidig nytta.

Föreläsarna på JVK var inhemska toppnamn. Landslagstränaren Jukka Vakkila var ansvarig med Jyrki Heliskoski som god hjälpreda. Dessutom hade man olika föreläsare, bland andra Pekka Luhtanen, Kalevi Tuominen och idrotts­psykologen Seppo Heino, mannen bakom Pontus Jäntti (badminton).

Höjdpunkt

Under hela året var kurs­deltagarna samlade trettio dagar, varav åtta dagar på ungdomarnas VM i Portu­gal.

—      Kursens absoluta höjdpunkt. Detta trots att det var allt annat än semes­ter utan mycket jobb, säger Käld.

Deltagarna följde massor av matcher i detta VM och skulle parvist analysera oli­ka saker på plan. T.ex. Por­tugals försvarsspel och an­fallsspel, specialsituationer, analysera spelare och olika spelartyper, vad deras upp­gift är. Förbundet samlade ihop allt detta till ett snyggt häfte. Ett plock därifrån: Brasiliens spelare Djair: lugn, teknisk passningsmas­kin. Inte snabb, men klok, alltid ledig. I första halvlek mera defensiv. I andra halvlek rörde och löpte i djupled betydligt mera. I motstån­darnas hörnor hjälpte han till nere.

Under dagtid hade kurs­deltagarna föreläsningar och på kvällarna var det matcher. Nämnas kan att invigningsmatchen Portu­gal—Irland sågs av 50.000 åskådare. Mycket folk på en juniormatch.

Tre gånger samlades del­tagarna till Eerikkilä och tillbringade en vecka åt gången. Första veckans tyngdpunkt var lagt på pro­grammering av träning och träningens ditaktik. Under andra veckan skulle delta­garna själva dra träningar och med sig hade man olympialaget.

—  Allting videobandades så man fick själv se hur man gjorde det.

Under veckan ingick ock­så psykologi. 18-åringarnas landslag hade man med sig under tredje veckan i Eerik­kilä. Idrottsmedicin, nä­ringsfysiologi, testning av spelare och fysiskt träning ingick i programmet. Dess­utom samlades man för ett seminarium i samband med matchen Finland och Hol­land. Då fick man följa med båda lagen under hela dagen.

Jaro och Sundsvall

Förutom allt detta har det hört en hel massa he­marbeten för kursdeltagar­na. Varje deltagare skulle göra en special avhandling.

—   Personligen ville jag göra en jämförelse av två elitföreningar, FF Jaro och GIF Sundsvall. Om det skil­jer på träningsmetoder när nu Sverige under långa tider haft mycket framgångar. Tyngdpunkten låg på repre­sentationslaget, seriesys­tem, tränare, träningsmöj­ligheter, historik, framgångar, organisation, an­ställda och juniorverksam­heten, berättar Michael.

Käld tillbringade en vec­ka i Sundsvall och fick vara inbjuden gäst. Han följde med lagets träningar samt såg hemmamatchen mot Malmö FF.

Budgeten i GIF Sundsvall är betydligt större, nästan dubbelt större än Jaros. GIF:s siffror är sex miljo­ner och Jaros dryga tre. Heltidsanställda har Jaro två medan GIF har fyra samt en halvtidsanställd.

Vad det gäller A-lagens spelstil konstaterade Käld följande:

-— Det går mera syste­matiskt till i Jaro medan det i GIF Sundsvall är mera in­dividuella prestationer och beslut. Positivt med Jaro är Hannu Tourus sätt att pla­nera allting mycket bra och organiserat.

— GIF-tränaren Jan Mattsson tog det mesta så­ där ungefär ur hatten.

Fel system

På junior sidan gjorde Käld en jämförelse mellan verksamheten i Sverige och Finland. Skrämmande sa­ker kom fram och förbun­det ville att Käld skulle än­nu göra en skild avhandling om junior fotbollen här och i Sverige. Just på juniorni­vån tycker Käld att den största skillnaden kommer fram. På A-lagsnivå var skillnaden inte så stor, åt­minstone när man jämförde Jaro och GIF Sundsvall.

—   Det vi nu håller på med i Finland är inte bra. H- och G-juniorer spelar re­dan om DM och för knattar anordnas FM. Det blir FM i allt för tidigt skede, anser "Micko".

—    Redan från minsta pojkar kommer in en otro­lig tävling och konkurrens. Tränarna är i den situatio­nen att de vill spela med bästa laget. Nu får de som står utanför planen en nega­tiv bild om fotboll. När man äntligen får speltid, är annars också osäker, och gör ett misstag så får man skällor av lagkamraterna.

Käld säger att spelaren får en negativ inställning om fotbollen och kommer inte mera.

—  Det är en förlorad individ för finsk fotboll, säger Käld. Knattarna är som små olika fysiskt utvecklade.

— Som 17-18 åring kunde de vara bäst i laget.

Den negativa inställ­ningen för pojken med sig hem och klagar att han inte mera vill vara med när jag inte riktigt kan. Följande steget är: föräldrarna säger att "vad har vi sagt om fot­boll".

—  Det system vi nu har gör en björntjänst åt fotbol­len.

Bort med offside

—  Och bort med offside-regeln för de yngsta. Spelti­den är annars också kort och för varje avblåsning kan det ta en minut att få bollen på rätt ställe. Bollen är mera i spel. I skolfotboll ifjol lämnade vi första gången bort offside och det visade sig vara ett lyckat drag, säger Käld.

I Sverige har man för några år sedan tagit bort offsideregeln för de yngsta och det har visat sig vara positivt.

I Sverige är juniorfot­bollen mera ett socialt arbe­te och betonar mycket mera det. Inga som helst mäster­skap spelas före tidigast som tolv åringar. Käld be­rättar att bakom lagen står en föräldragrupp.

—  Spelarna och föräld­rarna samlas ofta ut och simma, grilla korv och ha annat roligt. Föräldrarna samlar pengar för t.ex. del­tagande till turneringar eller köper nya speldräkter.

— För de som är 7—12 år i GIF Sundsvall är det vikti­gaste att de trivs inom för­eningen. Får en positiv bild om fotboll (och annan idrott som de också utövar) och får kamrater.

— Alla känner sig vara li­ka viktiga inom föreningen. Att vinna matcher, turne­ringar och annat värderas inte högst i den åldern, säger Käld.

Michael Käld har nu ba­kom sig alla kurser i Fin­land och därmed teoretisk bakgrund.

—  Det gäller att få detta också ut i praktiken, men visst är det en styrka ändå att ha detta bakom sig, an­ser Michael.

Käld tränar GBK och per­sonligen tycker han att det är hopplöst att jobba i Kar­leby med de förhållanden som finns.

—   Jag har sett många ställen och snart kan man säga att Karleby lever i sten­åldern.

—   Om Karleby också i fortsättningen skall vara en fotbollsstad så måste något ske snarast. För femton år sedan hade Karleby två lag i FM-serien och ett i division I. I dag har Karleby ett lag i division I och en massa lag i division III. Kanske snart inte ens det, avslutar Käld.

Roy Frilund


Senast uppdaterad 2010-12-28 14:17
 
 
Top! Top!