Förlåtelse del 2:

Förlåtelse - en livsstil

- Säg förlåt till varandra nu så glömmer vi det sen!

Leken har urartat. Två jämn­starka treåringar vill ha samma gravskopa - på en gång. Hela ti­den! Eller gunga i favoritgungan samtidigt och länge! Ingen släp­per fram den andre i trappan till rutschkanan utan båda håller sig krampaktigt fast och spärrar vägen för varandra. De vuxnas med­lingsförsök går om intet. Knytnä­varna far i luften. Tårarna sprutar. Snöret rinner. Krafterna - och il­skan - sinar och ingen vinner.

-  Säg förlåt till varandra nu så glömmer vi det sen!

Det blir mer tjurigt blängande på varandra än uttalade ord, men visst har man gjort upp... med nävarna... och in­sett att båda hade lika ratt. Och nästa dag leker man igen. Varför skulle man inte göra det?                    

-  Jag trodde du hade förlåtit mig. Hon var ledsen, arg, frustre­rad och kunde inte förstå varför han reagerade som han gjorde. Han hade svårt att dölja sin irri­tation, ja mer än så.

-  Du sa ju att du förlät mig. Varför är du så arg?

De hade gift sig av kärlek, valt varandra, varit gifta ett antal år och lärt känna fler och fler av va­randras sidor. Hon hade insett att han var perfektionist, drevs av ett ärlighetspatos och var en man med starka känslor. Han hade upptäckt att hon var intelli­gent och initiativrik, en varm person men inte alltid ärlig — en kvinna som alltför ofta utnyttjade andra för sina syften.

Hon hade haft lätt att be om förlåtelse - när hon blivit avslöjad - och han hade förlåtit och förlåtit. Och hoppats att hon skulle för­ändras. De hade haft många upp­görelser med varandra, diskute­rat skilsmässa men försonats och fortsatt. Hon hade vant sig vid att han alltid förlät. Han hoppades på förändring. Någonstans inom sig visste han att han aldrig skulle lämna henne. Det fanns så mycket gott han inte ville mista. Han val­de att förlåta och förlåta och hoppas att något inom henne ska påverkas av hans attityd. Om inte? Tanken fanns inte hos ho­nom, men om den fanns skulle han ändå fortsätta att förlåta.

- Jag är så tacksam att du för­låter mig. Vad skulle jag göra an­nars? Vad skulle det bli av mig om du inte förlät? Jag ska försö­ka...

Hur mycket kan man förlåta?

Kan man lära sig förlåta? Och hur mycket kan man egentligen förlåta?

- Barn gör inte som man säger utan som man gör" är ett ofta använt citat. Jag vet inte vem som myntade det, men sant är det! För övrigt gäller det inte bara barn. Det är svårt att ta människors ord på allvar om de inte stämmer överens med deras handlingar. Man tar intryck av andras liv - på gott och ont. Där­med inte sagt att man kan skylla på andra om det går snett. Det ar ett alltför lätt sätt att slippa ta ansvar.

Mer förlåtelse gentemot föräl­drar och en äldre generation som handlat utifrån vad man trott vara bast kom­binerat med större ansvars­tagande och mindre egoism från många vuxna skulle bi­draga till en märkbar klimat­förändring i samhället. Förlåtelse är viktigt. Föredö­men är viktiga.

Man kan lära sig mycket av va­randra - också att förlåta.

Hur mycket kan man då förlåta? Hur ofta? Hur många gånger?

Mästare i förlåtelse

Jesus gav vid ett tillfälle svar på den frågan. Det var Petrus som undrade och han gav själv ett förslag på svar. Förmodligen kände han sig ganska nöjd med svaret - och sig själv! Enligt rab­binerna skulle man förlåta den som handlat fel tre gånger och Petrus mer än fördubblade den siffran.

- Hur ofta måste jag förlåta en broder som gjort något orätt? Räcker sju gånger?

Jesus var inte nöjd med antalet utan justerade det:

- Nej, sjuttio gånger sju gånger. Och menade säkert inte att det räckte med 490 gånger utan att vi ska förlåta utan att hålla räk­ning.

Samtidigt är det viktigt att på­peka att det naturligtvis inte finns någon automatik i förlåtel­sen. Man kan inte handla fel och sedan bara vänta sig förlåtelse. Förlåtelse kan aldrig krävas. Je­sus påpekar mycket riktigt i ett annat sammanhang att förlåtel­sen bör föregås av ånger och en bön om förlåtelse:

- Även om han syndar mot dig sju gånger om dagen och varje gång ångrar sig och ber om förlå­telse, så ska du förlåta honom.

Finns det för övrigt någon annan livsstil som fungerar än den som bygger på kärlek, nåd och förlå­telsen? Risken finns naturligtvis att den som är snar att förlåta, som vill tro sina medmänniskor om gott, blir lurad. Utnyttjad. Det ligger på något sätt inbyggt i systemet. I varje fall i det korta perspektivet.

I förlängningen kan förlåtelsen bli ett oerhört starkt vittnesbörd - en upplevelse som förföljer och på sikt påverkar den människa som fått förlåtelse utan att ha uppfyllt villkoren för förlåtelse. Man kan ju fundera på vad de krigsmän som korsfäst Jesus tänkte och kände nar han vände sig till Gud med en bön att krigs­männen ska få förlåtelse. Eller männen som var med när Stefanos stenades och blev den förste kristne martyren. Hans bön för dem: "Herre ställ dem inte till svars för denna synd" måste ha krupit under skinnet på dem. Au­gustinus menade att "Kyrkan har Stefanos att tacka för Paulus". Paulus var en av dem som var med och såg och hörde.

Kan förlåtelse bli en naturlig livsstil? Jag vill tro det, men det är inget lätt val, och det är ett val som måste göras gång på gång.

— Förlåtelse är den vällukt violen sprider över den häl som krossade den. (Mark Twain)

Gudrun Dalid

Hemmets Vän 25.02.1999