Det förflutna är inte något som du lämnar bakom dig,
utan något som för alltid blir en del av dig

Mitt livs årsringar

 Man beräknar åldern på ett träd genom att se på ett tvärsnitt av stammen där årsringarna visar hur mycket trädet vuxit för varje år. Det finns stora ringar som tyder på goda år, och små - ibland nästan obefintliga - ringar som berättar om år då det va­rit torka.

Jag vet att vi inte har några sådana fysiska vittnesbörd om vad vi varit med om, men jag tror att våra liv inte är så olika trädens. Vissa år är bra år, och då växer vi. Vissa år är dåliga, och då går all kraft åt för att bibehålla det vi uppnått. Men vare sig åren är bra eller dåliga är vi liksom träden fortfa­rande oss själva och växer fram ur vår barndoms kärnvirke, vilket jag tror är en kombination av vårt arv och vår uppfostran. Liksom träden kan vi kanske rätta till en krökning eller ett kvisthål som syns i barndomen, och vi kanske kan täcka över ärret efter en skada - men det kommer alltid att fin­nas där, även om det inte syns.

Jag tycker om den här känslan att hela mitt liv och alla mina upplevelser och erfarenheter finns kvar inom mig. Jag är ett femårigt barn i Egypten. Jag är en skolflicka i en mycket sträng privatskola i Buffalo. Jag strövar omkring på Eriesjöns stränder, barfota hela sommaren. Jag studerar vinter­landskapet omkring universitetet grundligare än läroämnena. Jag går på teater och konstutställningar i New York och klättrar i berg i Kalifornien. Senare reser jag i Fjärran Östern och runt Medelhavet med stor behållning (och som alltid är det de obekvämaste färderna och de farligaste ögonblicken som lever tydligast i minnet).

Jag slår mig ner tillsammans med min mor i ett 1700-talshus med utsikt över Bostons hamn (vad jag älskar det huset!). Vid det här laget har jag bör­jat skriva, och det har blivit nästan lika mycket en del av mitt jag som att äta eller att sova. I 35-årsåldern gifter jag mig med en man som är både be­gåvad och ser bra ut, och vi får två små flickor och köper en bondgård med ut­sikt över slåttervallar och en sjö.

Livet gör aldrig någon paus. Dött­rarna växer upp och gifter sig och får fyra barn var. Min man, som är fem år äldre än jag, börjar den långa kam­pen mot ålderdomen, och i åratal ut­kämpar jag tillsammans med honom den där striden som man med natur­nödvändighet måste förlora. Han dör, och sedan dess har jag levt änkans liv som ett liv på sparlåga, med döttrarna bosatta långt borta.

Jag är en gammal gumma nu och kämpar min egen hopplösa kamp mot ålderdomen, men jag har tid att njuta av livet under tiden, liksom Henry all­tid gjorde. Naturligtvis tänker jag på döden. Jag vill inte dö, för även inom den här snävare ramen finns det så många människor och ting som jag fortfarande kan glädjas åt. Jag tror inte att jag är rädd för själva döden, men ofta gillar jag inte dödens an­greppsmetoder. Så sent som häromdagen konstaterade jag åter en gång för mig själv den självklara sanningen: "Man kan inte övervinna döden, men man kanske kan övervinna sin fruktan för den."

Alla dessa ting och tusen andra finns samlade inom mig, de bra åren och de dåliga, de stora årsringarna och de små. Vårt förflutna är inte något som vi lämnar bakom oss utan något som för alltid blir en del av oss. När jag skriver en saga för barn är jag ett barn, kanske med en vuxens kritiska förmåga (åtminstone hoppas jag det). När jag äter lunch med några unga el­ler medelålders människor känner jag inte att det är någon skillnad mellan oss. När jag promenerar över till grannen och passar på varje steg jag tar för att jag är rädd för att snäva på någonting (mitt balanssinne är ohjälp­ligt förlorat!) hälsar jag på henne som en jämlike när hon sitter där och knypplar i en stor stol, med gåstolen inom räckhåll.

Till det yttre är jag åttio år, men inom mig har jag alla åldrar, med varje ålders känslor och erfarenhet. Det viktiga är att vid varje ålder är jag mig själv. Under en stor del av mitt liv var jag angelägen om att vara vad nå­gon annan ville att jag skulle vara. Nu har jag gett upp den kampen. Nu är jag den jag är.

Elizabeth Coatsworth