Den vänliga skymningen

Övergången mellan dag och natt, mellan ljus och mörker, då själva luften andas förväntan.

Jag minns en gång när jag var ut mycket liten och min mor tog mig  med  på  en  marknad. Vi kom ifrån varandra och jag kunde inte hitta henne igen. Så småning­om började jag vandra hemåt en­sam. Jag traskade gata upp och gata ner och trodde hela tiden att jag skulle träffa på någonting som jag kände igen. Men överallt såg husen främmande och ogästvänliga ut.

Jag vågade inte knacka på någonstans utan kröp till sist ihop i lä bakom ett träd på en obebyggd tomt och somnade av utmattning. När jag vaknade var det skym­ning. Aftonen höll på att sänka sig och skuggorna blev långa. Solned­gångens bleka strålar gav ett rosa skimmer åt tak och skorstenar, och jag såg himlen mörkna och bli djupblå och genomlysande. En första gnistrande stjärna tändes — min egen pålitliga önskestjärna, precis där den skulle vara.

Plötsligt var världen inte längre skrämmande. Detta var den förtrol­lade stund då man fick önska sig något av stjärnan. Nu kom fäder hem från arbetet och småbarn ba­dades. Det var en vänlig stund. Utan att tveka sprang jag till. när­maste hus och bultade på dörren. En timme senare var jag i tryggt förvar hemma.

Mina föräldrar frågade mig var­för jag hade väntat så länge med att be om hjälp, men jag kunde inte förklara det. Det kan jag inte nu heller, jag kan bara säga att skymningens trollmakt fortfarande har mig i sitt våld, den stryker bort min rädsla och ger mig mod.

Det är i skymningen gatlyktorna tänds — de vänliga, sällskapliga lyktorna. Alla har vi väl någon gång vandrat hemåt en sen vinter­eftermiddag under en blygrå him­mel, i ihållande snöfall, och blivit överraskade då gatlyktorna ljudlöst tänts? På ett ögonblick står de ut­efter gatan likt änglar med frostgnistrande glorior, och man vand­rar trygg resten av vägen under de­ras beskärm.

Skymningen är hemkomstens stund, då dofterna från köket är extra frestande. När den engelske författaren Laurie Lee skildrar sina uppväxtår i en liten engelsk by skri­ver han entusiastiskt: "Dagen var slut och vi hade utnyttjat den väl: sprungit ärenden eller strövat om­kring i markerna. Vi vände åter till köket, till spisens varma trygghet. Varje sten på stigen hem sände en stöt av förväntansfull glädje ge­nom kroppen."

Men nästan lika skönt som det är att komma hem när dagen är slut, lika stimulerande är det att bege sig ut då. Det är något visst med att ta tåget in till stan under den dyrbara övergången mellan dag och natt, när den blå luften förefaller lad­dad med spänning, nästan doftar av äventyr. Eller att promenera på en stilla byväg när sparvarna kvitt­rar sömnigt och nattinsekterna vak­nar och stämmer instrumenten. Lyssna bara på syrsan!

Under skymningen kan till och med den vanliga promenaden runt kvarteret bli en upplevelse fylld av förväntan. I de upplysta fönstren skymtar man människor som alla ser ut att göra sig i ordning för nå­got. En söt flicka borstar håret framför spegeln. En pojke lägger in ved i öppna spisen. Och titta där, i huset intill, där ska det nog bli fest, ty en finklädd dam går runt och tänder stearinljus.

Dagens sista, mjuka ljus dröjer nästan bortglömt kvar i en damm och bakom en kulle, på andra sidan ladan och runt hörnet. Men bara för ett kort ögonblick. När man tit­tar dit igen är det borta.

Att gå ut... gå någonstans och möta aftonen . . .

Barn blir lyckliga när de får springa ut och leka i kurragömmaskymningen. Allteftersom mörkret faller blir leken mer och mer spän­nande. "Jag har hittat Alice!" Men är det verkligen Alice? Eller en syn­villa, en spökskugga?

Förälskade par vandrar hand i hand utan att bry sig om de sto­jande barnen. En omtyckt plats för romantiska möten i staden där jag bor är en träbro över ett litet stenigt vattenfall. Där träffas unga par. De lutar sig mot broräcket och kastar stenar eller blad i vattnet. Eller ock­så promenerar de sakta utmed flo­den under träden, och när bron är nästan uppslukad av mörkret går de över den igen på väg tillbaka.

"En dag ska vi åter mötas i sol­nedgången", skrev en soldat till sin flickvän. Hon berättade om brevet för mig. Samma kväll såg jag henne stå ensam på bron. Hon stod länge och mindes i skymningen och kas­tade stenar i vattnet.

Jag har en väninna som ofta sit­ter ensam på verandan ett slag efter kvällsmaten. "Jag älskar lukten av skymning", sa hon en gång till mig, och det säregna uttrycket etsade sig in i mitt minne. Sedan dess har jag alltid upplevt de skymningsdofter som de olika årstiderna för med sig. Den friska doften av jord i mars, när luften är fylld av löften. Den hem­längtan som väcks när röken från eldar driver genom vår stad på hös­ten. Det knivskarpa stinget i vinter­skymningen, när horisonten är vattrad med purpur och glöder med en frostig, blekrosa strålglans, och jag blir stående på yttertrappan med kvasten i hand efter att ha sopat bort det tunna lagret nyfallen snö.

Vinterskymning. Den är nästan bäst av alla. Så här beskriver ami­ral Richard Byrd hur den fyra och en halv månad långa natten lägra­de sig över Rossisfältet i Antarktis: "I nordost skälvde och pulserade ett silvergrönt, böljande polarsken. Da­gen höll på att dö, natten födas — men i stor stillhet. I det ögonblicket hyste jag inga tvivel om att männi­skan är ett med universum. Jag blev övertygad om att det måste finnas en mening med allt, och att människan är en del av denna me­ning."

I skymningens oändliga blå får vi kanske en glimt av ett större sam­manhang och en djupare mening bortom det kringvirvlande klot där vi framlever våra liv.

Elizabeth Starr Hill