Låt oss stänga av TV:n, lägga undan tidningen
och i stället gå på upptäcktsfärd
i varandras tankevärld!

 Vi behöver tala med varandra

 Min hustru och jag bjöd för en tid sedan hem ett ungt par till oss. "Menar ni att vi bara skulle sitta och prata?" sa den unga frun och spärrade upp ögonen i fasa. "Kan vi inte gå ut och dansa?"

Medan elektronblixtarna ljungade omkring oss och vi skuttade omkring som upphetsade protoner undrade jag: Vad är det för fel med att bara sitta och prata? Det är väl en hedervärd mänsklig sysselsättning, eller hur?

Sedan dess har jag lyssnat till hur folk pratar och jag är förskräckt. Det förekommer inte längre några levande samtal. I dag är ett oengagerat mum­mel allt vi kan åstadkomma. Eller ett babbel-babbel-babbel som förhåller sig till levande samtal som en varm korv till det franska köket.

TV bär delvis skulden. Samtal är inte något som man kan titta på: det är något man medverkar i. Människor hjälps åt att bygga upp ett bra samtal på samma sätt som de förr i världen hjälptes åt att bygga en lada eller sy ett lapptäcke.

Men vi kan inte skylla allt på TV. Vi har fått en vana att köpa under­hållning i paket. Inte för att det skulle vara något fel på filmer, konserter, fotbollsmatcher eller teaterpjäser i sig, men vi tycks ha förlorat förmågan att utbyta tankar med varandra. När vi häromkvällen körde hem från bio med ett par vänner frågade min hustru: "Vad tyckte ni om filmen?" Den andra frun svarade: "Tja." Hennes man tillade: "Tja, den var inte så to­kig." Inte mycket till samtal.

När det inte är "tja" är det "bab­belbabbel". Vi pladdrar om hur klip­ska våra barn är, om vad vi ska ha till middag, om vädret, om hur det känns i vårt onda knä. Vill ni ha ett exempel kan ni ta mig. För några dagar sedan fann jag att jag undfägnade min hus­tru med en tio minuters monolog om mitt nya kortsystem på kontoret. Detta   är   "bumerangprat"   -   man skickar ut ord som bara kan studsa tillbaka till en. Vi är så upptagna med att tala till oss själva om oss själva, att vi inte märker att alla andra i rummet håller på att somna.

När Vietnam-kriget rasade som värst 1968 var jag på en middag. På något vis kom jag in i en diskussion om kriget med en obekant medgäst. Våra åsikter var himmelsvitt skilda och dis­kussionen trappades snabbt upp till ett högljutt och ilsket gräl.

Min meningsmotståndare var emel­lertid inte någon skugglik fantomva­relse i ett nyhetsprogram på TV. Han hade en son i värnpliktsåldern. Aldrig mer kommer jag att automatiskt utgå ifrån att människor vilkas åsikter jag förkastar är förkastliga. Samtal för oss närmare varandra.

Naturligtvis är inte allt ett sprud­lande fyrverkeri med ord. När jag gick i gymnasiet var vi några kamrater som brukade vandra i timtal på lantliga vägar om kvällarna och prata om allt, från livets mening (ett ämne som bara tonåringar klarar) till bystdrottningen Jayne Mansfields fantastiska företrä­den, till Fordar jämfört med Chevor. Vi helt enkelt njöt av varandras säll­skap.

Många av mitt livs höjdpunkter har bestått av fina och givande samtal. Plötsligt tar pratet en oväntad vänd­ning och dörrar öppnas. Kanske är det inte så mycket ämnet som berikar ett samtal som entusiasmen och värmen. För att få igång ett sådant samtal måste vi först bryta oss igenom "jag­barriären" och gå på upptäcktsfärd i andra människors tankevärld.

Det charmfullaste samtal jag har haft på åratal var med en åttaårig flicka. Vi var i en bil full med männi­skor på väg in till staden. Som vanligt nu för tiden så hade de flesta av oss vuxna inte mycket att säga. Det såg ut att bli en tråkig färd.

"Vilken är din älsklingsfärg?" frå­gade flickan mig plötsligt.

Det var en svår fråga. "Solsken", sa jag till sist.

"Jaha", sa hon. "Det betyder att du tycker om svalor och simning. Min älsklingsfärg är orange. Gissa varför! Kan du inte? Därför att orange bety­der höst, och då börjar skolan igen. Tyckte du om att gå i skolan när du var liten?"

Det blev en förtjusande trevlig ef­termiddag. En av de bästa. Än finns det hopp. . .

Richard Wolkomir