Brustna hjärtans läkning

Ingenting i livet är bestän­digt, det invanda vardags­livet som innehåller trygg­het, glädje, gemenskap, häl­sa kan på ett ögonblick förvand­las till ångest, rädsla, bro, när ett välkänt livsmönster föränd­ras eller tar slut. Om än vi vet att det är omöjligt att leva ett liv utan omvälvande livsförändring­ar och förluster, vill vi gärna tro att just jag ska bli förskonad.

Vi har därför svårt att tackla och acceptera alla de förluster som livet kan innehålla, som att vi själva och våra närmaste för­lorar funktioner och hälsa, att vi förlorar nära och kära genom dödsfall, att bli lämnad för en annan, att se sina drömmar ha­verera, en förlorad barndom, brustna relationer - allt händel­ser som medför känslor av sorg.

Det är med andra ord omöjligt att leva ett liv utan att uppleva sorg, även om sorgen och smär­tan ser olika ut för alla.

Detta gör sorg till den mest all­mänmänskliga känslan. Den hör livet till och är något normalt och naturligt. Ändå är sorg vår mest försummade och undanträngda känsla, både av de sörjande själ­va och av omgivningen, trots eller kanske just på grund av att sorg är den starkaste känslan vi har. Ingen annan känsla bidrar till en sådan genomgripande för­vandling av människan eller på­verkar det fortsatta livet på ett sådant omvälvande sätt som sor­gen gör. Den går varken att för­bereda sig på eller att föreställa sig, innan den drabbar oss med sin styrka.

Människan, åtminstone i vår kultur, har en tendens att fly och förneka smärta. Detta gäller i högsta grad sorgen och det gör att oförlöst sorg förblir ett prob­lem och är en bidragande orsak till illamående, depressioner och sjukdomar. Det är därför värde­fullt att veta att om än sorgen är mycket smärtsam så är den inte farlig. Farlig blir den först om man försöker undvika den.

Alla vet vi att man blir bra på det man tränar, det gäller såväl ont som gott. Om man i livets alla situationer tränat på att stänga om sig och stoppa undan allt som smärtar så blir man även bra på det. När sedan den dagen kom­mer och man drabbas av en för­lust har man lärt sig sin läxa, bi­ter ihop och försöker vara som vanligt. Vi som står på sidan om tolkar detta felaktigt, som om att personen i fråga tar sig igenom förlusten på ett bra sätt och vi säger "så stark hon är", när det i själva verket ofta handlar om rädsla för att gå in i smärtan, kän­na den och berätta om den.

Att utestänga de svåra käns­lorna och bara "gå vidare" som om ingenting hänt kan medföra stora risker. Det stora problemet med den hållningen är att vi ock­så utestänger glädje och kärlek. Sorgen kommer troligtvis att för­bli obearbetad och därmed be­stående, det yttrar sig i förlorad livsglädje och livsenergi.

Att stänga in sig emotionellt får både negativa sidoeffekter för' eget välbefinnande och för våra relationer till andra. När man stänger till om sig själv kan inget tränga igenom. Och utan glädje och kärlek i livet vissnar vi likt en blomma utan ljus. Kroppen bör­jar kanske småningom ge signa­ler om att allt inte står rätt till, tröstätandet lägger sig på hullet, medan det psykiska illamåendet visar sig i vårt handlande och ir­ritation.

Några knäcks tidigt medan an­dra kan bli mycket hårda innan de knäcks - en hårdhet som vi­sar sig i okänslighet inför andra och en inre känslomässig stum­het. Konsekvenserna av allt detta är att de blir de stora förlorarna. De går miste om stöd, värme, ge­menskap, medmänsklighet och kärlek - själva grundstenarna för ett liv med livskvalitet, goda rela­tioner och en välfungerande ge­menskap.

Förnekandets orsaker kan man ju fundera över, men månne inte en orsak är att vi felaktigt förväx­lar känslor med svaghet, att vara känslig är att vara svag och det tolereras inte. Du ska hålla mas­ken och dölja dina problem. Därför kör vi med dubbla budskap - säger ett medan vi känner och tänker ett annat. För att klara av detta skådespel och undertrycka den verkliga känslan bedövar vi illamåendet med sådant som ger tillfällig lättnad. Mat, arbete och cigaretter är de vanligaste bedöv­ningsmedlen, men även överdri­ven träning, alkohol, lugnande medicin och droger ligger högt upp på listan.

Andra orsaker till förnekandet är att vi är rädda för starka käns­lor, både för att uppleva dem själ­va och att möta dem hos andra. Vi gör vårt bästa för att undvika den som drabbats. Det klassiska mönstret, som sörjande berättar om, är att människor går över gatan, tittar i skyltfönstret eller dyker ner med huvudet i mjölk­disken när man ska mötas. Och hur många har inte fått erfara att andra känner sig obekväma och osäkra när man berättar om hur man verkligen har det. Det tyd­liga budskapet är att det inte är okej att visa sina känslor. Eller med andra ord: "Låt oss nu ta hand om våra känslor genom att byta samtalsämne."

Kännetecknande för en myt är att den är så trovärdig, etablerad och allmänt uppfattad som sanning. Vi är beredda att tro på den helt automatiskt. Detta gör myterna så förrädiska. Sorgen omgärdas av många myter. Den vanligaste myten "tiden läker alla sår" kan få oss att tro att vi mår bättre bara tiden går. Sant är att det tar tid att läka sår, men det är vad du gör under tiden som avgörande. Det finns exempel på människor som väntat i tiotals utan att må bättre.

Andra vanföreställningar är att ensam är stark, att det är skamligt att visa känslor, att jag måste vara stark och duktig för att duga att jag måste vara stark för andras skull; Vad ska andra tänka, tycka och säga om mig, om jag visar eller berättar hur jag har det. Ändå torde vi alla, som vågat lyssna, ha erfarenhet av att ärlighet och öppenhet föder gemenskap och värme och att människor som haft modet att dela med sig av sina innersta känslor fått oss att tycka ännu mera om dem.

Många vanföreställningar har lärt oss att försöka hantera sorg på ett tankemässigt sätt och ger också ofta intellektuella råd till den som sörjer. Till den som förlorat någon genom dödsfall säger vi, "livet går vidare", "han har det bättre där han är nu", "hon fick i alla fall leva ett helt och fullt liv". Ord som kan inne­hålla sanningar men som inte har någon större betydelse för hur smärtan upplevs. En annan myt är "håll dig sysselsatt", men en mängd aktiviteter eller att ar­beta mycket kan på sin höjd dist­rahera tankarna, medan livet och hjärtat känns lika tomt när kväl­len kommer.

Den som mist sitt barn kan få höra "var tacksam att du har an­dra barn", "var inte ledsen, ni kan få fler barn". Och den som blivit lämnad får höra, "var inte led­sen, du hittar säkert någon ny och bättre". Dessa exempel bygger på myten att man skulle kunna lind­ra sorgens smärta genom att er­sätta förlusten, vilket naturligtvis faller på sin egen orimlighet.

Allt vad vi säger är tänkt som tröst och kan vara goda och san­na råd, men de är inte käns­lomässigt relevanta och kan bli oavsiktligt kränkande och såran­de. Den sörjande kan få känslan av att känslorna förringas eller att man inte får må som man gör, att det är något fel på en när man sörjer.

Sorg är smärtsamt, sorg är ett lidande, därför att sorg handlar om känslor, om ett brustet hjär­ta, inte om en trasig hjärna eller ett felaktigt tankemönster. Sorg­bearbetning som leder till käns­lomässig läkning sker varken ge­nom att intellektualisera eller ge­nom att förtränga sorgen utan genom att känna smärtan och ut­trycka den i ord.

Tidigare skedde detta helt na­turligt när man på likvakorna gick fram till kistan och talade di­rekt till den döde. Man blev hörd av de andra som bevistade lik­vakan. Begravningen senare var det slutliga farvälet.

Man måste våga känna smär­tan och berätta om den, det bety­der inte att man måste visa alla känslor för hela världen, men man måste låta känslorna kom­ma fram och inte undertrycka dem. Här har alla närstående och vänner en mycket stor bety­delse och en grannlaga uppgift, nämligen att lyssna och att lyss­na på ett sådant sätt att de är ett enda stort hjärta med stora öron och utan mun - vara varsam med orden.

Tröskeln för att öppna sig är olika hög för oss alla och vi har och bör ha gränser som definie­rar oss i relation till andra. Men vi behöver också ha två grindar som går att öppna. Genom den ena behöver vi kunna släppa ut det onda, genom den andra släp­pa in värme, stöd, tröst och ge­menskap. Tyvärr bygger många gränser likt en mur, utan grindar, runt om sig och kan då varken släppa ut det som gör ont eller ta emot det som är gott. Dessa människor bär på en medveten eller omedveten rädsla som de förklätt till styrka. Om vi inte vet bättre så tror vi att det är verklig styrka.

Det finns mycket skrivet om hur sorgen ser ut, personliga be­rättelser om sorg. Men det är sorgens yttringar som beskrivs. Inte hur man gör för att bear­beta och återfå livsglädjen. Det verkar som om vi nöjt oss med att tro på att tiden läker alla sår. Och så länge vi inte vet hur vi ska handskas med sorgen, var­ken med egen eller med andras, kommer den att skrämma oss.

Författarna John W James och Russel Friedman som skrivit bo­ken "The grief recovery hand­book" (Sorgbearbetning) har i över 25 år arbetat med sorgbe­arbetning och har utvecklat ett handlingsprogram som ger väg­ledning i hur man hanterar sin sorg för att få känslomässig läk­ning. Båda författarna, den ena när han förlorade sin son och den andra när han genomgick en skilsmässa, fann att ingen av de professionella människor de vände sig till i sin nöd kunde hjälpa dem. Friedman började fråga läkare, sjukskötare, teolo­ger, psykologer och terapeuter, hur mycket undervisning de fått i hur man bearbetar sorg. "Ing­en" var de svar han fick av alla. I Sverige grundade Anders Mag­nusson ett Sorginstitut för snart fyra år sedan och översatte bo­ken till svenska. Han har samma erfarenhet: att inte få hjälp trots att han prövat många olika tera­piformer. Handlingsprogrammet har i dag hjälpt tusentals männis­kor. Min egen erfarenhet, efter att ha gått kursen i sorgbearbet­ning och följt handlingsprogram­met, är en större frihet - ännu ett lager av sorg är borta och ännu en dörr har öppnats mot livet.

De tre viktiga komponenterna är att tala om allt vad man vill ha sagt till den det gäller, bli hörd av en annan människa och säga far­väl till det som smärtar. Saknas någon av dessa tre komponenter blir resultatet inte bestående.

Allt detta sker genom en pro­cess där man funderar över vil­ka förluster som tar ens energi och vilka relationer som man inte känslomässigt är färdig med. Man ser ärligt på relationen och tar fram både positiva och nega­tiva händelser. Därigenom kom­mer man ifrån att antingen hel­gonförklara eller svartmåla. Man skriver sedan ett brev där man ger uttryck för alla de negativa och positiva känslomässiga saker som man inte kunnat säga el­ler vill säga igen. Man tar slutli­gen farväl av smärtan och öns­kan om en annorlunda gårdag. Brevet läser man upp för en män­niska som man har förtroende för. Handlingsprogrammet kan genomgås i grupp eller individu­ellt.

Av de som gått på sorgeinsti­tutets kurser kommer ungefär 40 procent för att bearbeta ett döds­fall, 40 procent för en separation eller konflikt och resten på grund av andra förluster som förlorad hälsa eller en förlorad barndom. Vanligt är också att man tror sig komma på grund av en given för­lust men sedan upptäcker att det inte är den senaste förlusten som är mest smärtsam utan någon an­nan förlust som kanske skett un­der barndomen.

Sörjandet är en lång och ut­dragen process och man är inte samma människa efter som före sorgen. Sörjandet fortskrider inte linjärt utan är en flytande pro­cess och även om man kommit långt i sin sorgeprocess kommer det att finnas dåliga dagar. En del av sorgen kan man aldrig bli fri från: saknaden, längtan efter den eller det man förlorat. Den tillhör livet och gör oss till människor.

Hur vet man om man bär på obearbetad sorg?

Om känslan av livslust, energi och nyfikenhet på livet gått förlo­rad är det sannolikt att man bär på obearbetade förluster. Ofta tror vi att det är det att vi blir äld­re som tär på vår livsglädje, men åldern i sig behöver nödvändigtvis inte ta bort livsglädjen. En an­nan signal om att det finns obe­arbetad sorg är om en person, le­vande eller död, under åratal till stor del upptar ens tanke- och känslovärld på ett sådant sätt att man mår dåligt av det.

MARY ANDRÉN-PADA
Korsholm, certifierad handledare i sorgbearbetning

(Vbl 11.09.2006)