Sorg är en så stark inre uppladdning att den tar sig olika uttryck, såväl yttre som inre, vare sig vi vill det eller ej. Man får behov av att prata om vad som hänt, att gråta, att vara arg (både på den döde, Gud och andra människor), att både vara helt ensam och tillsammans med andra o.s.v. Alla dessa yttre uttryckssätt hjälper till en inre bearbetning av det som hänt så att det som gör ont invärtes med tidens gång kan läka ihop och efterlämna minnena utan smärta.

 
Praktiska åtgärder till hjälp

Man kan också göra en del praktiska saker som hjälper bearbetningen och den inre läkningen, även om det kan kännas svårt när man är mitt i det. Till dessa saker hör:

• att se den döde, först på sjukbädden (kanske på sjukhuset) och sedan i kistan,
• att ta del i ordnandet av begravning,
• att delta i begravningen,
• att vara med på minnesstund efter begravningen,
• att delta i och hjälpa till med allt som ska ordnas efter ett dödsfall (bouppteckning, papper, försäkringar m.m.),
• att bit för bit gå igenom den dödes tillhörigheter och lämna dem ifrån sig,
• att steg för steg börja inrätta livet på ett nytt sätt.

Det tar tid att komma igenom sorgen

Naturligtvis är det väldigt individuellt, men de flesta som drabbas av sorg upplever det första året som tyngst. Under hela det året kan man tänka tillbaka på den tid då de andre fortfarande levde. Men efter ett år kan man även tänka tillbaka på en tid då man var utan den personen. Sorgen blir därmed inte lika tung längre.

Vad man generellt kan säga är att sorgen tar tid, och den måste få ta tid. Likaså att den måste få ta sig uttryck. Om man försöker tränga tillbaka den och "glömma" vad som hänt, att inte tillåta sig att reagera genom att prata, gråta osv betyder det bara att man kan förlänga det svåra och tunga. Sorgen kan då ligga kvar i hjärtat som en tung börda och lägga sig på sinnet i form av huvudvärk, depression osv.

Därför kan man fundera över hur de människor kommer att känna sig i framtiden, de som väljer att låta en död anhörig transporteras direkt till kremering och gravsättning utan "omvägen" över begravning eller annan ceremoni.

De nationella katastroferna lär oss

Om vi ser på hur människor betedde sig efter de stora katastroferna: mordet på Olof Palme 1986, bussolyckan i Norge 1989, Estonias förlsning 1994 och branden i Göteborg 1998 så ser vi just hur människor hade behov av att uttrycka sin sorg genom att komma till platsen, lägga ner blommor, tända ljus, skriva dikter osv. Vid dessa händelser kan man nästan tala om en nationell sorg och många kände sig delaktiga i den även om de inte var direkt berörda.

Dagligen inträffar det dödsfall som är en katastrof för de närstående. Och på samma sätt uppkommer behovet av att få uttrycka sin sorg, medkänsla och sitt deltagande i det lilla sammanhanget. Därför är det klokt att tänka två gånger innan man bestämmer sig för att låta "begravningen ske i stillhet". Det kan utestänga människor som de anhöriga inte vet om men som kände den döde och som skulle vilja visa sitt deltagande i sorgen genom att närvara vid begravningen.

Att leva värdigt och att dö värdigt

Liksom vi nuförtiden allt oftare talar om rätten att få leva ett värdigt liv, borde vi tala om rätten att få dö och begravas på ett värdigt sätt. I grund och botten handlar det om synen på människan och människans värde.

Om man anser att människan endast har ett värde i förhållande till vad hon presterar, kan det som en konsekvens därav följa att en gammal, sjuk människa på långvården inte längre har något värde och därför kan begravas på enklast möjliga sätt "i förbifarten".

Men om man, som den kristna kyrkan gör, tror på att det finns en Gud som har skapat oss människor och därför är vår himmelske Fader och älskar oss alla, så har vi ett värde i oss själva, just därför att vi är Guds barn och Han är vår Fader, oavsett vad vi presterar. Då kan man aldrig acceptera att en värdefull människa som dött ska smusslas undan, utan den människan, som varje annan människa, är värd en riktig begravning och ett riktigt avsked från de närstående som älskat, brytt sig och hållit av henne/honom i detta livet, och andra som på olika sätt känt den döde och därför känner delaktighet i sorgen.

Visst kan det för stunden kännas skönt att slippa svåra stunder som en begravning, men i det långa loppet upptäcker de flesta människor att de mår bra mycket bättre av att gå igenom det svåra än att försöka springa ifrån det. För det lyckas nämligen aldrig.

Staffan Fredin