Vem sörjer Herbie?

När prästen lämnade kyr­kan på morgonen den 3 februari 1971, väntade han sig inte att finna mer än kanske ett halvt dussin sörjande vid Herbert A. Wirths  grav. Det var en frost­kall, blåsig och kulen dag, och det började snöa. Begravningsceremonin skulle bli kort, kanske närmast en formsak.

Två dagar tidigare hade en be­gravningsentreprenör ringt prästen och meddelat att Wirth saknade anhöriga och att ingen hade anmält sig för att ta hand om hans kvarlevor. Han ha­de bett prästen att förrätta jordfästningen. Prästen sa aldrig nej till sådana upp­drag, även när han, som i det här fallet, faktiskt inte hade någonting att säga i begravningstalet. Wirth ha­de inte varit medlem av hans församling. Han hade över huvud taget inte tillhört nå­got samfund.

Det enda prästen visste om den gamle mannen var atthan hade sålt hushållsartiklar vid dörrarna.  Prästens fru hade köpt disktrasor av honom, och han hade ett diffust minne av att han hade sett Wirth: "En liten gråhårig och välkammad man, aldrig påträngande utan all­tid artig. Han hade aldrig något vi speciellt ville ha, men vi köpte all­tid något ändå." Vem skulle väl komma till en sådan mans begrav­ning?

Ensam i massan. Herbert Wirth trodde aldrig att han betydde något för någon här i världen. Han var 73 år, obetydligt mer än 150 cm lång, en liten fågelliknande man som såg ut att väga knappt 50 kilo. Han ha­de ingen familj, inga vänner som kom och hälsade på, och han bodde ensam i norra delen av Indiana­polis, Indiana, i ett prydligt, vitt litet hus, som han ärvt av sin mor när hon dog 1957.

Av och till under 27 år, och minst sex dagar i veckan under de sista 11 åren av sitt liv, hade Herbie — det var mycket få människor som visste vad han hette i efternamn — gått omkring från dörr till dörr. Han kånkade alltid på två stora pappers­kassar fyllda med tvättlappar, disk­trasor, grytlappar, diskborstar, sko­snören och stora röda och blå näs­dukar. Varje sak kostade 25 cent, med undantag för färgglada gryt­lappar, som virkades av en tonårsflicka på hans gata. Dem sålde han för det dubbla och vägrade att ta någon provision. "Så fina grytlappar kan jag inte få från min leveran­tör", förklarade han för flickan. "Och jag gör mina kunder en tjänst genom att ha dem."

Han gick hemifrån varje mor­gon vid halv niotiden och följde en noggrant uppgjord runda som tog honom åtta eller nio timmar. Han räknade sig inte som någon dörrknackare. "Jag är försäljare", förklarade han för gamla kunder, "och jag tillämpar psykologi i mitt arbete. Jag för endast varor av hög­sta kvalitet. Jag planerar mina tu­rer så att jag besöker varje hus exakt tre gånger om året. På så sätt blir jag inte till besvär för någon. Jag är artig. Jag är lika vänlig vare sig folk köper eller inte. Jag vill att folk ska tycka om mig."

"Några grytlappar i dag? En fin röd näsduk åt er lilla pojke?" När Herbie hade bjudit ut sina varor med hög röst, dröjde han alltid kvar ett slag och hoppades på en prat­stund. Det var hans sätt att lätta upp ensamheten. Han talade gärna om sin mor, som han hade varit mycket fäst vid. Varje söndag un­der den varma årstiden begav han sig till Crown Hill-kyrkogården och satte blommor på hennes grav. Han ägde gravplatsen intill, och den gemensamma gravstenen hade plats för hans namn och data. I mars 1968 hade han valt ut en grå kista åt sig och i förväg betalat begrav­ningskostnaderna.

Herbie ångrade en sak, och det fick hans kunder höra åtskilliga gånger. "Jag borde ha gift mig me­dan jag var ung. Det är ensamt att leva utan familj. Jag har ingen människa som står mig nära." Men han konstaterade det sakligt och tiggde inte medlidande.

Det kunde hända att de jäktade husmödrarna, som fortast möjligt ville tillbaka till sina sysslor, blev rörda av hans dystra öde och sa: "Det är inte sant, Herbie! Du har en massa vänner."

"Ja, visst träffar jag en massa folk i mitt jobb", svarade han. Se­dan tog han sina kassar, och med små snabba, hasande steg skyndade han vidare till nästa hus. Varken på sommaren när svetten glänste i hans panna, eller på vintern när kölden fick hans ögon och näsa att rinna, slog den tunna, framåtlutade gestalten av på takten.

Fast han inte ville det, kunde han ändå bli påträngande. Mer än en strängt upptagen husmor som såg honom komma uppför gången be­stämde sig för att inte öppna när han knackade. Men de flesta som gjorde så kände sig skuldmedvetna, och som kompensation köpte de ofta mycket mer nästa gång.

Alla uppskattade hans stolthet, självkänsla och oberoende. Han tjä­nade sitt uppehälle med möda, och han bad inte om något — utom kanske ett glas vatten en het som­mardag. Och han bjöd aldrig ut varor i husen i närheten av sitt hem. "Jag är er granne", förklarade han för de kvinnor som erbjöd sig att handla av honom. "Jag vill att ni ska känna mig som granne och inte som försäljare vid er dörr."

Han krattade löv och skottade snö åt några av sina kunder, och också i detta ansträngande arbete gjorde han sitt bästa. "Det kan väl hända att jag inte är så snabb, men jag gör ett bra jobb", sa han stolt.

"Är det vår Herbie?" Framåt kvällen när dagsturen var avslutad, brukade Herbie stanna vid en ben­sinstation i närheten av sitt hem. Där växlade han småpengarna i si­na fickor till sedlar, satt och pra­tade en stund och åt ofta en bägare vaniljglass. "Jag varken röker eller dricker", förklarade han ibland. "Men vaniljglass — det är min last."

När han kom hem gjorde han i ordning sin middag, som för det mesta bestod av lax och grönsaker på burk och bröd med ett tjockt lager jordnötssmör. Sedan städade han huset ordentligt, tog hand om sin tvätt och borstade sina skor me­dan han lyssnade på klassisk musik i radio.

Varje lördagsmorgon .gick han 18 kvarter bort till ett stort snabbköp som förde hans favoritbröd. Han kom alltid fem minuter innan brö­det staplades upp på hyllorna. Se­dan han köpt veckans förråd och burit hem det, återupptog han ar­betet.

Lördagen den 30 januari i år skottade Herbie snö på ett par ga­ragegångar och gick sedan till snabbköpet, dit han kom i vanlig tid. Medan han stod dar och vän­tade på att brödet skulle komma, segnade han plötsligt ner och dog utan att säga ett ord.

Samma dag fick några av Herbies grannar veta att han var död. De flesta av dem gjorde ett långt uppehåll i sina sysslor när de fick budet. Det enda Herbie hade klagat över var att han hade huvudvärk då och då, men ingen hade någonsin hört talas om att han varit sjuk. Det var svårt att fatta att den lille magre, trippande mannen med de med åren alltmer sluttande axlarna aldrig mer skulle synas på gatorna.

Två dagar senare stod Herbies namn och tiden för hans jordfäst­ning i tidningen. Flera av hans kun­der ringde till varandra och und­rade: "Är det vår Herbie?"

"Jag kommer." Hustrun till en advokat ringde till en begravnings­byrå och frågade: "Hur går en jord­fästning till när den döde varken har familj eller vänner?"

"Vi ordnar med en präst som sköter ceremonin", fick hon till svar. "Ett par av oss följer med kistan till kyrkogården och är med under ceremonin. Vi gör så gott vi kan."

Så hemskt att Herbie inte ska ha någon han känner med på sin begravning! tänkte kvinnan. Men det ska han. Jag kommer. Samma tanke dök upp hos andra som hade känt Herbie. En änka sa till en av grannfruarna: "Det har hänt något väldigt sorgligt. Herbie är död."

Grannfrun svarade: "Jag tänkte på honom i går. Jag väntade just på att han skulle komma med disktra­sor." Och så brast hon i gråt.

"Han har ingen anhörig", sa hen­nes väninna. "Ingen. Du och jag måste gå."

"Ja, vi måste vara med."

Dagen före begravningen skrev en reporter på  Indianapolis-tid­ningen Star, som en gång intervjuat Herbie om hans liv som gårdfarihandlare, en dödsruna där han nämnde att Herbie hade varit led­sen vid tanken på att ingen skulle vara med på hans begravning. Det var så de flesta av Herbies kunder i de norra stadsdelarna fick veta att han var död.

Den kvällen talade både vuxna och tonåringar i trakten om Herbie och tänkte på honom. Hans ensam­het länkades plötsligt samman med den ensamhet var och en någon gång själv hade upplevt. De blev rörda över hans oro att ingen skulle bjuda honom ett sista farväl, och många bestämde sig för att vara med på begravningen, även om de så skulle vara de enda som kom.

En framstående bilhandlare, som en kort tid innan hade haft en hjärtattack, kom ihåg hur det var när hans bil hade kört fast i snön i garagegången. Doktorn hade för­bjudit honom att skotta snö. Plöts­ligt dök Herbie upp och hjälpte honom. Bilhandlaren sa till sin fru: "Jag tänker gå på Herbies begrav­ning." Hon nickade. "Det tänker jag också."

Gamla, unga, rika, fattiga. En del upplevde Herbies "begravning som en privat, personlig förpliktelse. Man sa ingenting. Äkta män gick hemifrån i vanlig tid till arbetet — och blev förvånade när de fick se sina fruar på kyrkogården. Gymna­sister och studenter skolkade — och träffade oväntat på sina föräldrar.

Gamla och unga, rika och fattiga, svarta och vita strålade samman på kyrkogården klockan nio, en timme före utsatt tid. Minkpälsar blanda­des med jeans och slitna kappor. Soldater i uniform och affärsmän i mörk kostym klev fram över den vidsträckta Crown Hill-kyrkogården på väg mot graven. Gamla männi­skor, en del med käpp, traskade trötta men beslutsamma efter. Last­bilschaufförer, taxichaufförer och varubud parkerade utanför kyrko­gården och gick en och en halv kilometer till gravplatsen. Unga mammor bar små barn på armen och försökte skydda dem mot den iskalla vinden.

Prästen hejdades två kvarter från kyrkogården genom att gatorna var igenproppade av bilar. Han fick ta en omväg till en annan infart. Inne på kyrkogården dirigerade persona­len trafiken som blockerade de sma­la gångarna. Den förvånade präs­ten försökte komma på vad det var för berömd person som skulle jordfästas den här dagen. Han parke­rade bilen, och på väg mot graven förstod han plötsligt att alla de här människorna hade kommit för att vara med vid Herbert Wirths be­gravning.  Han häpnade.

På kyrkogården var personalen inte beredd på denna invasion. "Al­la var ute för att försöka få kontroll över situationen, men det gick in­te", sa deras chef efteråt. "Det mås­te ha varit 600 bilar. Ingen vet hur många som stod parkerade längre bort, eller hur många som försökte Komma fram men tvingades vända."

Ny respekt. Robert C. Braun, verkställande direktör för en stif­telse för historiska minnesmärken i Indiana, hade också tänkt på Herbie och hans papperskassar och be­stämt sig för att närvara vid jord­fästningen ifall ingen annan skulle göra det. Nu blev han, liksom alla andra, häpen över de hundratals människorna som var på väg mot graven. Då kom han att tänka på att den gamla kyrkklockan från 1888, som hängde fem trappor upp i tornet på kyrkogårdens bisättningskapell, just hade fått ett nytt rep. Man hade förmodligen inte ringt i klockan på över 40 år. Han gick fram till repet och började sända ut klara, jämna ringningar som kunde höras på tre kilometers avstånd. Han ringde i en halvtimme och fick blåsor i händerna. Till sist ringde han den gamla själaringningen: kor­ta, enstaka klämtningar avlösta av långa, sorgtyngda pauser.

Klockan halv elva, medan snön föll, såg prästen ut över en männi­skomassa på mer än 1.000 personer. Han "smittades av värmen från dessa människor, som verkligen ville ta farväl av Herbie Wirth". Han började sitt korta, deltagande griftetal och sa: "Herbert Wirth kunde aldrig drömma om att han hade så många vänner. Det måste glädja Gud att i dag se något sådant i denna kalla och ofta så kärlekslösa värld."

När ceremonin var över, dröjde folkmassan kvar. En känsla av sam­hörighet förenade främlingar med varandra. En del var nästan upp­rymda. En del kände djup tillfreds­ställelse. Alla kände sig tacksamma för att de hade kommit, och ingen hade bråttom att lämna den plats som fått dem att känna sig så tillfreds.  

Herbie Wirth hade alltid  gjort rätt  för sig i livet och aldrig bett om något. Det enda han önskat var att det skulle komma några på hans begravning. Det skulle säkert ha glatt honom om han hade vetat i hur hög grad han skulle bli bönhörd.

Joseph P. Blank