Att bli arg är någonting helt naturligt, men vår vrede kan bli farlig och nedbrytande om vi inte lär oss känna igen den också i förklädnad och får den att arbeta för oss — i stället för emot oss

Bli arg på rätt sätt

•  Henry W. hittades död av kol­oxidförgiftning i sin bil. Han hade fått veta att det mindre företag där han var anställd som VD skulle slås ihop med en jätte inom branschen och att han skulle  bli  avskedad.

•  Rita P. blev frigid. Hon var hemmafru och hade trivts bra i fa­miljens stadslägenhet. Motvilligt hade hon dock böjt sig för sin mans önskan att flytta till en liten gård på landet.

•  Fred S. var lärare och led av högt blodtryck och återkommande migränanfall. I två års tid hade den nye rektorn vid hans skola placerat de besvärligaste eleverna i hans klass.

Dessa tre människor, på många sätt så olika;, hade en sak gemen­sam. De kände vrede. Men som så många av oss erkände de den inte medvetet och kunde därför inte låta den få sitt sunda utlopp. Konse­kvenserna blev olyckliga — och helt onödiga. Psykologerna vet numera att alla känner vrede och att vårt sätt att kanalisera den gör hela skillnaden mellan sjukdom och hälsa, mellan destruktivt handlande och kon­struktivt skapande, mellan lycka och förtvivlan. Det viktiga är att inse att vi är uppretade. Ilska som undertrycks eller förträngs kan på olika sätt skada oss och våra  närmaste. Den enkla sanningen är att många människor faktiskt inte vet hur de på ett sunt sätt ska ge ut­lopp åt sin undertryckta vrede.

Jag arbetade till exempel för en del år sen med en patient i tjugu-femårsåldern som innan han togs under behandling hade utövat fy­siskt våld mot mer än tjugu perso­ner. Hans arbetskamrater kände ho­nom som en lugn och sympatisk person som sällan klagade, och själv sa han att han aldrig blev irriterad på folk. Först under terapins gång blev han medveten om vidden av sin undertryckta vrede (mot en brutal far och en intrigerande mor) och började lära sig mindre des­truktiva sätt att lätta på trycket. Mot slutet av behandlingen sa han: "Nu förstår jag att en riktig karl kan komma till rätta med sina pro­blem utan att slåss."

Ibland kan undertryckt vrede ka­naliseras så att den på ett mera subtilt sätt drabbar andra männi­skor. En uppretad kvinna ger kan­ske uttryck för sin dolda vrede ge­nom att ständigt låta andra vänta på sig. Ett liknande fall är affärs­mannen som avskyr umgängesliv och till sin frus förtvivlan regelbun­det somnar på bjudningar. Och jag känner en hemmafru som tycker illa om att behöva ta emot sin mans affärsvänner och som ofta lyckas förstöra sina egna middagsbjud­ningar — genom att bränna vid ste­ken eller spilla kaffe över sin mans chef.

Beteendeforskare har på senare tid kunnat påvisa att vrede spelar en större roll i så kallade "olycks­händelser" än man tidigare har för­stått. Av en undersökning har det sålunda framkommit att en grupp bilförare som varit inblandade i trafikolyckor med dödlig utgång var mer benägna för vrede än en jämförbar grupp som inte hade va­rit med om allvarliga olyckor.

När man är uppretad och inte är medveten om det känner man egen­domligt nog ofta i stället oro. Många läkare hävdar att under­tryckt vrede är en bidragande or­sak till magsår, och ofta också till högt blodtryck, migrän och kolit, dvs. inflammation i grovtarmen. En undersökning av barn med så­rig kolit visade att de allesammans hade problem med att ge uttryck för vrede och ilska. I många fall beror alltså en sjukdom inte på vad patienten förtär utan på vad som tär på patienten.

Besvikelse och därpå följande vrede kan inte undvikas, men det är viktigt för vårt fysiska och psy­kiska välbefinnande att de starka krafter som vreden representerar görs fruktbringande så att de arbe­tar för och inte emot oss. Här följer några tips om hur ni kan lära er bemästra er vrede och kanalisera den så att den hjälper er att nå era syften:

1. Inse att det är normalt att känna vrede. För en tid sen berät­tade en välanpassad medelålders man om hur han hade köat oänd­ligt länge vid en bensinmack. Strax innan det blev hans tur meddelade innehavaren att bensinen var slut.

"Jag blev så förbannad", sa han, "att jag totalt förlorade självbe­härskningen. Jag hoppade ur bilen och skrek och gick an som en idiot. Det måste vara något fel med mig."

Hans uppträdande var förvisso inte konstruktivt, men hans känslor var helt normala. Det är en erkänd psykologisk sanning att besvikelse — att inte uppnå ett eftersträvat mål — är vredens moder; som en självklar följd av att vi är männi­skor med människors reaktioner måste vi därför alla vara beredda på att då och då bli öppet och är­ligt förbaskade.

Svårare att acceptera är att vi ofta kan bli onda också på våra käraste. Jag hade nyligen en ung mamma som terapipatient. Hon hade haft ett ansvarsfullt arbete som sekreterare vid en domstol, och hon och hennes man hade i flera år förgäves önskat sig ett barn. Så blev hon äntligen mor till en duk­tig pojke. Men hon blev inte lyck­lig utan i stället mer och mer depri­merad, ängslig och olycklig alltef­tersom tiden gick. "Jag måste vara en förfärlig människa", sa hon. "Jag har till och med haft tankar på att göra pojken illa."

Efter ett antal behandlingar bör­jade den här patienten inse att hen­nes irritation över barnet var lika naturlig som hennes kärlek. Det ef­terlängtade lilla knytet hade ju tvingat henne att sluta ett intres­sant arbete och tog nu ständigt hen­nes tid i anspråk. Hon insåg så småningom att det var helt normalt att någon gång vara irriterad, och därmed försvann hennes depression.

2.  Ta reda på varför ni är arg. Folk blir ofta arga vid fel tillfälle, på fel person eller av fel anledning. (Många intoleranta människor är i själva verket olyckliga och förbitt­rade människor som inte vågar rik­ta sin vrede mot den verkliga käl­lan till sin besvikelse och därför hittar syndabockar att låta den gå ut över.) Genom att precisera upp­hovet till deras irritation kan man ofta förhindra en olycksbringande felinriktning.

En ung lärarinna som gick i te­rapi hos mig hade namn om sig i sin skola att vara en verklig mara. Hennes tredjeklassare levde i skräck för hennes häftiga humör. Efter några samtal fick jag klart för mig att hennes uppträdande var ett ut­tryck för den vrede hon kände över att utan hjälp behöva ta hand om en ålderdomssvag far. Eftersom hon var kvinna — och ogift — hade hennes tre äldre bröder vältrat över hela bördan att sköta den kverulantiske gubben på henne. När hon blev medveten om den verkliga or­saken till sin ilska talade hon ut med sina bröder. De tar numera på sig sin del av vården av den gamle och hennes behov att trakassera sina elever har avtagit.

3.  Stäng inte inne vreden. Många människor sluter sig i fientlig tyst­nad när de är arga. Men att uttryc­ka sin irritation i ord kan ge lind­ring — och också lösa problemen. Många goda föräldrar lär sina barn (i allmänhet genom sitt eget exem­pel)   att ge  uttryck åt sin ilska på ett direkt sätt, men utan att bruka våld. Barnet får klart för sig att ett vredesutbrott — som ett åskväder i sommarhettan — kan klara luften och följas av varm gemenskap.

För en tid sen började jag be­handla en djupt deprimerad man som höll på att förlora förmågan att sköta sitt arbete. Hans problem hade sin grund i de kylslagna rela­tionerna till hans unge chef, som förkastade alla den äldre mannens förslag antingen med ett nedlåtan­de leende eller ett bryskt avslag. Min patient tog mycket illa vid sig; han slöt sig inom sitt skal och blev sur och negativ.

Jag uppmanade honom att ta upp saken med sin chef så öppen­hjärtigt och lugnt som möjligt. Han samtyckte så småningom till mitt förslag och lade fram sina kla­gomål detaljerat men utan bitter­het. Glädjande nog började den unge chefen förstå den äldre man­nens känslor och behandla honom med ny respekt.

Instängd vrede är som en tidsinställd bomb. Om den inte desarme­ras kan den förstöra ett förhållan­de, ett liv eller en hel familj.

4. Arbeta bort vreden. Många reformer, stora och små, har vre­dens eld att tacka för sin tillkomst.

För vem skulle gå till storms mot orättvisor utan att känna vrede? I början av århundradet drabbades till exempel en ung amerikansk aka­demiker, Clifford Beers, av ett svårt psykiskt sammanbrott. Beers blev upprörd över den primitiva vård han erbjöds och antecknade noga alla orättvisor och kränkningar. När han blev frisk tog han initiativ till olika organisationer för bättre men­talvård, och hans vredgade inlagor till delstatskongresser över hela USA gjorde att nya garantier ställ­des mot omänsklig behandling av en ny generation mentalpatienter.

Men när vreden inte kan få ytt­ra sig så direkt måste den ges and­ra utlopp. Vid sådana tillfällen är det en ovärderlig tillgång att ha en intressant hobby att gå upp i. Att hugga ved, måla ett rum, rensa ogräs i trädgården — fysisk akti­vitet över huvud taget — kan vara till enorm hjälp för att arbeta bort spänningarna inom oss och få oss att se saker och ting i sina rätta proportioner.

Låt därför inte vreden förtära er. Finn ett sätt att utnyttja den energi den ger. Den kan göras till ett in­strument för sund personlighetsut­veckling och olika slag av skapande aktiviteter.