O, ljuva ensamhet

Är det ensamheten som förljuvar gemenskapen — eller tvärtom?

Ibland är det bäst att ha säll­skap — ibland är det ännu bättre att vara ensam. Jag tror på bådadera, och när jag fått för mycket av det ena, behöver jag det andra. Lyckan går i sicksack i mitt liv.

Varje gång jag flera dagar i sträck tvingas vara tillsammans med en vän eller släkting — nog så av­hållen, jo då, men som bara inte vill släppa mig — då grips jag av panik. "Jag måste skriva ett brev", säger jag och flyr in på mitt rum. Den andra står utanför min dörr 'och förmedlar oförtröttligt senaste nytt om Berlioz, stadssanering, botemedel mot liktornar och om sin psykoanalys. Jag griper krampaktigt tag i mina papper eller hänger ut genom fönstret och kippar efter luft.

Eller också är jag alltför ensam. Ingen kommer och hälsar på mig. Inga vänner är hemma när jag  ringer eller knackar på och behö­ver mänsklig kontakt. Jag går till torget och drar in grönsakshandla­ren i en diskussion om hans brocco­li. Jag tar bilen till bensinstationen, där man blir behandlad som en kompis och känner sig välkommen.

I mitt livs vanliga rytm är det lätt att balansera samvaro och en­samhet. På andra sidan vardags­veckan, som jag till största delen tillbringar för mig själv, kommer ett veckoslut med ett överflöd av vänner och familj. När jag har fått alldeles nog, är det måndag igen. Då har alla gett sig iväg utom jag.

På måndagsmorgnarna vandrar jag runt i de folk tomma rummen, lyssnar till den stora, mjuka tyst­naden och ger mig hän åt ensam­heten. Det är som att återvända till en avskild plats, där man kan lära känna sig själv och växa.

Barn skaffar sig själva sådana tillflykter. Det står en reslig gammal tall mellan skog och äng i närheten av vårt hus. I det gröna dunklet bland dess grenar byggde våra två söner för länge sedan en plattform av bräder som nu har murknat. Jag störde dem aldrig i deras avskildhet för att ta reda på vad de gjorde, men jag föreställer mig att de fan­tiserade ihop de mest hårresande äventyr där, låg lojt utsträckta och drömde, inandades sommarluften, försökte särskilja sommarens ljud, bekantade sig med insekter och fun­derade över molnens stolta färd.

Min egen barndoms favorittill­håll var en packlår. Det var ett pi­ano som hade kommit i den. Sedan målades den och placerades under ett träd. Ingen vuxen gjorde sig mödan att gå den långa vägen ge­nom kardborrar och dammigt gräs för att komma dit. Inget annat barn bodde tillräckligt nära för att spionera, avundas eller be att få del av dess lockande avskildhet.

Dagsljuset silade ner mellan lö­ven och letade sig in i låren genom ett fönster som min far hade sågat ut och jag hade försett med chintzgardiner som jag fäst med häftstift. Dörren var avpassad efter, mitt for­mat. Ofta stod den öppen för solen, men ibland var den stängd som skydd mot det regn som sipprade genom de tjocka, gyllene videsnå­ren.

Därinne fanns ett täcke, hopknölat så att det passade mig och med ett kalikåmönster överdraget av sylt och choklad, färgglada kritstreck och fläckar av frömjöl och bär. Det var ett bebott täcke, och gömda i dess skrymslen fanns många tröste­rika ting: en trasdocka som villigt fogade sig i allt jag kunde hitta på, ett par högklackade skor att ha på när jag läste vuxenböcker, småstenar i vackra former, ett förstorings­glas som fick myrorna att se skräck­injagande ut och ett munspel som drev min mor till vansinne hemma, för att jag för det mesta gick om­kring med det i munnen och bara blåste två toner, in och ut, medan jag var helt absorberad av annat.

I packlåren var jag fri att tänka på allt som jag tyckte om eller und­rade över — och det var åtskilligt. Jag gnolade hemgjorda melodier, läste böcker som nötts av många kärleksfulla händer. Jag gjorde bu­ketter av blåklockor och smörblom­mor, och jag tuggade tankfullt på klöverblommornas söta rör. Jag tröstade mig för vad jag inte hade genom att låtsas att jag hade det — och lärde mig hur lite jag be­hövde för att vara lycklig. Varje doft eller ljud eller vindpust eller idé återkastades lätt och ökade sum­man av mig själv och alla jag kände.

Mina barn har vuxit ifrån sina alldeles egna, hemliga platser — och det har naturligtvis jag också. Men känslan av vad dessa gömställen betydde för oss dröjer kvar, inför­livad med den avskildhet vi bevarar intakt inom oss. Till och med i säll­skap kan vi dra oss tillbaka till den när vi behöver den. Hur ofta har jag inte, försjunken i mina tankar, varit omedveten om TV:ns pladder, pojkarnas bullrande lek i trappan,' flickans gälla utrop i telefon.

Ibland räcker det att förflytta sig bara en liten bit bort från and­ras närhet. Jag står i fönstret som inramar min käraste utsikt eller går ut och tittar efter champinjoner, som jag inte vågar plocka och äta. Min man ger sig iväg på skidor för att njuta av upplevelser på egen hand och kommer tillbaka nöjd och belåten och längtar efter värme och samvaro. Vår dotter tar en cykel­tur, pojkarna stänger in sig i sina rum. Var och en kommer i sinom tid tillbaka för att vara tillsammans med människor.

Vara tillsammans med männi­skor.

"Jag står inte ut med att vara ensam", säger jag, och det är sant. Mitt innersta väsen mår väl av den dialog — och den tystnad — ge­nom vilken vi kommunicerar med en annan människa som står oss nära men som ändå alltid är någon­ting för sig och annorlunda. Jag tycker om att överbrygga avstånd med en lätt beröring; det ger mig trygghet. Men jag växte upp som enda barnet, och ensamhetens vana är också stark hos mig. Jag är tack­sam för att min man så där en gång om året ger mig en ensamhetsreserv genom att fara bort tillsammans med barnen några dagar.

När de har gett sig iväg gör jag genast fint i huset. Jag måste ha det prydligt omkring mig för de tyngdlösa, fria, lättjefulla timmar som jag nu kan använda som jag vill. Utöver städningen gör jag inte upp några planer. Det är det bästa av alltsammans.

Ingen vet om jag är uppe och i farten, eller om jag skamlöst ligger och drar mig till tolv. Jag kan skri­va maskin mitt i natten utan att nå­gon kommer och stirrar förebrående på mig. Ingen bankar på badrums­dörren när jag ligger länge i badka­ret, vrider på och av varmvattnet med tårna och njuter i fulla drag. Ingen kommer med syrliga kom­mentarer när jag handarbetar vid måltidsdags och äter middag långt senare i det flimrande skenet från den sena TV-pjäsen.

O, mina vänner, det är fantas­tiskt!

Ensam, men inte övergiven, filo­soferar jag, utforskar min själ, och i ensamhetens anspråkslöshet skär­skådar jag min kärlek och mina ag­gressioner, mina önskningar och be­svikelser. Jag studerar dem grund­ligt var för sig och får saker och ting på plats. I ensamheten tänker jag igenom vad de människor jag lever tillsammans med betyder för mig. Jag minns vem av ungarna det är som håller mig trivsamt sällskap när jag lagar mat, och vem det är som oväntat ger mig ett ömhetsbe­vis eller en komplimang. Jag småler för mig själv när jag ser en pojkes snorkelutrustning hänga bredvid badkaret. Den påminner mig om att jag inte är den enda som bor här el­ler ens den enda som är benägen att leva ut fantasier. När jag njuter av lyxen att ligga ensam i en dubbel­säng, tänker jag på hur skönt det kan vara att ha någon att prata med i mörkret.

Tiden går. Jag börjar vantrivas så smått med ensamheten. Och känslan växer sig starkare. "Jag skulle kanske baka en välkomstpaj åt  dem", tänker jag. Sagt och gjort.  

Och så plötsligt är de där, fyller huset med hälsningsrop, väskor, souvenirer och papperskassar med tvätt. De sprider skärvorna av min ensamhet som agnar för vinden. Det är som det ska vara. "Så roligt att ni är tillbaka", säger jag fullt uppriktigt. "Jag har saknat er."

"Jag har saknat dig också", säger någon och luktar på pajen. Är det ensamheten som förljuvar gemenskapen — eller tvärtom?

Joan Mills