Medlidandets helande kraft

Medlidande innebär att "lida med" och den känslan kan omdana världen.

För inte så länge sedan del­tog jag i en minnesgudstjänst över en framgångsrik före­tagsledare. Det härskade en däm­pad sorgestämning, och en rad vän­ner steg fram och höll minnestal över honom. Till sist reste sig en ung neger. De andra talarna hade varit säkra och vältaliga, men den­ne, som uppenbarligen var överväl­digad av mycket starka känslor, kunde knappast tala alls.

Med tårarna strömmande nedför kinderna berättade han för de för­samlade att industrimannen hade fäst sig vid honom när han arbeta­de som kontorsbud, uppmuntrat ho­nom och bekostat hans utbildning. "Under en lång tid", sa den unge mannen, "var jag inte till någon nytta för vare sig honom eller nå­gon annan. Jag misslyckades med allt. Men han upphörde aldrig att tro på mig. Och han lät mig hel­ler aldrig själv göra det."

Vem som helst kan ge sitt stöd åt den som har framgång, fortsatte han, men bara en fin och ovanlig människa fortfar att tro på den som ständigt misslyckas. Nu var den människan borta och han hade för­lorat sin bäste vän. När hans röst inte bar och han måste göra uppe­håll var det många som grät, inte bara i sin egen sorg utan också för att den unge mannen så öppet visa­de sina känslor. När gudstjänsten var över hade jag en stark känsla av att alla vi som hade varit med på något sätt hade förändrats till det bättre.

Lite senare kom jag att tala om detta med en vän som är psykiater och som också hade varit med vid minnesgudstjänsten. "Ja", sa han tankfullt, "sådant kan medkänslan åstadkomma. Det är den mest he­lande av alla mänskliga känslor. Om vi bara ville ge den mer spel­rum skulle den kunna omdana värl­den."

Sanningen är emellertid att den­na känsla av medlidande — ordet betyder faktiskt just att man "lider med" någon — redan har föränd­rat världen. Det var denna kraft som avskaffade slaveriet och gjor­de slut på barnarbetet. Det var den­na kraft som drev Albert Schweitzer bort till Afrika. Utan den skul­le det inte finnas någon socialvård, inget Röda kors, inga Djurens vän­ner. Men det allra märkligaste är vad den kan göra med — och för — den som känner den i djupet av sitt hjärta.

Eller till och med för den som plötsligt och tillfälligt grips av den. För många år sedan var jag till­sammans med två andra studenter på semester i Spanien. I Malaga bodde vi på ett litet pensionat som var ganska bra men egendomligt dystert. Värden sa inte mycket, och hans hustru, en högrest kvinna med tragiskt utseende, log aldrig och gick alltid svartklädd. Den vänliga och pratsamma uppasserskan berättade för oss att senoran hade varit konsertpianist och att hennes enda barn hade dött för två år sedan. Sedan dess hade hon inte rört den jätte­lika flygeln som stod i pensionatets sällskapsrum.

En eftermiddag gjorde vi tre ung­domar ett besök i en vinkällare, där den fryntlige ägaren trugade oss att pröva en massa olika viner. Vi tackade inte nej, och när vi gick hem sjöng vi och dansade hela vägen. När vi var tillbaka på pensionatet, satte sig den ene av mina vänner, tanklös och uppsluppen, vid flygeln, slog upp locket och började spela, mycket illa, medan vi andra sjöng för full hals.

Plötsligt kom värden rusande in i rummet och bad: "Nej, snälla ni, sluta!" I samma ögonblick uppen­barade sig senoran själv. Hon såg på oss med sin mörka tragiska blick. Musiken tystnade och ett ändlöst ögonblick var vi alla tre som förste­nade av skam och förlägenhet. Men så märkte hon hur olyckliga vi var. Hon log, och det fanns värme och skönhet i hennes ansikte. Hon gick fram till flygeln, satte sig ner och började spela. Underbar, pärlande musik fyllde hela huset och jagade bort sorgen och skuggorna. Och fastän jag var ung och grön förstod jag att hon nu var fri. Fri, därför att hon hade känt medlidande med oss och medkänslans värme hade smält bort ishöljet kring hennes hjärta.

Se dig omkring och du kommer att upptäcka hur denna helande kraft verkar i en mängd olika situa­tioner. En dag under semestern för­ra sommaren när jag var på en ut­flykt med mina barn kom vi till en stuga som klamrade sig fast längst ute på en klippavsats. Bakom ett spjälstaket arbetade en vithårig kvinna i sin trädgård. När vi stan­nade för att beundra blomsterprak­ten berättade hon för oss att hon bodde där alldeles ensam. Mina ungar, som är typiska stadsbarn, be­traktade henne förundrat. "Hur gör du för att inte känna dig ensam och ledsen?" frågade en av dem. "Å", sa hon, "när jag känner det så tar jag med mig ett fång blommor till någon som inte själv kan gå ut, om det är sommar, och om det är vin­ter går jag ut och matar fåglarna." En handling dikterad av medlidan­de — det var instinktivt hennes motgift mot ensamheten.

Var kommer den ifrån, denna förmåga att dela sorgen med en medmänniska eller känna hennes smärta? Jag minns att jag en gång till en klok och erfaren prästman ställde en fråga beträffande den mest kända av alla berättelser om medlidandet, liknelsen om den barmhärtige samariten. Vad var det som kom den barmhärtige sama­riten att reagera där alla andra som såg den hopsjunkna människovarel­sen på vägen till Jeriko bara gick förbi?

"Jag tror att det var tre faktorer som gjorde honom till den han var", sa prästen. "Den första var inlevel­se, förmågan att leva sig in i en an­nan varelses belägenhet. När sama­riten såg rövarnas offer ligga där, lade han inte bara märke till ho­nom utan »blev liksom en del av ho­nom. Denna identifikation var så stark att man nästan skulle kunna säga att när han ville hjälpa man­nen, så var det som om han på sätt och vis hjälpte sig själv.

Den andra var mod. De som gick förbi var rädda, rädda för allt som var ovanligt eller utmanande, räd­da för att bli inblandade, rädda för att rövarna skulle komma tillbaka. Samariten hade mod att skjuta un­dan rädslan och omsätta tanken i handling.

Den tredje var— det är jag sä­ker på — att han hade vant sig vid att hjälpa andra. Det här var inte någon isolerad händelse i samari­tens liv. Under många år hade han antagligen övat sig i att reagera po­sitivt på andra människors behov. Hur? På samma sätt som vi alla kan göra det, inte så mycket genom he­roiska uppoffringar som genom ota­liga upprepningar av små ansträng­ningar. Genom att göra sig lite omak då och då. Genom att göra vad man kan för att hjälpa någon som har det besvärligt. Genom att ta på sig sin fulla del av det medbor­gerliga ansvaret. Detta ser kanske inte ut att ha så stor betydelse. Men en vacker dag upptäcker man kan­ske att det egna jaget helt förbluf­fande har störtats från sin ensliga tron, och utan att man ens märkt det har man själv blivit en barmhär­tig samarit."

Inlevelse, mod och vanan att hjälpa: möjligheter som ligger laten­ta hos oss alla och bidrar till den djupa ömhet som vi kallar medli­dande. Om vi bara kunde arbeta mera oförtrutet på att utveckla och stärka den! För utan denna helande kraft skulle det inte finnas mycket hopp för morgondagen.