Konsten att njuta av fritiden

Har du tråkigt på fritiden? Använder du alltid dina lediga stunder till sådant du "bör" göra? Här är några råd som kanske kan vara till hjälp

Det är en sådan där under­bar, sällsynt lördag då du vaknar och har en hel dag framför dig utan några särskilda planer el­ler plikter. Du kan göra precis vad du vill. Går du ner till stranden? Lägger du dig på soffan och lyssnar på dina favoritskivor? Nej då. I stället gör du upp en lista över "alla de där sakerna jag har tänkt göra så länge" — och så använder du din lediga dag till att laga kläder, måla garagedörrarna och städa i gardero­ben i hallen.

• Ditt jobb har varit urtrist hela veckan, och du känner dig trött och irriterad när du kommer hem på fredagen. Du tänker: "I kväll skul­le jag vilja göra något alldeles ex­tra." Men när du försöker tänka efter vad du verkligen skulle vilja göra, kommer du inte på någonting.

Resultatet blir att du tillbringar kvällen framför TV:n.

• Du har varit pensionerad ett par år nu. Du är frisk och stark, men av någon anledning har det inte blivit så mycket av alla de pla­ner du gjorde upp medan du var kvar i jobbet. Jo; visst gjorde du den där utlandsresan. Men på se­nare tid har du mest hållit dig hemmavid. Du funderar visserligen fort­farande på att resa bort över vin­tern eller börja på den där språk­kursen, men av någon anledning blir det inte av.

Det är mycket troligt att du kän­ner igen dig själv i något av de här exemplen. Psykologer och sociologer har blivit alltmer varse ett tragiskt faktum i vårt moderna liv, nämli­gen att de flesta människor har svårt att njuta av sin fritid. Om vi får en ledig timme, en ledig dag el­ler rentav ett ledigt år, ser vi oss ge­nast om efter något "arbete" — vad som helst och hur monotont som helst — bara för att fylla ut tiden. Situationen blir värre ju mer friti­den ökar. En del experter säger re­dan nu att omkring 1980 kommer de flesta människor bara att arbeta fyra dagar i veckan, få fem veckors semester och gå i pension vid 60. Det kan låta som ett himmelrike, men för många människor kommer fritiden att bli ett tomrum av trista meningslösa timmar. Hur kommer det sig?

En väsentlig faktor är vad psyko­logerna kallar för vår "jagföreställ­ning" — den bild vi har av oss själ­va och hur pass väl den motsvarar "idealbilden" av en vuxen männi­ska. I vår kultur är idealet en man som inte bara arbetar hårt hela da­garna, utan också sysslar med vux­enstudier eller något föreningsarbe­te och dessutom lyckas hålla sin gräsmatta grön och välklippt, eller en kvinna vars barn alltid uppför sig väl, som håller sitt hem i perfekt ordning och alltid själv ser fräsch och välvårdad ut.

"Vår kultur fäster stor vikt vid produktiviteten", säger dr Alexan­der Reid Martin, före detta ordfö­rande i det amerikanska psykiater­förbundets kommitté för fritidsfrå­gor. "Vi har en känsla av att vi all­tid måste använda tiden till något nyttigt. Får vi se en barnunge som gungar på en grind, säger vi genast: 'Gå och hitta på något att göra.' Vi fattar inte att barnet redan gör något — gungar på en grind. Så när vi blir stora, gungar vi alldeles sä­kert inte på grindar när vi får lust till det, utan vi går i stället och 'hittar på något att göra'."

Men ändå har vi alla "ett barn inom oss som försöker slippa ut", säger psykiatern Henry P. Ward, Washington, D.C. Ett barn som inte vill ha plikter och som avskyr de monotona hushållssysslorna eller andra småjobb. Ger vi det här bar­net fritt fram för ofta, så får vår fina "jagföreställning" en repa.

En av Wards patienter ger ett ut­märkt exempel. "Vad jag verkligen önskar mig mest av allt i världen är en modelljärnväg", bekände han tveksamt en dag. "Men jag förmo­dar att det får vänta tills jag får en son." Ward kommenterar: "Han var förfärligt generad över att han, en vuxen karl, hade lust att leka med tåg. Till slut fick han sina tåg, men han gömde undan dem noga, så att inte grannarna skulle få nys om hans  hemlighet."

En annan faktor är vad Martin kallar för våra "bör och måste". Han säger: "Vi tycker att vi bör göra si, måste göra så, måste vara perfekta. Men inom oss avskyr vi alltsammans. Till och med när vi gör vad vi tycker vi måste — stä­dar, klipper gräsmattan eller vad det nu må vara — protesterar vi inom oss. Och det är kanske den konfliktsituationen som gör att vi tycker vi har tråkigt."

Det är klart att vi måste ta an­svar stor del av tiden — det finns människor som är beroende av oss. Vi måste fullgöra en del av våra "bör". Men faran är att de slår rot hos oss och blir till en vana, så att de hänger över oss också på vår fri­tid. I stället för att använda den där sköna lördagsmorgonen till att ligga i solen eller lyssna på musik, röjer vi upp i garderoben i hallen eller städar kökslådorna.

Psykologerna är ense om att det för de flesta människor aldrig kom­mer att bli lätt att släppa alla "bör och måste" och njuta av fritiden. Men det går i alla fall. Här är någ­ra råd som kan vara till hjälp:

Se tråkigheten i ögonen. Ett visst mått av tråkighet är ofrånkomligt i allas liv, och det är inte mycket att göra åt den saken. Ett rutinbetonat jobb, den eviga upprepningen i hus­hållsarbetet — det är sådant vi mås­te klara. Men har du tråkigt på fritiden också? Brukar du hitta på något roligt eller intressant att göra på kvällarna och under veckohel­gerna? Eller fyller du helt enkelt ut tiden med obetydligheter? För­håller det sig på det senare sättet så erkänn det — och bestäm dig för att göra något åt situationen.

Tillåt dig att fantisera. Barn fan­tiserar ofta och mycket — om att vinna den stilige prinsen, om att bli fotbollsstjärna, om att kunna flyga. Vi vuxna inbillar oss att fantasier och dagdrömmar inte passar sig för oss. Nonsens! Fantasier kan säga oss åtskilligt om vårt innersta jag. Fan­tiserar du om att resa till London och Rom? Du har kanske inte råd att åka utomlands, men det finns säkert  någon  kortare  resa  du  kan göra. Fantiserar du om att bli en stor skådespelare? Det är kanske inte möjligt, men varför inte gå med i en amatörteatergrupp? Lyssna till dina fantasier — de kan säga dig vad du verkligen vill göra.

Ta vara på barnet inom dig. Finns det något som hindrar en far­far från att leka med ungarna i grannskapet? Finns det något som hindrar en värdig direktör från att rulla runt i gräset, eller en husmor från att tumla om med katterna på vardagsrumsgolvet? Naturligtvis inte. Gör dig kvitt den stelbenta fö­reställningen om vuxna som hårt ar­betande, ansvarstyngda och behärs­kade personer. Släpp fram barnet inom dig på din fritid!

Lär dig säga nej. En viktig an­ledning till att vi förspiller så stor del av vår fritid är att vi är alltför benägna att säga ja till andra män­niskor. Någon ber dig att offra din söndag för att köra några ungar någonstans, och du säger ja för att vara tillmötesgående — även om du inte har den ringaste lust. "Vi kom­mer in i vanan att säga ja", säger Martin, "och så förvandlar vi det till en dygd genom att kalla det 'osjälviskhet'. Men det är inte nå­gon dygd. Det är rädsla för att stå på sig, rädsla för konflikter. Jaget utvecklas genom konflikter. Ju starkare jaget blir, desto mer själv­känsla får man. Och ju mer själv­känsla man har, desto större förmå­ga får man att lyssna till sitt inner­sta jag."

Var aktiv. Fysisk aktivitet sänder en ström av sinnesintryck till det så kallade "lustcentrum" i hjärnan. Sedan detta centrum väl har stimu­lerats, bokstavligen rycker det dig ur den apati som tristessen leder till.

Rör på dig varje dag. Lär dig att tycka om det. Att få med andra brukar göra aktiviteten ännu roli­gare för de flesta. Att brottas med ett barn, att spela utomhusspel med familjen, att springa eller spela ten­nis tillsammans med goda vänner — alltsammans kan betyda mycket för att ge fritiden liv och innehåll.

Till sist och slutligen måste upp­ryckningen naturligtvis komma ini­från varje enskild individ. Det vik­tigaste är att komma igång, att tvinga sig själv att börja i någon ände — genom att fantisera, genom att motionera, genom att ställa den avgörande frågan: Vad vill jag verkligen göra? Det handlar om en tid i ditt liv, och det är bara du själv som kan finna ett sätt att göra den lycklig.

James Lincoln Collier