Hur jag lärde mig utnyttja min oro

Det moderna livets stora och små problem kan nästan suga musten ur den som har anlag för att oroa sig. Men man kanske kan vända på steken ...

I många år handskades jag med mina vardagliga bekymmer på .samma planlösa, virriga sätt som alla andra. Ingen reda, ingen organisation. Jag oroade mig än för det ena, än för det andra utan att prestera någonting med min oro. Jag kunde till exempel vara på väg till speceriaffären med intellektet skärpt för att kasta mig in i det knepiga valet mellan Jätteförpackning­en för så och så mycket och två Sparförpackningar till ungefär sam­ma pris. Men om bilen gav ifrån sig ett egendomligt rosslande vid star­ten, kom jag i stället att tänka på kostnaden för en ny bil (hög) och behållningen på mitt bankkonto (låg). Bilfunderingarna ledde osökt in mina tankar på miljöförstöring­en, vilken i sin tur ledde över till bekymmer för hur världen kommer att se ut när vi lämnar den i arv till våra barn. När jag så småningom anlände till affären kunde jag knappt minnas varför jag åkt dit och ännu mindre räkna ut det för­delaktigaste inköpet.

Vi lever i Orons Gyllene Tide­varv, det måste vi ha klart för oss. I alla sammanhang finns anledning till oro i våra dagar — en oro som tornar upp sig överallt och är så kompakt och oupplöslig att de fles­ta av oss har svårt att komma till rätta med den.  Det är en mental nedsmutsning som drabbar oss alla.

Men så en dag började jag upp­täcka att jag kunde omvandla min oro till energi, på samma sätt som miljövårdsexperter finner metoder att omvandla och utnyttja avfall till något nyttigt. James Watt upptäck­te ju när allt kommer omkring ång­kraften i sin mammas tekittel. Så det är väl inte så underligt att jag fann orons inneboende kraft bland" alla de olika bekymmer som svävar över ett hem. Det här är vad jag kom fram till:

Koncentrera er oro. Orons kraft, liksom ångkraften, fungerar bara om man lägger lock på den. Det upptäckte jag av en slump den dag min äldste son fick sitt körkort. Jag hade haft fullt upp att oroa mig för hela sommaren. Jag hade inte hun­nit sticka emellan med att oroa mig för att min son skulle börja köra bil, upptagen som jag varit med världs­situationen, torkan, det konstiga lju­det i tvättmaskinen, min lilla dot­ters tänder och min mans midjemått. Det var först när de svängde ut från trottoarkanten, min lilla ba­bypojke vid ratten och hans far bredvid, som oron slog till utan för­varning. Det var som när locket lyf­te på Watts tekittel.

Jag gick in igen för att börja mina litanior och koncentrerade mig energiskt på dåliga bromsar, punkteringar och annat som kunde hända. Innan jag hade gått igenom allt i den stilen hade jag putsat och polerat alla golv. Sedan började jag envist i minnet återkalla alla de bil­olyckor jag hört  eller läst om — och vädrade samtidigt tre gardero­ber och städade min mans byrålå­dor. Därefter tog jag itu med spe­ciella farligheter som rattfyllerister, långtradarsläp som vek sig över vä­gen som fällknivar och isiga väg­banor. (Det var på sommaren, men oron bryr sig inte om några årsti­der). När de återvände hade jag ett välstädat hem — men inget minne av att jag utfört arbetet.

"Han kommer att bli verkligt bra", konstaterade min man. "Han har rätta känslan för bilkörning." Sedan såg han sig omkring. "Jösses, vad har flugit i dig?"

Orons kraft! Den är en husmors bästa hjälpreda sedan någon kom på idén att dra in vattenledningar i hemmen.

Oroa er på ett skapande sätt. Det är inte alls nödvändigt att oron gör er fårad och utsliten. Använd på ett skapande sätt kan den verka uppfriskande och stärkande. Min man gjorde en flygresa nyligen. En vanlig, fantasilös olyckskorp skulle ha suttit stel som en pinne under hela flygturen och lyssnat till sin ångestfyllda inre monolog: "Det här planet kommer att störta .. . Var inte fånig, naturligtvis störtar det inte . . . Det gör det säkert. .." Men så gjorde inte min man som är en överdängare i att oroa sig med fan­tasi.

Redan före starten valde han ut en stor skruv som man utan svårig­het kunde föreställa sig höll ihop hela vingen. Det var lätt att tänka sig hur den skulle skaka loss och su­gas in i jetmotorn och därmed framtvinga en störtning i havet. (Flyg­ningen försiggick helt och hållet över land, vilket bara visar hur fan­tasifull han är). I detta kritiska läge fordras givetvis att någon modig, snabb tänkt passagerare (gissa vil­ken?) öppnar nödutgången och där­igenom räddar alla passagerarnas liv och vinner den älskvärda flyg­värdinnans tacksamma tillgivenhet, varefter han i lugn och ro flyter omkring med henne på en flotte med plats nätt och jämnt för två tills — ja, tills planet lyckligt och väl landat. När han steg av planet var han kapabel att slå ner allt motstånd han kunde möta på sina affärssammanträden.

Om vi bara kan bryta oss ur det vanliga mönstret: "Det kommer att gå galet... Nej, det går nog bra", så kan skapande oro göra hjäl­tar av oss alla.

Det som bara är ren oföretagsam­het bör inte kallas oro. En gång vaknade jag mitt i natten av att jag hostade. Plötsligt stod det klart för mig att jag hade hostat i veckor. "Undrar just om jag röker för myc­ket", oroade jag mig. "Jag är säker på att jag är riktigt illa däran."

Under de närmaste dagarna för­sökte jag förgäves omvandla denna oro till energi och använda den som en drivfjäder för att till exempel komma igenom strykningen som låg efter två veckor. Men jag stod bara helt håglös vid strykbrädan och för­de järnet långsamt, långsamt fram och tillbaka medan cigarrettaskan dalade ner över kläderna. Slutligen anförtrodde jag mig till en förstående väninna. Mina händer darrade en smula när jag strök eld på en ny tändsticka: "Jag oroar mig så för att jag kanske röker för mycket."

"Sluta då", sa hon.

Hon hade förstås rätt. Varje gång man våndas över något som fak­tiskt kan åtgärdas, så är det inte verklig oro — man bara lurar sig själv.

Gör upp en lista. De flesta av oss vandrar omkring med ett stort moln av diffus oro hängande över huvu­det, delvis bestående av gamla väl­kända bekymmer, delvis av nyuppfunna. Om man slår sig ner och gör upp en lista över dem och sedan granskar den noga, kan det hända att man blir förvånad. En hel må­nad förra sommaren oroade jag mig oavbrutet för min mellanpojke som var på ett campingläger i skogen. När jag till slut skrev ner och defi­nierade bekymren, upptäckte jag att "blindtarms- inflammation" fanns med. Eftersom han hade fått sin blindtarm borttagen flera år tidiga­re strök jag den punkten — tillsam­mans med "tyfon", eftersom vi fak­tiskt aldrig hört talas om tyfoner i den trakten. Allteftersom jag arbe­tade mig igenom listan kunde jag lätta min börda av bekymmer och känna mig bättre till mods.

En annan gång när jag tyngdes till marken av oroliga tankar, gjor­de jag upp en lista i två spalter, Be­kymmer, och Vad Som Kan Göras. Min lista av bekymmer var myc­ket lång och täckte hela fältet från "krig" och "miljöförstöring" till "Jeannis tänder".  Sedan förde jag efter varje punkt in någonting som stod i min makt att göra omedel­bart: "Skriv till någon riksdagsman i dag"; "Ring pappersinsamlingen om gamla tidningar"; och till och med den skrämmande satsen: "Be­ställ tid hos tandläkare". De huvud­sakliga bekymren tyngde mig fortfarande, även sedan jag vidtagit mina små tappra mått och steg. Men åtminstone en del av oron hade förvandlats till energi.

Vi kan kanalisera vår oro och låta den arbeta åt oss. Möjligen upptäcker vi då att vi har mindre oro att sysselsätta våra tankar med, men låt oss inte oroa oss för det förrän den dagen kommer.

Joyce Lubold