Var inte ovän med dig själv

Om en människa går omkring och förringar sig själv är hon förmodligen inte särskilt väl tillfreds med sitt liv. Och det är ändå vad alltför många av oss gör utan att vi egentligen inser det. Här ger två psykoanalytiker ett grundläggande råd till den som, söker harmoni i livet: "Sätt er inte till doms över er, själv. Acceptera er själv och gå vidare från den utgångspunkten"

Att finna lycka i livet är män­niskornas hetaste önskan. Men för många tycks det förbli en oupp­fylld dröm. Vad är det för fel vi gör?

Så illa är det inte. Det finns mas­sor av människor som stortrivs med livet. Men de talar inte så mycket om det, de är fullt upptagna med att leva. Men visst är det alltför få människor som möter var ny dag med entusiasm. Alltför få har lärt sig konsten att vara lycklig.

Ni kallar det en konst. Menar ni att det är en sak som man kan lära sig, som att dansa eller att laga mat? Jag föreställer mig att an­tingen är man lycklig eller också är man det inte. Jag förstår inte hur man skulle kunna frammana lycka.

Det stämmer i vissa avseenden. Men redan i er formulering ligger ett av de problem som många mö­ter i sin strävan efter lycka. De vän­tar att lyckan ska komma till dem. De inser inte att den är något de själva kan göra något åt. Folk gör sig en massa möda för att lära sig franska eller fysik eller att manöv­rera en bil, men de vill inte lägga ner någon ansträngning på att lära sig manövrera sig själva.

Ni får det att låta som om vi kunde stå vid vår egen instrumentpanel och trycka på knappar. Bor­de inte livet fungera mer naturligt än så?

Kanske det, men för de flesta människor gör det inte det. Vi föds inte med något hemligt recept på hur man ska leva. Det är mycket vi måste lära oss.

Som till exempel?

Först och främst måste vi inse att vi antagligen har sökt lyckan på fel ställe. Källan till lycka finns inte utanför oss; den finns inom oss, och de flesta av oss har inte ens börjat ösa ur den. Det är som om vi vän­tade på tillstånd att få börja leva, men det är bara vi själva som kan ge oss det tillståndet. Vi måste lära oss förstå att det kommer an på oss själva om vi trivs med livet.

Om det kommer an på oss själva, om det är så att vi kan trycka på en magisk knapp och koppla på lyckan, varför sätter då inte alla människor igång och gör det?

Det finns inte någon magisk knapp. Det är en fråga om inställ­ning. Att ta ansvar för sitt eget liv innebär att man radikalt ändrar sina attityder. Tyvärr tycks vi göra allt vi kan för att slippa genomgå denna förändring, ta detta ansvar. Vi föredrar att skylla vår känsla av otillfredsställelse på någon eller nå­gonting framför att vidta de åtgär­der som kan göra oss lyckligare. Vi till och med talar om våra egna känslor ungefär som om de vore flygande tefat. Vi säger: Den eller den känslan "kom över mig", som om vi vore hjälplösa kryp som ma­nipulerades av mystiska krafter.

Men känslor kommer och går, och för det mesta vet man inte var­för. Om jag är ond eller irriterad över någonting kan jag inte helt enkelt sluta att vara irriterad. Om det har inträffat något som har så­rat mig, har jag då inte rätt att känna mig sårad?

Jodå. Men folk klamrar sig allt­för ofta fast vid sina olustkänslor. Utan att de egentligen vet om det gör de saker som kommer dem att känna olust och sedan säger de: "Det bara blev så." Vad de flesta människor menar är: "Jag tät det bli så." Alla har vi möjlighet att på­verka hur det blir.

Hur då?

Först måste ni fatta det avgöran­de beslutet: Vill ni hjälpa er själv uppåt eller vill ni trycka ner er själv i skorna? Är ni med eller mot er själv? (De här frågorna låter un­derliga, men många människor är bokstavligt talat sina egna argaste fiender.) Om ni bestämmer er för att ni vill hjälpa er själv, så går ni in för att göra saker som kommer er att känna er nöjd med er själv i stället för tvärtom. Varför bereda er själv obehag när ni lika lätt kan bereda er själv glädje?

Kan ni precisera detta?

Att glädjas över era egna presta­tioner är ett exempel. När ni gör någonting bra så var lite stolt över det, dröj kvar vid tanken på det, beröm er själv! Det är varje män­niskas sak att visa sig själv upp­skattning. Varför ska man lägga sina nederlag på minnet i stället för sina segrar?

Många människor utövar något slags negativ självhypnos. De sätter etiketter på sig. De säger: Jag är (a) en ryslig människa som (b) alltid gör hemska saker och som (c) abso­lut inte kan bättra mig. Den energi vi ödslar på att i förväg intala oss att någonting vi har lust att göra är omöjligt borde vi i stället an­vända till att finna ett sätt att genomföra det. Vi måste ge oss själva uppmuntran. Man kan inte göra något om man inte tror att man kan det.

En annan viktig sak är att man infriar sina egna förväntningar. Om ni har ett arbete att uträtta och frestas att skjuta upp det, så fråga er hur ni då kommer att känna er. Om svaret blir att ni kommer att känna er olustig, så sätt igång och gör jobbet och unna er tillfredsstäl­lelsen av att ha klarat av det. Njut av upplevelsen att vara herre över er själv! Den är verkligen uppfris­kande.

Att göra sådant som kommer er att känna er nöjd med er själv är inte detsamma som att hänge sig åt självupptagen njutningslystnad. Det innebär inte att ni tillfredsställer någon isolerad del av er själv; det innebär att ni tillfredsställer hela ert jag, och i det ingår de känslor och band och plikter som förenar er med andra människor. Om vi inte kan tycka om oss själva, var kan vi då finna positiva känslor gentemot andra? Kärlek är ett bejakande av det levande och växande inom oss. Om ni inte har den kan ni inte ge den.

Men många av oss gör nästan vad som helst hellre än vi ändrar våra vanor.

Visst kräver det målmedvetet ar­bete att befria sig från dåliga va­nor. Det räcker inte med att vagt önska ändra sig. Man måste före­sätta sig att vilja också när man inte vill. Man måste hålla uppsikt över sig själv. Var gång man kom­mer på sig med att förringa sig själv måste man hejda sig och vända om och ge sig själv en puff i rätt riktning.

Det här kräver också realism. Människor vill ofta vara perfekta och tappar modet när de inte är det. Det är något man måste vänja sig av med. Ingen människa är full­komlig. Om ni bedömer er själv en­ligt övermänskliga normer så är det bara ytterligare ett sätt att göra er själv orätt och en förevändning att ge upp. Sätt er över huvud taget inte till doms över er själv; accep­tera er själv och gå vidare från den utgångspunkten.

Något mer jag ska tänka på?

Ni måste också lära er att prata med er själv, att förklara saker och ting och ge er själv trygghet. Det kan hjälpa er igenom alla möjliga kinkiga situationer. När barnet inom er får lust att hitta på rackar­tyg kan ni stanna upp och diskute­ra saken; ni kan säga nej. Det är svårt i början men det blir lättare.

Men när barnet inom er tar ste­get fullt ut och bär sig illa åt, så straffa inte er själv. Förlåt barnet. Det mesta av det ni skäms över var egentligen inte så hemskt. Vi envisas ofta med att göra oss själva orätt bara för att bevisa att vi är just så otäcka som vi inbillade oss när vi var barn.

All den kärleksfulla hjälp ni skul­le ge ett barn, den kan ni ge er själv. När man känner ett barn väl får man en instinktiv känsla för när man ska påverka det i en viss riktning, när man ska trösta det, och när man ska lämna det i fred. Om ni lär känna barnet inom er kan ni öva upp den känslan i fråga om er själv. Acceptera därför barnet inom er, krama om det och bli vän med er själv! Det ger er en inre styrka att falla tillbaka på i livets alla skiften.

Mildred Newman och Bernard Berkowitz
i samarbete med Jean Owen