| Den fysiska beröringens makt |
| Skrivet av Smiley Blanton |
| 2011-04-22 21:40 |
|
En hand som förtroligt snuddar vid din kan skapa en stämning av tillgivenhet och förståelse som når mycket djupare än ord Den fysiska beröringens makt Med.dr Smiley Blanton Som psykiater är jag väl underkunnig om hur ofta mänskliga problem vållas av något så elementärt som att folk inte kan få kontakt med varandra. Det är vår tids stora motsägelse. Vi kan få budskap att studsa tillbaka till oss från månen och vi kan skicka rymdsonder till Mars, men vi finner det allt svårare att verkligen meddela oss med dem vi håller av. Dag efter dag får jag på min mottagning höra rådlösa människor säga: "Men doktorn, jag kan ju inte alls nå honom." Eller "Hon går inte att tala med." Eller: "Jag pratar mig hes, men ungen hör ju inte ens på." Dessa redan förbryllade personer blir väl ännu mera konsternerade när de får höra vilka frågor jag gör dem. Jag frågar till exempel: "Hur länge är det sen ni gick ut och gick med armen om livet på er fru?" "Lägger ni er någon gång ner på golvet och leker och tumlar om med era barn?" "Brukar ni och er familj hålla varandra i händerna runt middagsbordet medan ni läser bordsbönen?" Sådana frågor är avsedda att slå hål på det isoleringsskal som människan omger sig med, att visa henne det kanske effektivaste av alla meddelelsesätt: det universella men sorgligt försummade beröringsspråket. Jag tror mycket på den fysiska beröringen som botemedel för sjuka själar, ty jag vet vad den kan åstadkomma. Kärleken är det klimat i vilket allt levande frodas, och ibland kan något så enkelt som beröringen av en hand framkalla den atmosfären. En far rufsar om sin sons kalufs, och med en sådan gest i förbifarten uttrycker han oändlig stolthet och fadersglädje. En äkta man som hjälper sin hustru på med kappan låter sina händer ett ögonblick vila på hennes axlar och säger därmed "Jag älskar dig" så tydligt som om han skrivit orden i eldskrift. Men de senaste tjugu tretti åren har vi gått och intalat oss själva att det där med att påtagligt visa sin tillgivenhet är ett bevis på svaghet, något nästan misstänkt eller snedvridet. Vi yvs över vår behärskning, våra väl genomtänkta muntliga och skriftliga meddelanden. Men i själva verket innebär allt detta att vi isolerar oss. Vi ler överlägset åt den omfamning med vilken sydländska män hälsar varandra. Men det är vi överlägsna som har fel. Kanske skulden delvis kan tillskrivas läkarvetenskapens hygienpropaganda, kanske har denna i folks medvetande inpräntat en smygande skräck för fysisk kontakt såsom ohygienisk. När jag ser nyfödda barn ligga på sjukhusen i sina sterila små sängar, vaktade i isoleringsrum av sköterskor med munskydd, är det en instinkt hos mig som protesterar. Som psykiater skulle jag mycket hellre vilja se de barnen i mödrarnas armar eller i vaggor invid deras sängar, ja varför inte i famnen på tafatta och ängsliga fäder. Barn som får de förmånerna har alla utsikter att vinna större själslig stabilitet längre fram. Jag vet fall där spädbarn fått krampanfall bara för att ingen någonsin tagit dem i famn och kelat med dem. Alltför ofta händer det att något av denna kliniska isolering får följa barnet genom uppväxt- och ungdomstiden. Närhet. Ömhet. Beröring. Det är detta som själsligen nödställda människor så ofta saknar i sin omgivning. Ofta är det möjligt att förhjälpa dem till det saknade, om vederbörande bara inser vikten därav. Kärlek är som tacksamhet: det är inte mycket glädje med den om den inte visas. Om man måste gräla på ett barn eller straffa det, räcker det inte med att tala lugnande till det efteråt. Man måste också ta barnet i famn, bokstavligen omsluta det med sin förlåtelse. Jag har alltid tyckt om fadern till den förlorade sonen i Jesu liknelse. När den förlorade sonen äntligen kom hem, stod inte fadern och väntade i dörren med ett ironiskt välkommen och ett motvilligt handslag. Han "skyndade emot honom och föll honom om halsen och kysste honom innerligt". Jag tänkte på honom en gång när jag hörde domaren vid en ungdomsdomstol säga att han hade sett hundratals ungdomsbrottslingar tillsammans med sina föräldrar, men inte någon enda gång hade han sett fadern eller modern lägga en beskyddande arm om tonåringens axlar. När det gäller små barn tror jag att en viss grad av fysisk beröring mellan dem och lärarinnan är absolut nödvändig. Barnen behöver nämligen en atmosfär av värme och trygghet omkring sig för att kunna lära sig något. En rektor berättade för mig att han alltid lägger stor vikt vid sådana egenskaper när han utser lärare till de lägre klasserna. När han själv gick i första klass hade hans lärarinna låtit det barn som bäst kunnat dagens läxa få sitta i hennes knä, medan hon läste en saga för klassen. Han minns ännu hur han och hans klasskamrater tävlade om den äran. Jag vet ett sommarläger för inbundna, svårt miljöskadade tonåringar, där man funnit att den bästa hjälpen är att en vänligt inställd vuxen tar dessa fruktansvärt skrämda ungdomar i famnen, kramar om dem och talar lugnt och mjukt till dem. Vad en sådan ung människa bäst behöver är en signal från den skräckinjagande yttervärlden, som säger: "Var inte rädd. Jag bryr mig om dig. Jag är här för att skydda dig." Genom kärleksfull beröring kan man återupprätta kontakten med dem och ibland betyder det början till ett tillfrisknande. I årtusenden har religionen känt till den oerhörda kraft som ligger i den fysiska beröringen. Kristendomens grundare tog barnen i sin famn när de kom till Honom. När Han ville bota en spetälsk eller återge en blind synen, rörde Han vid dem. Tron på "handpåläggningens" läkekraft fanns i det gamla Babylon, i Egypten, i Grekland, och man finner den fortfarande på många ställen. Det är inte så mycket en fråga om mirakulös fysisk bot (även om alla läkare vet att patientens sinnesstämning är en viktig faktor i tillfrisknandet); kanske är det självsuggestion. Men befrielsen från smärta tycks vara verklig, och rapporterna härom är märkligt samstämmiga. Vid Amerikanska stiftelsen för religion och psykiatri i New York har vi varje vecka en religiös sammankomst, vid vilken denna urgamla ritual förekommer, och den tycks ofta hjälpa människor med emotionella störningar. Dess värde tycks ligga i att den hjälper dessa människor att få kontakt med något utanför och bortom dem själva. Men dramatiska exempel på beröringens helande förmåga finner vi inte bara i religiösa sammanhang. Konsertpianisten Marta Korwin-Rhodes var i Warszawa när staden ockuperades av tyskarna under andra världskriget. Hon anmälde sig frivilligt som sköterska på ett fältsjukhus. "Sent en kväll", skriver hon, "gick jag min rond och lade märke till en soldat som låg med huvudet nedborrat i kudden. Han snyftade och jämrade sig, men kudden förtog ljudet så att han inte störde någon. Hur skulle jag kunna hjälpa honom? Jag såg på mina händer. Om jag kunde förvandla vibrationer till harmonier genom pianots förmedling, varför skulle jag då inte kunna överföra harmoni direkt, utan instrument? När jag tog den unge mannens huvud mellan mina händer grep han om dem så häftigt att jag trodde hans naglar skulle gräva sig in i köttet. Jag bad till Gud om att världarnas harmoni skulle komma till ynglingen och lätta hans plågor. Så småningom upphörde hans snyftningar. Hans händer släppte sitt krampaktiga grepp och han sov." Den fysiska beröringens magi! Den kan uttrycka kärlek och lindra plåga, och den kan återge människorna deras mänsklighet. |
| Senast uppdaterad 2011-04-22 21:50 |
