Norman M. Lobsenz

För inte så länge sedan gick ett äkta par till en familjerådgivare för att få hjälp med ett problem. Hustrun reagerade våldsamt mot beröring. Trots att hon utan hämningar njöt av det sexuella samlivet med sin man, kunde hon till hans förvåning och besvikelse inte tåla de ömma smekningar han så gärna ville ge hennes hand, arm eller hår.

En annan familj, som hade bekymmer med sin revolterande son i tonåren, sökte en psykiater som i flera veckor arbetade på att reparera den emotionella kontakten mellan far och son. En dag reste sig pappan plötsligt och tog sin pojke i famnen. Pojken kramade tillbaka, och båda fick tårar i ögonen. "Det är första gången du har hållit om mig sen jag var liten", sa pojken.

Exemplen är inte så ovanliga som man kunde tro. Vare sig vi erkänner det eller inte, så är många av oss bedrövligt hämmade i fråga om att beröra varandra, och det gäller också förhållandet till våra närmaste.

Det är inte svårt att finna orsakerna. Många av oss förknippar fysisk kontakt med sex eller våld — som bådadera är bemängda med kulturella och psykologiska tabuföreställningar. Andra betraktar ogillande varje form av beröring, som något "sensuellt".

De som skapat denna osynliga barriär har förlorat något väsentligt: den roll som den fysiska kontakten spelar som uttryck för tröst och uppmuntran, ömhet och känslomässigt stöd. Beröring är en viktig faktor i alla mänskliga relationer.

Men med undantag för verkliga krisögonblick glömmer vi ofta hur man ber om — eller ger — denna välsignelse. Vi glömmer till exempel hur den kan läka såren efter ett gräl. Jag hörde berättas om en mamma som försökte tala förstånd med sina båda döttrar, 11 och 12 år gamla, då dessa grälade våldsamt om vad de skulle ha på sig på en fest. När hon inte lyckades lugna dem, befallde deras uttröttade far dem att hålla tyst. Men det var först när mamman impulsivt slog armarna om sina båda flickor och höll dem tätt intill sig som grälet slutade.

Vi glömmer också lätt hur välgörande den fysiska kontakten kan vara när vi har det svårt. När min fru låg allvarligt sjuk, tillbringade jag timmar på sjukhuset med att bara hålla henne i handen — något som var till stor tröst för oss båda. Men i vardagslag håller sällan ens de mest tillgivna makar varandra i handen — det må vara i tider av sorg och bekymmer eller i ögonblick av harmoni och lycka.

Ett instinktivt medvetande om vad beröring betyder för att förmedla djupa känslor avspeglas i uttryck som att bli "rörd" eller "gripen" av något. När "orden tryter", tillgriper vi fysisk beröring. Helen Keller — som var blind och döv sedan barndomen — skrev i sin dagbok: "Min hund rullade sig i gräset. Jag ville fånga en bild av honom i mina fingrar, och jag rörde lätt vid honom. Se, hans trinda kropp snodde runt och han ställde sig upp. Han tryckte sig tätt intill mig som för att få vara i min hand. Han njöt med svans, tass och tunga. Om han hade kunnat tala, tror jag han skulle ha sagt mig att vägen till paradiset går genom beröring."

Undersökningar av spädbarn och småbarn har gång på gång visat att det inte finns något som betyder så mycket för den tidiga fysiska och psykiska utvecklingen som beröring. Av olika experiment med normala och efterblivna barn har framgått att de som hade mest fysisk kontakt med föräldrar, sköterskor eller andra vårdare lärde sig gå och tala tidigast och hade högre intelligenskvot.

Undersökningar med djur ger liknande resultat. I ett berömt experiment för ett tiotal år sedan konstruerade psykologen Harry Harlow två "surrogatmammor" åt apungar. Den ena modersfiguren var gjord av ståltråd och gav mjölk. Den andra var gjord av svampgummi och mjukt tyg .men gav ingen mjölk. När apungarna fick välja, gick de till den mjuka "mamman" för att få känna hennes närhet. Dessa resultat talade emot den allmänt vedertagna teorin att den första anledningen till att babyn älskar sin mamma är att hon ger den mat.

Trots vad vetenskapen, instinkten och sunda förnuftet säger oss är det många som — nästan medvetet — skär ner på den fysiska kontakten både kvantitativt och kvalitativt. Efter spädbarnstiden får ord ersätta beröringar, och avstånd ersätta närheten. I fråga om småbarn använder vi beröring för att skydda och styra dem, men mindre ofta i lek eller som uttryck för kärlek.

Ständigt och jämt förmanar vi dem: "Inte röra!" Redan dessa ord lär dem att det inte är bra att röra. Dessutom ser vi ofta nog till att barnen inte ens får se sina egna föräldrar ge varandra fysiska ömhetsbevis. Och många föräldrar, som förväxlar sexuella smekningar med ömma, omtänksamma, tröstande eller medkännande smekningar, är antingen rädda eller skamsna för fysisk kontakt med sina söner och döttrar när de blir större. Det är alltså inte underligt att så många av oss lär sig att leva utan fysiska ömhetsbevis.

Var börjar man? Hur lär sig en reserverad människa att ta i andra? Här följer några råd — och varningar — av psykologer som intresserat sig för problemet:

• Diskutera först saken med familjen. "Förvandla er inte till 'rörare' över en natt", säger psykiatern dr Alexander Lowen. "Det finns ingenting som är så oroande som en oväntad och oförklarlig förändring i en annan persons beteende."

• Börja med enkla uttryck som är vanliga i en del, men långtifrån i alla familjer: en godnatt- eller godmorgonpuss, en kram när ni möts eller säger adjö.

• Lär er att bedöma när andra är i lämplig sinnesstämning för beröring. Annars kan den fysiska kontakten bara kännas irriterande. Barn genomgår ofta perioder då de avvisar föräldrarnas ömhetsbevis.

• Var känslomässigt uppriktig i de fysiska gesterna. Psykologen dr Nicholas Dellis i New York berättade för mig om hur hans dotter en gång kom och sökte fånga hans uppmärksamhet när han var mycket upptagen. "Jag lade armen om henne, men mina tankar sysslade med mina egna problem. Hon kände genast att jag inte var känslomässigt närvarande. Hon sa: 'Du håller mig på avstånd.' Jag tittade upp, och armen jag lagt om hennes axlar tvingade henne snarare bort från mig än drog henne närmare."

• Försök göra den fysiska kontakten till ett uttryck för tröst och uppmuntran och inte till ett förtäckt krav. Beröring får aldrig vara ett medel att klamra sig fast vid eller demonstrera sin äganderätt till en annan människa.

• Var medveten om att beröring inte alltid har sexuell innebörd. Många av oss har aldrig lärt sig att det finns olika slag av fysisk kontakt, som betyder olika saker.

Dr Herbert Otto, som söker efter nya metoder för att befrämja personlig utveckling och vidga individens möjligheter, menar att det sker mycket mer genom fysisk kontakt än de flesta av oss anar. Beröring kan, säger han, på ett nästan magiskt sätt bryta ner barriärerna mellan människor. Den kan bryta ner de emotionella murar vi bygger upp inom oss själva. "Beröring", säger dr Otto, "är alltid ett utbyte. Genom beröring berikas vårt och våra medmänniskors liv."