SORG (7) Hur kan man hjälpa den
som fått sorg?

Några dagar före jul besökte jag ett par vänner, vars trettonårige son råkat vådaskjuta sig till döds. Trots att föräldrarna gjort stora framsteg när det gällt att komma över sin sorg, visste jag att en helg som den nu förestående skulle bli tunga dagar för dem. Sorg brukar alltid kännas svårare vid helger.

Jag tittade därför in till dem för att hälsa och sitta ned några minuter. Medan vi då satt där och samtalade om deras förlust sa modern:

»Ett tag var det så svårt, att vi kände som om vi aldrig mer skulle kunna skratta.»

Sorg hör till de känslor som tar mest på oss. När döden rövar ifrån oss någon vi älskat — en syster eller bror, en make eller maka, mor eller far eller en vän — brukar det bli så mörkt för oss. Hela vår värld blir mörklagd och sorgtung genom den förlust vi lidit. Även vi börjar undra, om vi någonsin mer skall kunna skratta.

Men då kan vänner bli till stor hjälp. Det har aldrig varit meningen att vi skall leva för oss själva här på jorden, inte som solister utan som med­lemmar av en kör. Det är därför det talas så ofta i Bibeln om att vi är skyldiga att hjälpa varandra.

Paulus skriver: »Bär varandras bördor, så upp­fyller ni Kristi lag» (Gal 6:2). »Vi som är starka är skyldiga att hjälpa de svaga med deras bördor» (eller »svagheter», Rom 15:1, eng. övers). »Gläd er med dem som gläder sig, och gråt med dem som gråter» (Rom 12:15).

I mörka stunder efter en svår förlust kan en vän lysa upp genom ett besök eller genom att på annat sätt visa omtanke och medkänsla. Få kriser i livet ger vänner rikare tillfällen att bli till hjälp än när någon drabbats av en djup sorg.

Det ingick i Jesu uppgift att »hela de djupt bedrövade» (Luk 4:18, eng. övers). Aposteln Johannes ger oss ett exempel på hur Jesus gjorde i det fallet, då han besökte Marta och Maria efter att deras bror Lasaros hade dött (Joh 11:1-45). Jesu tillvägagångssätt den gången kan tjäna som mönster för oss. Hans föredöme hjälper oss att se, hur vi kan bli till hjälp för våra sörjande vänner.

Jesus var ute och predikade när han fick bud om att Lasaros blivit allvarligt sjuk. När Jesus sen kom till Betania, hade Lasaros redan dött och hade legat i graven fyra dagar. Så snart Marta hörde att Jesus var på väg till dem gick hon honom till mötes och sa:

»Herre, om du hade varit här, hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.»

Då sade Jesus: »Din bror kommer att uppstå.»

»Jag vet att han skall uppstå vid uppståndel­sen på den sista dagen», svarade Marta.

Då sade Jesus till henne:

»Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö» (Joh 11:21-26).

Marta skyndade sig hem för att underrätta sin syster Maria om att Jesus kommit, så Maria gick också ut för att träffa honom. När hon kom fram till Jesus var hon djupt bedrövad, föll ned framför honom och sa, att om han bara funnits till hands, skulle hennes bror inte ha dött.

När Jesus såg hur hon och hennes vänner grät blev han mycket rörd, och Johannes konstaterar rakt på sak:

»Jesus grät.»

De som såg Jesus gråta sade då:

»Se, hur mycket han höll av honom» (Joh 11: 35-36).

Jesus bad att de skulle ta honom med till Lasaros grav, och framkommen dit uppmanade han dem att ta bort den sten, som låg framför in­gången till den grotta där Lasaros blivit begravd. Sen ropade han:

»Lasaros, kom ut!»

Till allas häpnad vaknade Lasaros ur döds­sömnen och kom ut ur graven - livs levande. Som en följd av detta stora under var det många av Martas och Marias vänner som blev över­tygade om att Jesus var Guds Son.

I denna bibelberättelse har vi ett exempel på hur Jesus kom sina sörjande vänner till hjälp. Han gjorde fyra saker för att hjälpa dem i deras sorg:

1. Jesus gick till dem (v 17),
2. Jesus grät med dem (v 34),
3. Jesus vittnade för dem (vv 23-26),
4. Jesus uppväckte Lasaros (vv 43-44).

Denna Jesu »metod», om jag far använda det uttrycket, att hjälpa sina sörjande vänner visar oss hur vi också kan bli sörjande medmänniskor till hjälp.

Ställ dig till förfogande för din sörjande vän

Det första Jesus gjorde med anledning av att Lasaros dött var att han besökte familjen.

Det är det första vi också bör göra.

»Men», säger du, »jag känner mig så tafatt och oduglig till det. Jag vet inte vad jag ska säga.»

Låt inte det hindra dig. Vi känner oss alla så hjälplösa vid sådana tillfallen. Jag har besökt människor i sorg i tjugofem års tid, men jag känner fortfarande min begränsning.

Det blev mig till hjälp när jag fick klart för mig, att jag inte behövde säga någonting alls. Varför menar vi att vi måste säga något till dessa våra betryckta vänner för att de skall känna någon lättnad? Vad de behöver är inte någon predikan eller något enkelt svar på deras problem eller någon bibelförklaring. Vad de behöver är att få. känna vår omtanke. Vår personliga närvaro hos dem betyder mer än vad vi kanske kan säga.

Dessutom har jag lärt mig under åren, att svar inte kan läka förkrossade hjärtan. Förklaringar stillar inte oron i deras bröst. Det kan bara Gud, vänner och tiden göra.

Jag vet om ett par unga makar som förlorade sitt enda barn, en söt liten flicka på tre år. Det skedde genom en olyckshändelse under lek. De kunde inte begripa hur det kunde rimma med deras uppfattning om en kärleksfull Gud, så de gick till sin pastor för att få hjälp.

»Varför gick det så här?» frågade de.

»Det var väl Guds vilja», svarade pastorn.

Men de båda makarna kunde inte godta det svaret, så de vände sig till andrepastorn i försam­lingen med sin fråga. Han läste en hel del bibel­ord för dem i ett försök att trösta dem, men allt­sammans blev ett tal för döva öron.

I sin besvikelse vände de sig slutligen till en kär gammal syster i församlingen. Hon hade inte någon högre utbildning, men hon kunde sin bibel, så hon skulle väl kunna ge dem ett andligt till­fredsställande svar, tänkte de. Efter att ha berättat för henne om barnets död sa den gamla systern inte ett enda ord. Hon bara gick fram och slog armarna om de båda föräldrarna och grät till­sammans med dem — grät bort en del av deras smärta.

Många gånger när det inte är så lätt att ge ett svar, kan en vänlig beröring och ett ordlöst ut­tryck för medkänsla vara det bästa man kan göra. Gud har inte heller lovat, att vi ska få en för­klaring på alla varför i livet. Han har bara lovat att vara med oss. Det finns inget bättre sätt att uttrycka sin medkänsla än genom sin personliga närvaro och sin beröring. Gå därför till sorge­huset. Räck dem din hand, ge dem en klapp på axeln eller en omfamning. Det kan säga allt som behöver sägas.

Oroa dig inte så mycket för vad du skall säga. Ställ dig bara till förfogande för dina sörjande vänner. Att vara hos dem räcker. Ofta är det så, att vad din vän allra mest behöver är någon som kan lyssna och visa förståelse.

När profeten Hesekiel kom till sina landsmän i fångenskapen började han sin verksamhet bland dem med att bara sitta hos dem i sju dagar. Han sa ingenting — bara lyssnade. Det är kanske bästa sättet för dig också. Ge din sörjande vän till­fälle att tala och ta tid på dig att lyssna. När den efterlämnade får tillfälle att tala om sina känslor för den bortgångne, blir det ett tillfälle att få släppa ut vad den haft instängt hos sig, och det gör gott. Att då vara en god lyssnare är av större värde än att vara en god talare. Jag menar om man vill bli den sörjande till hjälp.

Fråga inte den sörjande, om det är något du kan göra. Fråga i stället någon annan anhörig till den döde, eller se själv efter, om det är något som behöver göras. Det händer ju att någon behöver vara till hands för att svara i telefonen. Någon kan behövas som står till tjänst med att öppna dörren för besökande. Någon kan behöva se efter småbarnen, om det finns sådana. Någon behöver ta hand om tvätt och strykning och laga mat.

Gör något du ser behöver göras. Men viktigast av allt är att du är där. När du därför hör om ett dödsfall i någon familj, så gå till dem. Det är vad Jesus gjorde. Han gick.

Hjälp din sörjande vän att uttrycka sina känslor

Något annat som Jesus gjorde när han kom till Marta och Maria var att han grät med dem. Versen »Jesus grät» (Joh 11:35) är den kortaste i Bibeln, men den säger oss mycket om Jesus och hur han blev sina sörjande vänner till hjälp. Den antyder bland annat, att Jesus delade Martas och Marias sorg. Han kände som de kände, och han delade deras djupa sorg. Han grät, och han lät dem också få gråta.

För att kunna hjälpa en sörjande vän behöver du vara den sortens medmänniska, som den sörjande kan gråta tillsammans med utan att be­höva skämmas för sina tårar i medvetandet att du lider med honom eller henne.

Många gånger gör vi fel med att säga:

»Kära du, gråt inte! Du ska få se att det blir bra igen.»

I vårt samhälle har det blivit tabu att visa sina känslor. Tårar betecknas så ofta som tecken på svaghet eller på att man inte kan klara en situa­tion. Somliga anser till och med att tårar är tecken på bristande tro. Att på något sätt visa sig rörd räknas för omanligt — eller något som inte anstår en kristen.

Den som kan visa upp en stoisk attityd får vanligen mesta berömmet av välmenande vänner. »Du har verkligen varit modig.» »Du tar det så förståndigt.» »Du är ju enastående, som inte låtit detta slå ned dig.»

Istället för att uppmuntra till en sådan falsk fasad i ljuset av den förlust man lidit bör vi låta en sörjande visa sin sorg.

»Sorg är», som Edgar Jackson lagt märke till, »en hedervärd känsla.»

Folk behöver få gråta ut. Tårar är ett medel som Gud gett oss för att vi ska kunna släppa fram instängda känslor, som annars skulle kunna göra oss onaturliga genom sin förmåga att irritera.

För flera år sedan besökte jag ett hem, där en kvinna några timmar tidigare försökt begå själv­mord genom att stjälpa i sig en överdos av tablet­ter. När vi kom höll andra i familjen på att tvinga i henne den ena koppen hett kaffe efter den andra.

Kvinnan frågade om hon kunde få tala med mig i enrum, och det fick hon naturligtvis. Hon berättade då, att året innan hade hennes pojke råkat ut för en olycka och blivit nästan bränd till döds. Han var så illa skadad, att det måste göras flera hudtransplantationer, och månad efter månad hade han legat på sjukhus. Under hela denna svåra och prövande tid hade hennes man bara sagt:

»Gråt inte. Du ska inte gråta så där.»

Så kom det fram vad som var roten till mycket av hennes eget problem när hon sade:

»En mor behöver få gråta över sitt barn. Detta har varit instängt inom mig alldeles for länge.»

En liten flicka hade förlorat en lekkamrat som dött. Så en dag berättade hon för dem där hemma, att hon varit och tröstat lekkamratens mamma.

 »Vad sa du då till henne?» frågade fadern.

»Ingenting», svarade den lilla. »Jag bara kröp upp i hennes knä och grät med henne.»

Jag skulle tro att det var ingen som hjälpte den mamman bättre än den lilla flickan som dela­de hennes djupa sorg och saknad.

Håll i minnet att Jesus sa: »Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade» (Matt 5:4). Glöm inte heller att Jesus själv grät. Det behöver vi också göra.

Ge dina sörjande vänner tillförsikt och hopp igen    

Med detta ville Jesus förklara för henne, att uppståndelsen var inte bara något som hörde en avlägsen framtid till. Han var dess ursprung, dess kraft och realitet. Han ville annorlunda ut­tryckt säga henne: »Uppståndelsen är mitt ibland er just nu.» Och i det borde det ligga tröst och uppmuntran för Marta.

Vi kan också försäkra våra vänner, att uppståndelsen är lika mycket en realitet som Guds kärlek och att han är med oss. Vi skall inte be­gränsa oss till att bara delta med våra vänner i deras sorg, vi skall också försöka dela med oss till dem av vår Frälsare. När tiden syns mogen, skall vi hjälpa dem att finna Gud och att få ett möte med honom. Det är vår uppgift att föra dem i förbindelse med den andliga kraft, som kan styrka och uppehålla dem i deras svåra prövning. Det gäller att visa dem vägen förbi den hopplöshet de känner till det hopp Jesus ger.

Det starkaste vittnesbördet vi kan ge är natur­ligtvis vad vi själva varit med om och upplevt. Richard Baxter (som skrivit flera böcker om döden) blev kritiserad av en vän för att ha sörjt sin hustru alldeles för länge, men han svarade:

»Jag faster mig inte vid vad andra anser, som inte själva prövat på något som detta.»

De som själva känt sorgens bittra smärta har förståelse för andra, därför att de av egen er­farenhet vet hur deras vänner känner. De har känt värken. De har gråtit. De har vandrat i döds­skuggans dal. Just därför kan de räcka ut en hjälpande hand.

Nu måste jag förstås tillägga, att det behövs inte ovillkorligen att du gått igenom alla bittra erfarenheter för att kunna vittna för andra om Gud på ett meningsfullt sätt. Guds eget ord be­sitter i sig en kraft som kan ge styrka och bli till hjälp - även om du alltså inte gått igenom exakt samma sak som din prövade vän.

Men de erfarenheter du gjort under livets gång och då även av sorg — är sådant som du har att förvalta. Du kan genom dessa erfarenheter bli ett levande vittnesbörd om Guds uppehållande nåd. När det passar kan du gärna berätta för dina vänner vad Gud gjort för dig och klargöra att han kan göra detsamma för dem. Jesus vittnade, och det skall vi också göra.

Hur kan vi hjälpa den som inte är avgjord kristen?

Hur ska du göra, om din sörjande vän inte är kristen, eller om den som dött inte var kristen? Alla kan vi bli ställda inför ett sådant förhållande.

Tänk då på att även om den sörjande inte är kristen finns det ett tröstens och hoppets ord du kan ge honom. Du ska försäkra honom om att Gud älskar och bryr sig om honom. Och du skall uppmana honom att be Gud om kraft att bära sorgen. Din sörjande vän är måhända mer känslig för andliga ting nu än tidigare. Förlusten av en älskad har kanske väckt hans behov av Gud och gjort honom mer mottaglig för hans hjälp.

Aposteln Petrus talar i ett av sina brev om att vi får kasta alla våra bekymmer på Herren, för han har omsorg om oss (1 Pet 5:7). Skälet till att vi får göra detta är uteslutande att Gud har om­sorg om oss. Det är en förunderlig sanning. Gud bryr sig om oss.

Även i Psaltaren uppmanas vi till samma sak: att kasta våra bördor på Herren. Då kommer han att uppehålla oss (Ps 55:23). Det ord i grund­texten som här översatts med »uppehålla» betyder att ge kraft och stöd. Det är alltså vad Herren lovat göra för oss, om vi vänder oss till honom. Han vill styrka och stödja oss i vår sorg. Han vill hjälpa oss att inte duka under i livets stormar.

Jesus ger oss i det här fallet en generös inbju­dan, när han säger: »Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ» (Matt 11:28-29). Vi kan dela med oss av dessa underbara löften och inbjudningar till alla våra vänner, vare sig de är avgjorda kristna eller inte.

Men om den som dött inte var kristen? Finns det något tröstens ord att ge den sörjande familjen i en sådan situation? Kan vi hjälpa dem i deras sorg?

Förra veckan ringde en fru, vars svärfar var allvarligt sjuk. Hennes man var mycket tveksam om fadern hade sin sak med Gud klar och undra­de vad som skulle bli hans eviga öde. Hon sa vidare, att hennes man hade så svårt att tro att Gud skulle skicka hans far till helvetet.

Vi vet ju att det inte är Gud som skickar män­niskor till helvetet. Det är synden som gör det. Om människor går förlorade beror det på att de själva valt det. Vi vet också, att i och med att den icke troende dör, är allt hopp ute (Ords 11:7). Men vi behöver inte särskilt betona just det för våra sörjande vänner.

Jag svarade alltså frun som ringde:

»Som tur är behöver inte vi döma om andra människor. Det är Guds sak att göra det. Vi vet aldrig vad som rör sig i djupet av en människas hjärta. Er svärfar kan ha kommit till tro på Kris­tus och vänt sig till honom de sista dagarna eller de sista timmarna av sitt liv. Vad vet vi? Rövaren på korset vände sig i tro till Jesus i sista ögon­blicket, kan man säga. Er svärfar gjorde kanske likadant. Håll fast vid det hoppet och kom ihåg, att vi behöver inte och bör inte försöka döma andra.»

En sak som vi kan vara absolut säkra på är att Gud kommer att vara rättvis mot alla. Abraham frågade på sin tid: »Skulle han som är hela jordens domare inte göra vad rätt är?» (1 Mos 18:25). Bibelns entydiga vittnesbörd är att Gud är rättvis i alla sina domar. Ingen skall kunna se Gud i ögonen och säga: »Du har inte varit rättvis mot mig.» Gud kommer i all evighet att förbli absolut rättvis mot alla. Därför kan vi också tryggt över­lämna våra kära åt Guds kärlek, nåd och rätt­färdighet.

Hjälp din sörjande vän att få en ny syn på livet

Det fjärde Jesus gjorde var att han uppväckte Lasaros från de döda. Vi kan förstås inte göra något sådant. Men vi kan väcka till liv ett nytt hopp hos våra sörjande vänner, så att de kan leva vidare och bli till nytta och välsignelse.

Den sörjande känner ofta som om någonting dött inombords och ligger där begravt för alltid. Man kan känna som att man inte längre har någonting kvar att leva för. Man ser ingen anled­ning till att man skall leva vidare — men det måste man ju. Och som vän måste du hjälpa personen ifråga att få en ny syn på livet och blick för en meningsfull insats.

Det kan hända att sorgen gjort din vän inbun­den, så att han fått behov av att andra skall tycka synd om honom. Men det kan också hända att sorgen haft en rakt motsatt verkan, han har blivit mer utåtvänd än någonsin och vill nu försöka komma andra till hjälp. Många har förlorat söner och döttrar, hustrur och män, mödrar och fäder genom svåra sjukdomar eller olyckshändel­ser. Men i stället för att då hänge sig åt sorgen har somliga gått in för att göra något som kan bli till nytta och hjälp för andra. Det är rätta sättet, och i den mån det behövs skall vi hjälpa den sör­jande med att inrikta sin sorg mot något positivt, som kan ge honom nytt hopp och hjälpa honom att finna en mening med livet.

Någon gång under sorgen bör den sörjande lös­göra sig från de tunga känslor som hållit honom i sitt grepp och höja sin röst i lovsång och bön till Gud. Det tror jag är mycket nyttigt.

För flera år sedan stod följande att läsa bland dödsannonserna i en sydstatstidning:

Inga namn, bara en enkel öppen bekännelse om tro och tillförsikt. Kalla det sentimentalt eller naivt om du så vill, men kan du visa mig något som är mer positivt och optimistiskt?

När solen bildligt talat gått ned för våra sörjan­de vänner, måste vi hjälpa dem att »tända hel­ljuset» och fortsätta vidare på vägen. Det finns fortfarande människor som behöver dem och arbetsuppgifter som väntar på dem. De har all anledning att fortsätta att leva. Vi måste hjälpa dem att inse detta. Jesus uppväckte Lasaros. Vi har att uppväcka ett slocknat hopp till nytt liv hos de sörjande.

Få händelser i livet ger oss större möjligheter att bli våra medmänniskor till hjälp än när de fått sorg. Följ då Jesu exempel. Gå till dem, gråt med dem, vittna för dem om det hopp du själv äger i Jesus, och hjälp dem finna en ny anledning att leva.

Paul W.Powell

1981