SORG (10) Begravningen

När en person dör blir det de anhörigas sak att ordna med begravningen. Såvida inte den som dött redan i förväg vidtagit några arrangemang och gjort vissa bestämmelser avseende sin begrav­ning eller om inte de anhöriga sinsemellan disku­terat saken på förhand, blir det en hel del saker som måste bestämmas så gott som omedelbart.

Den som inte tidigare haft ansvar för någon begravning vet nu kanske inte var man skall börja. Jag skulle då vilja råda till två saker: kontakta pastorn i församlingen, och sätt dig i förbindelse med någon väletablerad begravningsbyrå med gott renommé. Med begravningsbyrån går det sen att samråda om det mesta i samband med be­gravningen och få många goda råd. Den sköter sen de flesta detaljerna.

Vad är en begravning?

En begravning är en ceremoniell akt och en stund, då man under värdiga former tar ett sista farväl av den döde. Sen finns lagfästa bestämmel­ser om hur man skall förfara med den döda kroppen.

Vanligast är att begrava den, antingen i jorden eller ovan jord i någon gravkammare (mausole­um). Begravning i havet förekommer också, då dödsfallet inträffat till sjöss. Ett annat sätt är eldbegängelse (kremering).

I USA förekommer ett relativt nytt sätt, som består i att den djupfryses och förvaras i detta tillstånd i hopp om att man på vetenskapligt håll i framtiden skall uppfinna någon metod att väcka den döda kroppen till liv igen — en i och för sig något fantasifull idé, men likväl ett alternativ.

Är det hedniskt att begrava?

På senare år har åtminstone i USA riktats åt­skillig kritik mot olika förekommande sätt att begrava. Man har talat om både hedniska tanke­gångar och dödsförnekelse i sammanhanget. För min del kan jag inte hålla med dem som vill av­skaffa begravningshögtiden. Skulle vi göra det, avskaffade vi något som kan ge de efterlevande en lättnad i sorgen. Även om den dödes egen värdig­het förblir densamma vare sig det hålls någon be­gravningshögtid eller inte, kan en väl ordnad begravningshögtid ge sådana som inte känt den döde så väl möjlighet att få en bättre uppfattning om honom.           

Som försvar för begravningar har alltid åbero­pats gamla seder och bruk och vissa ceremoniers betydelse vid större tilldragelser som bröllop och begravningar. Hade vi inte begravningar i den form vi nu som regel har, skulle vi bli tvungna att hitta på något nytt sätt och nya ceremonier, som kunde bli de sörjande till hjälp.

Vi människor är av naturen sådana, att vi behöver gemenskap och varandras stöd i livets svåra stunder. Människan är i det fallet unik i hela skapelsen. Av alla Guds skapade varelser är människan den enda som begraver sina döda. De tidigaste spår av människor som antropologerna funnit ger vid handen, att även om seder och riter växlat från plats till" plats och från tid till tid, har man alltid haft vissa accepterade begravningssätt. Och själva detta sätt att begrava de döda ger belägg för människans tro på ett liv efter detta.

Även om inte Bibeln föreskriver några begrav­ningsritualer, är den full av berättelser om hur man grät över sina döda, köpte gravplatser åt dem, balsamerade och lade de döda i kistor.

Josef blev exempelvis balsamerad när han dött. Mose dog, och Gud begravde honom på ett berg (5 Mos 34:1-6). Bibeln talar om åtskilliga som dog och begravdes: Josua (Jos 24:29-30), Simson (Dom 16:31) och David (1 Kon 2:10), för att bara nämna några i Gamla testamentet. I Nya testa­mentet talas likaså om hur man förfor med de döda och begravde dem: Jesus, Stefanos, Dorkas, Lasaros m fl.

Rötterna till många av våra begravningsseder sträcker sig tillbaka till urkristna och judiska uppfattningar om Gud, människan och livet efter döden. De som påstår att allt vad begravning heter är hedniskt, okristligt och barbariskt får väl ha sin uppfattning, men jag anser inte att den domen kan fållas över de begravningar där jag varit med.

Bland sina skapade verk har Gud gett en sär­skild värdighet åt människan, och då menar jag att människans utträde ur den mänskliga gemen­skapen bör ske under värdiga former. En begrav­ningshögtid med bibelläsning, tal, sång och blommor är helt på sin plats.

Det är kristligt att visa respekt för kroppen. Här i livet identifieras en person så helt med sin kropp, att anhöriga och vänner kan ha svårt att vid ett dödsfall skilja mellan personen som sådan och kroppen. Det är därför helt på sin plats att visa respekt för kroppen även efter döden. Tänker vi närmare efter, så är människans kropp ett suveränt bevis för Guds genialitet i skapelsen. Den formades så kärleksfullt av Gud själv för att tjäna som boning åt hans dyrbaraste skapade varelse.

En kristens kropp har dessutom varit ett den helige Andes tempel, och en gång skall alla döda uppstå. Visst vårdar sig Gud om kroppen, efter­som han på uppståndelsens dag skall göra ett sådant under. Om en människas kropp har värde för Gud, bör den då inte betraktas på samma sätt av oss? Jag menar därför, att det är helt i sin ord­ning för oss kristna att ge våra döda en begravning under värdiga former.

Vad ligger det för värde i en begravningshögtid?

Det är klart att en begravningshögtid är bara: av värde för de efterlämnade. För dem har begrav­ningen både terapeutiskt och teologiskt värde, d.v.s. den är till både känslomässigt och andligt gagn. Varför säger jag det?

En sak är att begravningen hjälper oss att acceptera dödens verklighet. Den understryker och bekräftar att någon lämnat oss utan åter­vändo. De som påstår att moderna begravningar innebär en förnekelse av döden har fel. När någon dött finns det inget skäl att dölja detta faktum vare sig genom kosmetiska medel eller på annat sätt. Personen ifråga är borta och kan inte kallas tillbaka.

En begravningshögtid ger oss tillfälle att ut­trycka vår kärlek till och respekt för den döde såväl som vår sorg och saknad över att den vi älskat lämnat oss. Det är en nödvändig erfaren­het. En begravningshögtid ger oss tillfälle att ta ett sista farväl av den hänsovne under värdiga former. Griftetalet, det övriga ceremonielet och de många vännerna som samlats — allt bidrar till detta.

Jag nämnde vänner som samlats. Begravnings­högtiden ger dem ett tillfälle att uttrycka sin med­känsla med de närmast sörjande, och även detta är något som kan bidra till att skilsmässans smärta för dem lindras. Och sådant är vi alla i behov av. Vi är tacksamma för allt deltagande med oss.

Vi bör inte heller bortse från att en begrav­ningshögtid blir ett offentligt erkännande av vad den bortgångne betytt genom sitt liv och sin gärning. En begravningshögtid ger slutligen ett tillfälle att vittna om vårt kristna hopp. En kristen begravning är som sådan ett vittnesbörd om vår tro på uppståndelsen och ett liv efter detta. Hela utformningen med sång och tal och bibelläsning blir ett vittnesbörd inför världen om vår tro.

Även ett och annat som brukar ske dagarna efter dödsfallet och innan själva begravningen kan bli till hjälp att fatta dödens totala verklig­het. Minnesrunor i tidningarna, kondoleansbrev, besök av släkt och vänner i sorgehuset. Allt sådant understryker vad vi redan vet och inte kan förneka om vi än ville.

Var skall begravningen hållas?

För att kunna svara på en sådan fråga behöver man ta hänsyn till flera saker. Personens ställning i församlingen kan spela in. Har han varit aktiv i församlingens verksamhet och en trogen Jesu tjänare, bör begravningshögtiden troligen hållas i kyrkan. Det skulle då vara i överensstämmelse med personens liv och gärning. Men en viss nackdel med att ha begravningen i kyrkan är att det ofta under lång tid framåt kan bli svårt för de anhöriga att gå i kyrkan, eftersom de då varje gång påminns om den döde och begravningen. Jag vet om flera som haft sådana svårigheter när de kommit till gudstjänsterna.

En annan sak som kan avgöra var begrav­ningen bör hållas kan vara den bortgångnes ställ­ning i samhället. Rör det sig om en mycket känd person, kan ett vanligt gravkor bli för litet att rymma alla som kan väntas komma för att hedra den bortgångne med sin närvaro. I en sådan situation kan det bli nödvändigt att samlas i kyrkan.

Räcker det inte med bara en minnesstund?

En av de främsta avsikterna med en begravnings­högtid är att hjälpa de anhöriga och den bort­gångnes vänner att acceptera döden som ett faktum. När det bara hålls en minnesstund, där den döde själv inte finns med, blir det inte till­fälle att se döden i vitögat, så att säga. Jag för min del tror att hjärtesår läks fortare och att det går lättare att komma över det svåra med döden, om kistan med den döde finns med vid sorgehög­tiden.

Några ord till sist: En kristen begravning är en viktig händelse. Den bör vara kort, väldisponerad och värdig. I ceremonielet bör ingå bibelläsning, bön, lämplig musik och ett griftetal med ett bud­skap från Guds ord. Talet bör givetvis även inne­hålla något om den bortgångnes liv och gärning. Men framför allt bör budskapet vända tankarna till Gud och det kristna evighetshoppet.

Paul W.Powell

1981