ETT NAMN ATT MINNAS

”Mötet med dig har öppnat mina ögon för att det vikti­gaste — det absolut viktigaste — i livet är att vara med varandra och samtala med varandra. När jag längtar som mest efter vår Karl-Petter är det stunderna när jag satt med honom i knäet—och när han inte längre fann det behagligt - när han satt med oss, som jag trånar efter. Jag har aldrig kommit på mig själv med att tänka: Var­för reste vi inte mer med honom? Eller, varför gjorde vi inte det eller det? Äventyren bleknar med tiden. Det är det "vanliga" vi minns.

Det här är en av de djupaste dimensionerna med att få ha en tro. En människas liv, hennes historia, finns här­bärgerad eller förvarad i något beständigt, något varak­tigt. Här tror jag att man också kan hitta en liten, liten tröst inför tanken på det avhuggna livet. Våra liv finns oförstörda i Gud och ingen kan rycka dem ur hans hand. Här i världen rycks livet bort.

I evigheters evigheter skall han fortsätta visa vad som står tecknat i hans öppna hand. En gång skall vi bli "till fullo kända". En gång skall vi till fullo känna.

Jag tänkte på detta när vi var med på tacksägelseguds­tjänsten över alla dem som dött under året här i Säve. Kyrkan var full av människor som i den långa raden av namn lyssnade efter ett särskilt namn. Två eller tre sekunder klingade så det namnet igen.

Ett namn bär så oändligt mycket i sig. Otaliga gånger har det nämnts, ända från den dag då förväntansfulla föräldrar provsmakade olika namn och till sist bestämde sig för ett av dem. Sedan, det stora ögonblick då barnet för första gången lystrade till sitt namn, eller kanske skall man säga gjorde oss uppmärksamma på att det lystrade.

Under hela den aktiva delen av en människas liv nämns hennes namn många gånger varje dag. Ett namn kan bli efterfrågat, fruktat, beundrat eller ifrågasatt. Så i ålderdomen glesnar användandet ut. En dag finns namnet att läsa i en dödsannons. Några veckor eller månader senare nämns det i en tacksägelsegudstjänst i kyrkan. Nästa år finns det inte ens med där, det är ersatt av andra namn. En dag finns ingen kvar som minns, som nämner. Eller?

Just här glimmar det kristna hoppet fram för mig. "Våra namn är skrivna i livets bok i himlen." Vi skall inte falla i glömska.”

Klipp ur Tomas Sjödins bok
”Eftervärme” 2003