Fostra till harmoni

Det finns ett språk som alla föräldrar borde kunna.
Det uttrycker kärlek, respekt och stöd.

Jag är barnpsykolog. Jag behand­lar psykiskt störda barn genom att tala och umgås med dem på ett speciellt sätt. Om denna "tera­peutiska kommunikation" kan göra sjuka barn friska, innehåller den sä­kert något som alla föräldrar borde tillämpa. En terapeut kan bota, men endast de människor som dag­ligen lever tillsammans med bar­nen kan förebygga psykiska stör­ningar. Jag vill därför nämna några av de grundläggande principer som alla föräldrar bör känna till.

Hur man talar med och tillrätta­visar sina barn. Låt barnen känna att du bryr dig om dem och inte tar avstånd från dem. Skillnaden är helt avgörande för barnet och på­verkar hela dess självuppfattning.

Vårt "normala" sätt att tala dri­ver ungarna till vansinne. Vi kland­rar och kritiserar, predikar och mo­raliserar, förlöjligar och förvränger, hotar och mutar, bedömer och be­stämmer. Vi måste sluta upp med sådana kritiska kommentarer som: "Ska du aldrig lära dig något? Vad är det med dig egentligen? Hur många gånger har jag sagt det? Hörde du inte vad jag sa?"

Ta itu med situationen, inte med personen. Gå inte till anfall mot barnet, som föräldrarna gjorde mot Martin, 10, när han slog sönder ett glas. Mamman: "Vad är det med dig egentligen?" Pappan: "Han kan inte hjälpa det. Han är född klum­pig." Sådan kritik träffar barnets personlighet i dess kärna. Barnet kanske tar föräldrarna på orden och tillägnar sig den tilldelade rollen. Den som kallas "klumpig" kommer att uppföra sig "klumpigt". Säg i stället: "Glaset gick sönder. Vi får hämta sopborsten."

Hur man uttrycker sin vrede. Be­skriv vad du ser, vad du känner och vad du väntar dig. Säg ingenting till barnet om honom själv. Föröd­mjuka inte ditt barn, angrip inte dess karaktär eller värdighet. Skyd­da barnet mot sådant genom att ut­tala dig i jag-form: "Jag är irrite­rad. Jag är arg." Det är betydligt bättre än: "Du är en idiot. Titta här vad du har ställt till med."

När det gäller gott uppförande är det mycket bättre att förebygga än att straffa. David, 10, smackade när han åt och tuggade med öppen mun. Hans pappa röt: "Gå bort från bordet! Du äter ju som en gris. Vet du vad en gris är?" "Ja", skrek David, "sonen till ett svin." Den strid som följde hade kunnat förhindras, om Davids pappa inte hade sårat honom utan bara hade sagt: "David, jag tycker inte om att du smackar så där."

Och vad ska man göra om man förlorar fattningen och slår till bar­net? Det kan hända vem som helst av oss. "Ibland blir jag så rasande på pojken att jag klipper till ho­nom", berättade en mamma för mig. "När jag har lugnat ner mig, brukar jag säga: 'Jag är inte mer än människa. Jag tål saker och ting till en viss gräns, men går det för långt, så gör jag saker som jag själv ogil­lar. Driv mig inte till sådant.'"

Hur man behandlar oärlighet. Försök låta bli att tvinga barnen att ljuga i självförsvar. Om du till exempel vet att din son eller dot­ter har misslyckats i ett prov i sko­lan, så fråga inte: "Klarade du dig?" (Det finns föräldrar som med­vetet frågar på det sättet för att se om barnet talar sanning.) Säg i stället: "Fröken har talat om att du inte klarade dig. Vi undrar hur vi kan hjälpa dig." Försök få barnen att känna att de inte behöver ljuga. Du är beredd att höra obehagliga sanningar lika väl som behagliga.     

Föräldrar blir ifrån sig när ett barn begår någon oärlig handling. I sin oro och rädsla reagerar de överdrivet. Det finns ett bättre sätt att ta itu med barnets överträdelser. När Anna, 9, ertappades med en lögn, förklarade hon att hon hade ljugit för att bespara sig obehag. Hennes mamma svarade: "I den här familjen litar vi på varandra. När någon ljuger, skapar det miss­tro." "Förlåt mig. Jag ska inte göra det igen", sa Anna. "Jag litar på dig", svarade mamman. Hon frå­gade ingenting och krävde inga löf­ten. Hon pekade bara på familjens värdenormer.

Hur man lär barnen att samarbe­ta och ta ansvar. Barnen sätter sig till mindre motvärn när våra krav rymmer respekt för deras självstän­dighet. De har lättare för att finna sig om vi inte uttrycker oss i order­form. Det var en kall och blåsig dag. Tom, 9, sa: "Mamma, jag vill ha tröjan på mig i dag." Mamman svarade: "Gå och titta på termometern. Är det över fem grader, så kan du ta tröjan. Är det under, så får du ta vinterjackan." Tom tittade på termometern och rapporterade: "Botten! Det är noll." Han tog vin­terjackan.

Skrivna meddelanden ger ofta bättre resultat än muntliga.   En mamma som var trött på att tjata om de dagliga sysslorna  skrev  på försök en skämtsam annons: Lediga platser. Vi söker unga män, 10—12 år gamla. Måste vara starka, intelligenta och fö­retagsamma.   Måste också vå­ga kämpa mot vilda djur och hugga sig fram genom täta snår mellan huset och soptun­nan.  Sökande uppmanas bilda kö vid diskbänken. Anslaget väckte munterhet,   och barnen åtog sig sina sysslor utan knot.

Hur man förhindrar kaos vid läggdags. När det gäller barn i skol­åldern, bör man inte ha alltför fixe­rade läggtider. Föräldrarna kan säga: "Det är läggdags mellan 8 och 10. Ni känner själva när ni är söm­niga." På så sätt lär sig barnen att själva uppfatta sitt sömnbehov. De får ta eget ansvar, och att gå och lägga sig blir en självständig handling. Många barn vill vara uppe sent bara för att föräldrarna vill att de ska lägga sig tidigt. Får de möjlighet att välja själva, upp­lever de frihet nog för att ibland kunna gå och lägga sig tidigt.

Vid läggdags kan man få tillfälle till en pratstund på tu man hand med barnen. De kan få en chans att berätta om sina farhågor, förhopp­ningar och önskningar.

Hur man hjälper barnen att kla­ra sin rädsla. Det bästa motgiftet mot rädsla är att barnet får lära sig att det har rätt att känna, tänka och drömma utan att förlora din kärlek och respekt. Barn behöver få upp­leva att alla deras känslor är legiti­ma, både de positiva, de negativa och de ambivalenta. Vi kan bespara våra barn en mängd skuldkänslor och ångest genom att behandla alla känslor som normala. Det är bara handlingar som kan vara "dåliga" eller "goda". Känslor och fantasier kan det inte.

Säg inte till en unge som är rädd för något att det inte är något att vara rädd för. Det bara ökar hans rädsla. Nu blir han dessutom rädd för att vara rädd. Vad man bör göra är att acceptera barnets rädsla och visa att man förstår. När Rose-Marie, 10, berättade hur rädd hon var för en skrivning, sa hennes pap­pa inte emot henne. I stället svara­de han: "Ja, prov och skrivningar kan verkligen vara hemska, särskilt när det gäller terminsbetyget."

Hur man bör reagera när barnet väljer kamrater som man ogillar. Gör ingenting brådstörtat. Studera barnen. Det kan hända att de här kamraterna ger dig ett tillfälle att analysera en del av dina egna för­domar och göra dig kvitt dem. Men om du efter en tids självprövning finner att en kamrat till barnet fort­farande oroar dig, så låt barnet veta det. "Jag har försökt acceptera din kamrat", kanske du säger, "men jag kan inte. Det är möjligt att felet är mitt, men jag måste be dig att inte ta hem honom mer."

En pappa sa så här till sin son: "Jag har fått veta att Roger är med i ett gäng som begår stölder. Det strider mot vad vi i vår familj anser vara rätt. Jag vill inte att du ska umgås med honom längre."

Om pojken ändå skulle fortsätta att vara tillsammans med Roger, måste hans pappa uttrycka sin upp­fattning igen och kräva att man finner en lösning som kan godtas av båda. Det händer ofta att barnen själva kommer på goda lösningar, till exempel: "Ja, jag fortsätter att träffa honom på frukostrasten men inte efter skolan."

Hur man visar barnen att man älskar dem. Små missöden kan bli gyllene tillfällen att visa barnen att vi älskar dem. Exempel: Familjen var på restaurang, och Daniel tap­pade sin smörgås i golvet. "Vilken klantskalle jag är!" utbrast han. Men hans pappa sa: "Daniel, jag tillåter inte någon människa att förolämpa min son, inte dig heller. Jag tycker inte man ska förebrå, utan försöka finna lösningar i stället. Vaktmästaren! Kan vi få en smör­gås till?" Daniel fylldes av tacksam­het och tillgivenhet för sin far. Ing­enting har en sådan förmåga att förmedla kärlek som förstående ord i en pinsam situation.

Även våra reaktioner på materi­ella förluster kan förmedla kärlek. Monica, 10, tappade en månads­sten i sin ring. Hon grät och var rädd att föräldrarna skulle bli arga på henne. Hennes pappa sa: "Ste­nar kan ersättas. Här hos oss bety­der människor och deras känslor mera." Orden uttryckte både för­äldrarnas värderingar och deras kärlek.

För att förmedla kärlek behöver föräldrarna det rätta språket: ord som förstår och accepterar barnets känslor, svar som förvandlar dystra stämningar, ord som uttrycker res­pekt. Omvärlden talar till hjärnan. Föräldrar talar mer förtroligt — de talar till hjärtat.

Dr.Haim Ginott

1972