Ta vara på entusiasmen

 
Vi kan alla lära oss att öva upp denna värdefulla egenskap som skänker vårt liv innehåll och lycka.

Ingen föds uttråkad. Som barn tycker vi att en larv är fantastisk och en bakelse med skär glasyr ett underverk. Men någonstans på vägen till det vuxna livet förlorar vi vår entusiasm, inte därför att vi har blivit kloka och allvarliga utan där­för att vi tror att den är ett tecken på omognad.

En vuxen människas entusiasm är inte hundvalpens ivriga förtjusning över varje spännande doft eller ljud eller blomma — den har mognat, omskapats och tyglats genom erfa­renhet, omdöme, humor. Entusias­men är ingen mystisk egenskap, den är lika självklar och lika outtömlig som solljuset, och den kan skänka innehåll och lycka åt vårt liv, om vi förstår att inte ringakta den.

Grundvalen för all entusiasm är viljan att lära. Den förvandlar oss till vetgiriga barn inför det som är nytt, men den innebär också ett er­kännande av att vi inte redan kan och vet allting. När jag låg vid universitetet, fanns där en pojke från landet som var skicklig i folkdans men som aldrig lärt sig vanlig säll­skapsdans. De andra pojkarna skrat­tade åt honom, men det gjorde inte flickorna. Han brukade säga: "Jag skulle gärna bjuda upp dig, men jag kan inte dansa. Vill du lära mig? Jag tycker om musik, och jag tycker om söta flickor också." Vi lärde honom, vi kivades om att få göra det.

En kvinna omkring de 65 gjorde sitt livs första flygresa, och under den första halvtimmen kände hon sig verkligt obehaglig till mods. "Så småningom gick det upp för mig", sa hon efteråt, "att jag inte var rädd för att flyga. Jag var rädd där­för att jag inte visste hur jag skulle bete mig i ett flygplan. Jag ville så gärna fråga, men då måste jag ju erkänna att jag var grön. När jag väl hade kommit över" det hindret, var det bara roligt. Och jag fick veta en massa spännande saker om flygplan. Visste du att luften är som en vätska, som vatten . . ." Och så fortsatte hon, entusiasmen för­kroppsligad.

Entusiasmen hålls vid liv, om vi ger våra sinnen fritt spelrum. Allt­för ofta använder vi till exempel sy­nen bara som ett redskap, alltför sällan som ett medel att skänka oss glädje. När vi ska gå över gatan, ser vi kanske en bil komma, och hoppar tillbaka upp på trottoaren. Sådana rent nyttobetonade upplys­ningar behöver vi för att kunna överleva, men deras nyttighet får inte skymma den värld där en gul bil på en regnblank gata inte bara är ett fortskaffningsmedel utan ock­så en strimma färg i det vardagsgrå och någonting som gör det dubbelt värt att ha ögon att se med.

En vårkväll promenerade jag på en livligt trafikerad gata tillsam­mans med en man som hade en lång och hård arbetsdag bakom sig. Plöts­ligt stannade han och sa: "Jag hör en syrsa." Bilar tutade, folk skynda­de förbi och mannen ifråga hade tankarna strängt upptagna av pro­blem som måste lösas — och ändå kunde han höra syrsan. Vi sökte tills vi fann den där den satt på ett galler och filade med sina ben. Vi smålog och fortsatte vår väg, och på något underligt sätt kände vi oss bättre till mods genom denna på­minnelse om vår förmåga att upp­fatta och ta emot det som världen har att ge oss. Av detta lärde jag mig att entusiasm till en del består av beredvillig uppmärksamhet; man måste kunna ta emot nya intryck i stället för att krypa in i sig själv som en skrämd snigel. Utan entusi­asm är vi både döva och blinda och endast till hälften medvetna om den värld vi lever i.

Jag känner en liten flicka som har ämnet till en marinbiolog i sig och ger ut alla sina veckopengar på att skaffa sig studieobjekt. Jag frå­gade henne en gång, om hennes hobby inte gjorde att hon måste av­stå från snask och bio och sådant. "Det kan väl hända", sa hon. "Men om jag inte kan få bägge delarna, så väljer jag biologin."

Hon hade redan lärt sig att utan ett allvarligt syfte ges ingen varaktig glädje. Det är svårt att vara entusi­astisk utan något bestämt mål. Själv har jag gång på gång erfarit att om jag besöker en stad som turist, så kan jag finna den fängslande utan att för den skull erfara någon liv­ligare önskan att återvända. Men om jag reser dit i en bestämd avsikt, för att besöka någon särskild plats eller träffa vissa människor, då upp­lever jag staden på ett annat och djupare sätt, vilket skapar en öns­kan att få lära känna den bättre.

I nästan varje människas liv kom­mer det en tidpunkt när målmed­vetenheten sviktar, när den medföd­da entusiasmen sinar och därmed också i viss mån själva livsviljan. Denna gråhet kan komma över en plötsligt vid en kris eller så små­ningom, på grund av vardagslivets nötning. Det kan ske när man för­lorar en anställning som man haft länge, eller en morgon när man upp­täcker att man blivit gammal utan att ha hunnit uträtta en tiondel av vad man velat.

Frestelsen att ge upp är stark. Men det är just i sådana situationer som det gäller att hålla ut.

En av de mest stimulerande kvin­nor jag känner drabbades av en rad hårda slag som kulminerade i för­lusten av en ung son. Under ett par tre år var hon fullständigt likgiltig för allting. Efter en längre tid träf­fades vi igen, och jag såg till min glädje att hon hade återfått sin ut­strålning. "Dag efter dag fick jag tvinga mig till att utföra mitt dagliga arbete", sa hon. "Allt föreföll hopplöst. Men så en dag fick jag se ett ungt par på gatan som gnabbades, de var så unga och så förälska­de. Jag upptäckte att jag förstod dem, jag förstod dem så intensivt. Jag talade också med en kvinnlig flykting som berättade om sin fa­milj som hon mist, och jag förstod henne så innerligt väl. Jag upptäck­te att jag hade fått nytt mod och ny entusiasm. Jag tror att förståelse är det enda som kan rädda världen. Även om det först var genom sor­gen jag kom att inse det, så har jag i alla fall lärt mig det nu."

Det finns ingen trollformel som kan lära oss att glädjas åt livet. Där­till fordras beredvillighet att söka sig sin egen väg, och i det fallet är faktiskt beredvillighet och entusiasm samma sak. Ibland kräver detta en förmåga att acceptera saker och ting som de är, ibland fordras det mod att ändra på dem. En älsk­lingshistoria i vår familj handlar om en av våra förfäder, en tidningsredaktör som var en mycket obän­dig natur. En dag fick han se en ung flicka som körde häst och vagn och stretade och drog för att förmå hästen att vända runt. Han gick fram, spände ifrån hästen, tog giggen med flickan i och vände den. Sedan backade han in hästen mel­lan skaklarna, spände för den igen, lyfte på hatten för den mållösa flickan och gick. Så småningom gifte han sig med henne, förstås.

Den mannen levde djärvt och oförväget hela sitt liv. Jag tror inte att det någonsin föll honom in att människor ibland måste ge vika för omständigheternas makt. Alla om­råden av mänsklig verksamhet har sina egna vådor, och ibland är det kanske bäst att låta det förbli så.

Under en middagsbjudning hör­de jag en teaterregissör tala om sitt yrke. Han berättade om iskalla repetitionslokaler, om författare som satte sig på tvären, om skådespelare som bar sig otroligt barnsligt åt. Slutligen frågade någon hur han stod ut med allt detta. Han ryckte på axlarna. "Det bara är så", sa han, och därmed menade han att sådant har teaterlivet varit i år­hundraden. "Jag har inte tid att bråka om det, jag har ju en pjäs som jag ska sätta upp."

Någonstans mellan önskan att för­ändra världen och önskan att dra sig undan den finns det ett jämvikts­läge som lämnar utrymme för mo­gen och intelligent entusiasm. Vi be­gär inte längre att få veta livets mening, vi skänker det mening ge­nom att leva.

Michael Drury

1966