Öppna ditt hjärta för lyckan

Du kan göra ditt liv rikare
— och mer till­fredsställande
— om du bara vill

En lördagseftermiddag för några år sen tittade jag in till min kusin. Hon är en strängt upptagen kvinna — hon har fem barn och är dessutom starkt enga­gerad i kommunalpolitik och frivil­ligt socialarbete — men hon hade sagt mig att lördagen var hela fa­miljens hobbydag. Då sysslade alla med sin samlarvurm eller något an­nat rent personligt intresse.

När jag kom, stod hennes man ute på gårdsplanen och renoverade en antik stol. En av pojkarna före­visade stolt sin mineralsamling och en av flickorna sitt handskurna dockmöblemang. Till sist kom jag ut i köket, och där satt min kusin nersjunken i en bekväm stol och tittade ut på de grönskande åsarna på andra sidan dalen. "Jag hoppas att du inte har slitit dig från din hobby för min skull", sa jag.

Hon tittade upp mot mig och svarade med glimten i ögat. "Men det är just den jag sysslar med nu. Jag brukar alltid ägna lördagsefter­middagen åt att polera min lyckosamling." Hon älskade den där ut­sikten, förklarade hon, älskade att sitta i en bekväm stol och göra ingenting, att sitta och småprata med någon eller bara drömma. Det fanns ingen tid för den sortens lyx under den bråda veckan.

"Alla människor har en lyckosam­ling", fortsatte hon, "fast många in­te förstår att uppskatta den efter förtjänst. Vi tycker gärna att de små glädjeämnena är triviala, ja, rentav lite löjliga — därför att de är så helt och hållet våra egna att and­ra ofta inte kan förstå dem."

Hon berättade om en dramatiker av en äldre generation som, fastän blind och nästan förlamad av ledgångsreumatism, ägde den sällsynta förmågan att kunna leva sig in i och dela sina vänners personliga små lyckoupplevelser. En gång när han hade fått ett brev från en god vän som berättade om en skön afton på landet, svarade han full av entusi­asm: "Jag är så glad att du kunde få sitta under ett träd!"

Jag hade inte vetat med mig att jag ägde en lyckosamling. Men jag skulle snart få anledning att minnas min kusins ord. Jag hade haft huset fullt med gäster i fem långa dagar. På morgonen dagen efter deras av­resa vaknade jag med en stark käns­la av lättnad: i dag skulle jag inte behöva konversera någon, inte pla­nera något särskilt för, att under­hålla mina gäster. Min första im­puls var att hoppa ur sängen och börja jobba för att ta igen det försummade hushållsarbetet. Men så slog det mig att en annan möjlig­het stod öppen: jag kunde vända mig på andra sidan och somna om.

Det var precis vad jag gjorde ock­så. När jag vaknade igen, drack jag en kopp kaffe och låg och bläddrade i tidningar och tidskrifter resten av förmiddagen. Sen gick jag ut och plockade blommor, lekte med hun­den och bara hade det skönt. Var lugn för att min samling blev blankpolerad den dagen! På kvällen rik­tigt sken den, och det gjorde jag med. Dagen därpå vaknade jag ut­vilad och andligen vederkvickt, och det gick som en dans att ta igen det försummade hushållsarbetet.

Från den dagen började jag lära mig att uppskatta tallösa små gläd­jeämnen som jag tidigare tagit för givna eller till och med avhänt mig som värdelösa. Som nygift hade jag till exempel varit mycket road av att baka. Det låg något djupt till­fredsställande i att knåda degen, se den jäsa, ta ut det varma, doftande brödet ur ugnen. Men faktum var ju att praktiskt taget alla tänkbara sorters bröd kunde köpas färdiga både lättare och billigare på ert bageri eller i en snabbköpsbutik. Där­för slutade jag så småningom upp med att baka.

Nu började jag på nytt livligt uppmuntrad av min kloka kusin. Vad jag njöt av att plocka fram de gamla recepten, att knåda degen och forma den. Allt sedan dess har den underbara doften av mitt egenhän­digt bakade bröd intagit en heders­plats i min lyckosamling.

Jag hade brukat tycka om att sy också. Men eftersom jag inte ägde någon speciell fallenhet för sömnad, hade jag slutat upp. Nu sade jag mig att lyckan, liksom skönheten, är sin egen raison-d'étre och började grubbla på något sömnadsarbete som kunde passa min blygsamma ta­lang. Jag hittade nästan genast vad jag sökte. En god vän råkade näm­na att hon och hennes man höll på med att göra ett dockskåp som jul­klapp åt sina tre små flickor, men var oroliga att inte hinna få det färdigt till julafton. Jag erbjöd mig att sy gardinerna och kom snart un­derfund med att praktiskt taget vad som helst kan göras till söta gardi­ner åt dockor — och åt okritiska små flickor.

Sedan dess har mina goda vänner |och jag gjort tre dockskåp till (jag åtog mig nu även sängöverkasten och mattorna) och skänkt dem till barnavdelningen på stans sjukhus. Det är inte alltid så väl att ens pri­vata glädjeämnen samtidigt kan skapa glädje för andra. Men förvå­nande ofta förhåller det sig så.

Ibland kan det förstås tyckas som om vårt liv var alltför fullt av plik­ter och göromål för att kunna rym­ma sådana här enkla privata nöjen. Men hur allvarligt bemödar vi oss egentligen att finna tid för dem? Om vi tappade ett dyrbart smycke eller slog sönder ett fint gammalt fajansfat, skulle vi gå tillrätta med oss själva för vår vårdslöshet. Men små glädjeämnen, som verkligen betyder något för oss, kastar vi bort som om de inte hade något värde.

Min man och jag är båda stora naturälskare. En höst satte han en massa nya lökar, men när våren kom hade han så mycket att göra på kontoret att han helt enkelt inte "hade tid" att lägga märke till de spirande blommorna. Inte heller hade han tid att sticka emellan med de bilturer på tu man hand genom de blomsterprunkande fruktträdsodlingarna i stadens omgivning som vi alltid brukat företa om vårarna.

En kväll då vi för en gångs skull hade tid att vara tillsammans med goda vänner var det någon som be­rättade om en upplevelse som en be­römd skald haft i Italien. En gång när han var ute och gick på en gata där det fanns många tiggare, lade han märke till att en av dessa ådrog sig mer uppmärksamhet — och fick fler allmosor — än de övriga. När skalden kom närmare förstod han varför. På en pappbit som hängde om tiggarens hals stod det skrivet: "Det är april, och jag är blind."

Jag såg att min man fick ett tank­fullt ansiktsuttryck. Morgonen där­på steg han upp tio minuter tidigare än vanligt och gick ut i trädgår­den, där lökarna stod i full blom. Jag såg honom plocka en krokus och titta ner i dess lilla violetta kalk. Han hade den med sig in till frukostbordet. Han sa bara: "Den här är åt damen som delar vårens glädje med mig." Men jag såg på hans smått förklarade leende att han inte tänkte låta ärketjuven jäkt stjä­la hans skatter någon mer gång.

Hemma hos oss påminner vi var­ann numera ofta om att ta "lycko­raster". Erfarenheten har lärt oss att både hushållsarbete, läxor och kon­torsjobb går lättare då. Och fram­förallt: vi är lyckligare.

I Thornton Wilder's pjäs "Vår lilla stad" får en ung kvinna som har dött chansen att leva om ett dygn av sitt liv. När hon sålunda upplever människotillvaron för an­dra gången, inser hon till fullo hur underbar den är. Då stunden är inne att lämna den för alltid, tar hon far­väl av alla de små under som hon knappt lagt märke till i livstiden. I en gripande scen väcker hon oss till insikt om att många skenbart tri­viala aspekter av vårt dagliga liv för­mår skänka oss en djup tillfredsstäl­lelse, blott vi ger oss tid att lägga märke till dem: väggurets trygga tickande; maskrosornas gula solar i vårgräset; doften av nybryggt kaf­fe; att slappna av i ett lagom varmt bad; att somna mellan rena svala lakan; att vakna upp till en ny dag.

Vi har alla en andra chans att värdesätta livet medan vi lever. Vi kan börja just nu.

Elisabeth Starr Hill

1966