"Vad som adlar den ena människan framför  en andra
  är att den ena kän­ner mer än den andra"     

-John Ruskin

Var inte rädd för dina känslor

Häromkvällen såg jag Char­lie Chaplin i en rad enakta­re, och jag skrattade så jag grät. På några få minuter lyckades han med sitt stumma spel uttrycka hänförelse, ömhet, besvikelse, gläd­je, rädsla, resignation, medlidande och längtan. Han lät mig uppleva samma känslor som han, och där­igenom fick han mig att känna släktskap med hela världen. I detta låg en magisk läkedom, som blivit allt svårare att finna i våra dagar. Jag växte upp i en småstad före den nu rådande emotionella istiden. Då var det alldeles naturligt att man visade sina känslor. Om man gick på bio och såg en film med sorgligt slut, kunde man höra hur folk snöt sig i hela lokalen. Jag minns tillfällen då hela familjen gick därifrån med tårar i ögonen. Vi  levde med, vi engagerade  oss, vi brydde oss om varann, och vi drog oss inte för att visa det.

Hemma brukade mamma krama om oss när vi kom hem från skolan, även om folk såg på. Och så som hon kysste pappa när han gick på morgnarna kunde man ha trott att han skulle ut i krig. Vi var inte sär­skilt fina på att dölja våra känslor, och det försökte vi just inte heller. Vi brukade i allmänhet veta när någon hade blivit kär eller gjort något som han var stolt över eller skämdes för, när någon var bekym­rad eller villrådig, uppåt eller deppig. Om det inte syntes utanpå, så talade han själv om det för en. Känslorna var ett levande språk som höll oss i kontakt med var­andra, inte som utomstående iakt­tagare utan som medagerande i ett ändlöst drama.

Först långt senare förstod jag hur viktiga känslorna är. Efter universi­tetsåren blev jag kompanjon till ut­givaren av ett veckoblad i lands­orten. Utgivaren började bli till åren. Han gav mig fria händer att organisera om tidningen, och jag grep mig verket an med stor entu­siasm. Men efter några veckor bör­jade han finna fel i allt jag gjorde. När jag frågade min far till råds, sa han: "Jag vet ingenting om tid­ningsbranschen, men jag vet en hel del om gubben. Jag tror han kän­ner sig utanför."

Den kvällen hade jag ett långt samtal med min kompanjon. Vi för­de knappast tidningen på tal. I stäl­let lyssnade jag till hans livs histo­ria, och jag gick därifrån med ökad förståelse för honom och bättre kän­nedom om samhället och om mig själv. Under de två år jag stannade kvar vid tidningen fick jag bara uppmuntran och stöd av min kom­panjon.

Alltsedan dess har erfarenheten gång på gång lärt mig, att hemlig­heten med att komma överens med människor är att sätta sig in i hur de känner och reagerar och att låta dem förstå att man förstår dem. När någon är häftig och grälsjuk, är det ofta ett tecken på att han längtar efter att man ska ta hän­syn till hans känslor. När vi säger om någon: "Han förstår mig", me­nar vi i själva verket: "Han förstår hur jag känner det."

Inlevelsen i andras känslor kom­mer av sig själv, om man bara låter saken ha sin gång. Det fick jag ett exempel på i våras när det hade varit matiné på cirkus och en skara barn stod och väntade vid en buss­hållplats. Alla ungarna hade var sin färgglad ballong i handen. Då fick jag se hur snöret till en röd ballong gled ur handen på en fyraåring. Hans ansikte drogs ihop till gråt över förlusten. Pojken bredvid uppfångade blixtsnabbt hans blick, öppnade handen — och släppte i väg sin egen ballong. Efter ett par sekunder seglade minst tio ballonger upp mot skyn, och fyraåringen som fortfarande hade tårar på kinderna skrattade med de andra åt den fest­liga synen.

Att handla rätt i svåra och tra­giska situationer går bättre om man lever sig in i andras känslor och vid­känns sina egna. Prästen i vår för­samling tvingades nyligen gå med ett sorgebud till ett föräldrapar: de­ras tolvårige son hade drunknat på en skolutfärd. Senare berättade för­äldrarna för mig: "Prästen höll inga predikningar för oss och han för­manade oss inte att vara tappra. Han kunde inte själv hålla tårarna tillbaka, han grät som vi. Det kom­mer vi alltid att hålla av honom för."

Delad glädje är dubbel glädje. "Är det inte ljuvligt i dag?" sa min fru till en expedit som gnolade för sig själv och tydligen var väldigt glad över något. "Om det är!" ut­brast flickan — och så talade hon helt oförmodat om att hon just ha­de förlovat sig. "Jag kände att jag måste berätta det för någon", sa hon,. "Det gör det ännu verkligare på nåt sätt."

"Jag kände att jag måste" — det är den bästa orsaken i världen till att skratta eller vara frikostig eller strö beröm omkring sig. Varför skul­le vi bekämpa våra känslor? Lik­som ljuset växlar över en teaterscen belyser våra känslor livet för oss, visar det i alla dess aspekter. "Jag tror att allt skapande härrör ur sinnesstämningar", säger Charlie Chaplin. När man är i en melan­kolisk sinnesstämning uppfattar man detaljer som man inte lägger märke till när man är stormande glad. Är man i tankediger stämning, bortser man från allt som distraherar och man koncentrerar sig på att låta tankarna tränga allt djupare. I en sentimental stämning fångar man minnen och dofter ur det förflutna och uppfattar sammanhang och be­tydelser som tidigare gått en förbi.

Vi misstror känslor och stämning­ar för att de är så föränderliga. Men växlande sinnesstämningar är kan­ske det säkraste kriteriet på en frisk personlighet. Det är när sinnesstäm­ningarna inte växlar som man har anledning till oro. Att gå genom livet i en enda sinnesstämning, vare sig glad eller dyster, det skulle vara som att försöka spela trombon när draget fastnat.

Själva lyckan är ingenting annat än en sinnesstämning, och därför är den inte heller särskilt logisk. Un­derbara ögonblick av glädje eller rätt och slätt välbefinnande kom­mer över oss då och då utan före­gående varning. Upprymdheten kommer utan att vi vet varifrån. Jag minns en lat lördagsmorgon när min fru och jag satt i vardags­rummet och läste tidningen vid morgonkaffet. Solljuset flödade in genom fönstren. I radion avlöstes nyheterna av en konsert, och i rum­met klingade plötsligt en Mozart melodi. Utan ett ord reste vi oss från våra stolar, bugade för var­andra och började dansa ett slags hemgjord menuett. När barnen kom in och fick se spektaklet, tittade de frågande på oss — och föll in i dansen.

Sådana ögonblick av spontant de­lade känslor låter sig inte förutsä­gas. Men de finns liksom i atmosfä­ren på vissa platser. När jag var i Paris för många år sedan, tittade en museitjänsteman i Louvren på ett ungt par och sa till mig: "Det här är ett utmärkt ställe att bli kär på." Jag hade aldrig förr tänkt på museer ur den synpunkten, men jag förstod ögonblickligen vad han me­nade. Den tysta stämningsgemen­skap som uppstår när man ser på konst, upplever en skakande teater­pjäs eller lyssnar till musik kan föra människor mycket nära varandra.

"Känslorna tog överhand över mig", säger vi ibland när vi har handlat generöst eller modigt. Det låter nästan som en ursäkt. Dock — när känslorna väller upp ur djupet av den personlighet vi skapat oss av ett helt livs erfarenhet, är de oss ett tillförlitligt och nästan automa­tiskt styrsystem. De kanske inte är till så stor hjälp när vi spelar på börsen eller deklarerar. Men, som Sigmund Freud en gång konstate­rade, det är i livets alla verkligt viktiga frågor bäst att lämna det slut­giltiga avgörandet åt känslorna. Hur skulle man annars kunna avgöra vem man ska gifta sig med, vem man kan lita på som vän eller kol­lega, vad man ska göra när man plötsligt står i en situation där det gäller liv eller död?

För hundra år sedan skrev den engelske konstkritikern och förfat­taren John Ruskin: "Vad som adlar den ena människan framför den andra är att den ena känner mer än den andra." Hans ord kommer alltid att ha sin giltighet. Jag hörde en gång röstpedagogen Rose Bampton diskutera två unga sångerskor som repeterade på Metropolitan-operan. Hon pekade på den ena och sa: "Hennes röstomfång är inte utöver det ordinära, men hennes känsloregister är fenomenalt. Hon har mer att ge publiken." Det är genom känslorna vi lär känna oss själva, och det är med känslornas hjälp vi sätter vår skaparkraft i rö­relse och fördjupar och berikar våra relationer  till våra  medmänniskor.

Varför förnekar vi då så ofta våra känslor?  Varför odlar vi  så  gärna en känslomässig återhållsamhet, en uttryckslös behärskning? "Det är den nya oberördheten i den nya 'kalla' världen", sa en universitets­kollega till mig. "Man ska aldrig bli chockerad, förvånad eller gripen — i varje fall aldrig visa det."

Känslor utlämnar oss åt varann och medför därför risk för besvikel­ser. De får oss att ta parti, säga inopportuna sanningar, röja person­liga tycken. Att "ta det kallt" och undvika engagemang och känslo­reaktioner, det betyder ju å andra sidan att vi är med på noterna så länge allt går bra, för att sedan bekymmerslöst sadla om och gå över till något nytt — en ny äkta hälft, ett nytt jobb, en ny ideologi. Det kan bespara oss en massa hjärte­sorg, självrannsakan och kamp. Men om vi tar bort allt vad känslor he­ter ur äktenskap, vänskap och ar­bete, vad finns då kvar?

Människor kan dela pengar, mat och säng och ändå förbli totala främlingar för varann. Det enda sättet man verkligen kan betyda nå­got för en annan människa på är att dela hennes känslor.

John K.Lagemann

1967