Man vet aldrig vad vanan kan ställa till med
när den väl får oss i sin makt

Av ohejdad vana

"Vanan", sa psykologen och filo­sofen William James, som var en auktoritet på området, "är samhällets balanshjul, en oskattbar stabiliserande faktor." Även om jag inte har för vana att sätta fingret på svaga punkter i filosofiska utlägg­ningar, vill jag dock i all ödmjukhet få antecknat i protokollet att vanan också kan leda till synnerligen pin­samma situationer.

Hör här till exempel vilken för­lägenhet vanan nyligen försatte en ung man i. Han hade bjudit ut sin flicka på en danstillställning och de hade mycket trevligt tillsammans. Ef­teråt körde han henne hem till hen­nes föräldrars villa. Han kysste hen­ne godnatt, men till hans förvåning gjorde hon inte minsta min av att gå ur bilen. Då kom han plötsligt ihåg — han var ju gift med flickan sedan fjorton dar tillbaka!

Om vanan är ett balanshjul, så kan den också vara en krycka. Det finns en historia om en specerihandlare som satt och svettades över sin skattedek­laration en kväll. Han gnodde och 'slet med penna och blanketter, men hur han än räknade, kunde han aldrig få det att stämma. Då slogs han plöts­ligt av en tanke, och han ropade på sin unge son. "Spring ner till affärn", sa han, "och hämta ett halvt dussin papperspåsar åt mig, den van­liga mellansorten." Det gjorde poj­ken och när specerihandlaren nu fick räkna på sina vanliga kära påsar, gick det som en dans att få deklara­tionen klar.

Den bilburne lantbrevbäraren i den avkrok där jag bor är andligen släkt med den där specerihandlaren. Han kör flera mil varje dag och sitter sna­rare bredvid än bakom ratten. Vi har högertrafik, och ratten i hans bil sitter som sig bör till vänster, men brevlådorna finns på högra vägkan­ten, och han stoppar i posten med höger hand, rattar bilen med vänster hand och sköter fotbroms och gaspe­dal med vänster fot. Efter åratal av sådan körning tycker han det känns trångt och obekvämt att sitta på nor­malt sätt bakom ratten. På långa se­mesterresor stannar han ibland bilen och låter frun sätta sig i baksätet, så att han kan få plats att köra på det sätt han är van vid.

Alla har vi hört talas om Pavlovs salivdrypande hundar. Djur är fak­tiskt i ännu högre grad offer för sina vanor än människor. Jag ska ge några exempel.

I ökenstaden Mojave i "Vilda Väs­tern" — förr slutstation för de gam­la prärievagnarna som drogs av tio par mulor — var det ett axiom att karlarna som körde dessa mulor inne­hade obestritt världsmästerskap i frå­ga om svordomar och fula ord. De brukade dirigera sina mulor med en vokabulär som kunde ha gjort en modern romanförfattare grön av avund. Men en dag kom det en evangelist till Mojave och omvände den mest fantasifulle ordkonstnären bland mulåsnekuskarna. Följande dag klev den nyfrälste fromsint upp på sin vagn, såg ut över de tjugu mulåsnebakarna och undrade vad i hela fri­den han skulle säga för att få dem att gå. Till slut försökte han med ett hurtigt: "Sätt igång!" Mulorna stod stilla som statyer. Han försökte med "Sätt igång!" en gång till. Fortfarande hände ingenting, men efter en lång paus vände alla tjugu mulorna samfällt på huvudet och kastade en försiktig blick bakåt för att se om världen möjligen höll på att gå under.

En god vän till mig berättar med förtjusning om en ko som hans fa­milj hade när han var liten. Hans bror gick och läste för prästen och höll på och tränade in trosbekännel­sen, Fader vår och valda delar av katekesen medan han mjölkade kon varje morgon och kväll. Till slut kunde han alltsammans som ett rin­nande vatten. Han konfirmerades, och sedan fanns det ju inte någon anledning att träna mer på det. Den kvällen var han alltså tyst när han satte sig till att mjölka kon. Men kon blev genast oregerlig, hoppade och sparkade och vägrade att ge ifrån sig en enda droppe av sina opastöriserade håvor. Efter det blev pojken så illa tvungen att rabbla trosbe­kännelsen och Fader vår två gånger om dan för att få någon mjölk ur henne.

Vanor kan lämna outplånliga spår i vårt undermedvetna. Tallulah Bankhead lär inte kunna sova om hon inte har radion på. Om radion tystnar, vaknar hon omedelbart. Det påmin­ner mig om en sketch i en gammal radiorevy. En man och hans hustru bor i en storstadsvåning, där sovrum­mets fönster vetter ut mot en bull­rande högbana. De brukar alltid gå och lägga sig vid midnatt. Det sista tåget skramlar förbi med dunder och brak klockan ett, men bullret stör dem inte alls, de vaknar aldrig av det. Så blir den banstumpen plötsligt indragen, inga tåg dånar förbi deras sovrumsfönster längre. Första tåglösa kvällen går paret och lägger sig som vanligt.  På slaget ett, när ingenting händer, flyger mannen plötsligt upp alldeles klarvaken och säger: "Vad var det där?"

Författare har alltid varit kända för de underliga vanor som de så småningom lägger sig till med för att hålla igång sitt ensliga skapande. Théophile Gautier kunde inte få ur sig en vettig mening om han inte hade ett par tre katter i knäet. Disraeli kunde inte skriva en stavelse om han inte var klädd i frack — han trodde tydligen att hans yttre stil på­verkade stilen i det han skrev. Jag har också skriveriet som yrke, men ändå tycks jag inte ha lagt mig till med några särskilda egendomligheter — utom det förstås att jag inte kan pressa fram en enda rad begriplig prosa om jag inte har tummen i hö­ger öra.

Underskatta aldrig den makt som våra vanor kan få över oss. Tänk ba­ra på John Barta, en lastbilschaufför i New York. Barta var en gång på väg till en viss adress, och när han kom till gatan i fråga var den enkel­riktad åt fel håll. Så gav han sig in på en tvärgata och fortsatte runt ett par kvarter och kom så in på gatan igen från andra hållet. Först när han var några meter från målet slog det honom att han gick till fots!

Sådan är vanans makt.

H.Allen Smith

1963