Självuppoffring är inte alltid en dygd

VAR INTE NJUGG MOT DIG SJÄLV

Jag minns från min barndom att mina föräldrar ibland brukat dis­kutera frågan om de skulle köpa nå­got praktiskt - som till exempel ett nytt kylskåp eller en gräsklippningsmaskin - eller i stället skaffa sig lite fler antika möbler, som de båda var lika förtjusta i. Vi som nu, många år efteråt, är omgivna av de vackra och oersättliga saker de köpte, är mer än tacksamma över att de använde peng­arna så »själviskt".

Hur är det med er själv? Har ni inte många gånger avstått från att köpa något som kunde ha blivit en oskatt­bar minnesklenod, bara för att ni tyckte ni borde spara några kronor? Att inte unna sig det man innerligt gärna vill ha, det är verkligen att låta snålheten bedra visheten, för man ångrar sig bittert efteråt. Hur var det den gången ni hade spårat upp den där möbeln som var precis vad ni ha­de letat så länge efter, och så lät ni den gå er ur händerna därför att ni ängsligt tyckte att ni inte hade råd. Men betänk att det inte bara var fråga om penningvärde. Inte räknar man med ekonomiskt utbyte av en kon­sert eller en lyckad campingtur?

Vi går miste om många glädjeäm­nen i livet genom att vi förväxlar rätt­mätigt självförverkligande med själ­viskhet. I min kameraklubb är de flesta medlemmarna folk med blyg­samma inkomster som har offrat en stor del av sina surt förvärvade slan­tar för att kunna skaffa sig sin foto­attiralj. Jag har aldrig hört någon av dem tala om »valuta« för sina pengar "'- i stället beklagar de att de inte gjor­de den där investeringen i sina intres­sen för länge sedan...

»Jag har alltid önskat att jag kunde förstora mina fotografier själv«, hör­de jag en av dem säga. »Jag gick mis­te om minst tretti års nöje bara för att spara några hundralappar. »

En äldre dam i min bekantskaps­krets är oerhört road av att studera fåglar genom sin kikare. »När jag köp: te den här skämdes jag för att jag gjorde av med så mycket pengar. Men nu skulle jag inte sälja den om man så bjöd mig en miljon!» säger hon.

En annan dam, numera välkänd ke­ramiker, berättade häromdagen hur hon kom att välja just den banan. »När mina barn var små fick de ta pianolektioner, vilket de avskydde.

Därför lät jag dem sluta, sålde pianot och använde pengarna till att köpa en sak som jag själv alltid hade önskat mig en egen brännugn. Somliga av mina vänner tyckte att det var egois­tiskt av mig, men mina barn fick en lycklig mamma på kuppen - och dessutom skolavgifterna betalda.»

Oscar Wilde sa en gång att själv­uppoffring borde förbjudas i lag: »den verkar så nedbrytande på dem man uppoffrar sig för.«

»Min mamma går bestämt alltid omkring och är arg på sig själv«, hör­de en lärarinna en liten flicka säga till en kamrat. »Jag önskar så att hon blev vän med sig själv, så hon kunde bli lika söt som din mamma.« Den lilla flickans mor var fullt övertygad om att det var för barnens bästa som hon inte unnade sig att köpa sig nya kläder eller vårda sitt utseende. Men hennes barn skulle ha varit mycket lyckligare om hon då och då hade kostat på sig en ny klänning och ett besök på ett skönhetsinstitut.

Den största gåva vi kan ge dem vi älskar är oss själva - och ju mer vi uppoffrar av oss själva, dess mindre har vi. att ge. Den sunda, naturliga egoismen hos människor som satsar på sin egen förmåga att ta ut det bäs­ta av livet, återspeglas ofelbart i den lycka de ger andra.

Det är så mycket som tar vår tid och våra krafter i anspråk, att vi ofta säger: »Men det blir helt enkelt ing­et över åt mig själv.«

I Amerika företogs nyligen en gallupundersökning av hur folk använ­der sin tid. »Ett av de mest förbryl­lande och tragiska rön man gjorde, var att så många säger att de, om de fick leva om sitt liv, skulle försöka skaffa sig 'mer bildning'», heter det i Gallups rapport. »Om de med bild­ning menar kunskaper, så skulle de ha kunnat komma längre än någon av de personer de jämför sig själva med, om de bara hade läst hemma ef­ter en bestämd plan. I åren mellan 24 och 72 kan vilken normalt begåvad människa som helst slå i sig lika myc­ket som ett halvt dussin universitets­studerande gör på tre fyra år, helt en­kelt genom att dagligen ägna en viss tid åt metodisk läsning.«

Ordet »Du skall älska din nästa så­som dig själv« inbegriper att man faktiskt är skyldig att älska sig själv. I en liten lantkyrka hörde jag en gång en predikan om osjälviskhetens synd, och jag har aldrig glömt prästens va­riation av andra budet: »Om folk i allmänhet behandlade sin nästa hälften så illa som de behandlar sig själva, skulle de flesta av oss sann­olikt snart sitta inom lås och bom. Börja i stället att behandla er själv lika väl som ni behandlar er nästa, och ni kommer att m^rka att ni blir mycket snällare mot er båda två.«

John K.Lagemann