Varning för vanetänkande

Det är så bekvämt att generalisera — och så förslöande.

Är brottsliga tendenser vanligare bland mörkhåriga   människor än bland ljushåriga? Kan man sluta sig till en persons nationalitet enbart efter fotografi? Är det tecken på in­telligens att ha hornbågade glasögon?

Svaret på alla dessa frågor är gi­vetvis nej.

Ändå finns det massor av männi­skor som tror på den sortens genera­liseringar. Och vi själva då — har vi inte innerst inne för oss att alla span­jorer är eldiga, alla skottar snåla, alla fransmän lättsinniga och alla finnar snara att ta till kniven? Vi behöver bara tänka på en kategori människor vilken som helst — svärmödrar, ton­åringar,    sergeanter, grosshandlare, postfröknar — för att det ska dyka upp en fix och färdig standardbild i huvudet på oss.

Dessa färdigtryckta etiketter, som vi så kvickt sätter på folk för att ka­rakterisera vissa yrken, nationaliteter och raser, är hämtade ur fördomarnas skumraskvärld. Fördom är dom i för­väg. Vi dömer våra medmänniskor innan vi ens sett eller talat med dem.

Vid ett amerikanskt universitet gjordes följande experiment: En grupp manliga studenter fick se 30 fotografier av söta namnlösa flickor och tillsades att poängsätta dem ef­ter, bedömningsgrunderna "sympa­tisk", "intelligent" och "vacker". Ef­ter två månader fick samma studenter åter se samma fotografier, men nu hade flickorna fått namn — uppdik­tade namn, somliga med utpräglat ut­ländsk klang. Strax blev r poängsätt­ningen en helt annan. Ansikten som uppfattades så som representerande främmande folkminoriteter blev ge­nast fulare och mindre sympatiska; i gengäld blev de förment "inhem­ska" flickorna så mycket vackrare och trevligare.

Detta förnuftsvidriga klichétänkande börjar tidigt i livet. Barn ser Vil­da Västern-filmer i TV och lär sig snabbt skilja hjältarna från bovarna. För några år sen visade en psykolog på ett åskådligt sätt hur starka bar­nens fördomar kan vara. Han hade i smyg gjort upp med några av de populäraste barnen i en folkskoleklass att de skulle göra en del fel i gymna­stiken. Efter lektionen frågade han klassen om någon hade lagt märke till några fel. Jadå, svarade barnen, visst hade de det. Vid närmare utfrågning visade det sig emellertid, att det var hos de impopulära kamraterna de hade trott sig iaktta fel.

Som vuxna blir vi ständigt matade med klichéföreställningar. Vi får dem ideligen till livs genom de skämthistorier vi hör (tänk bara på de stackars svärmödrarna!), de filmer vi ser, de böcker, tidningar och inte minst an­nonser vi läser.

Klichéerna besparar oss mödan att tänka själva. I stället för den oändligt skiftande mångfald särpräglade individer vi möter i tillvaron, får vi en liten bekväm uppsättning färdigstöp­ta typer. På det viset slipper vi ifrån besväret att börja från början var gång vi ska bedöma en ny individ. Vi behöver aldrig göra oss omaket att utforska hur våra medmänniskor i själva verket är beskaffade.

Faran med vanetänkandet är just att det vänjer oss av med att göra egna verklighetsiakttagelser. Om vi till exempel låser oss fast i den fixa idén att alla tonåringar är ytliga och ansvarslösa, låter vi oss inte rubbas i vår uppfattning när vi träffar präk­tig ungdom, som är samvetsgrann och studieintresserad. Den blir bara "un­dantaget som bekräftar regeln".

Inte nog med att klichétänkandet gör att vi blir orättvisa mot våra med­människor. Det skadar oss själva, gör livet fattigare för oss. Den som vänjer sig att jämt stoppa in sina medmän­niskor i fack efter principen: "alla akademiker är tråkmånsar", "alla advokater är rävar", "alla konstnä­rer är bohemer", "alla affärsmän är skojare", riskerar att småningom själv finna sig instängd i ett trångt fack. Han har glömt bort hur det är att vara en självständig människa, som ser världen på sitt eget genuint per­sonliga sätt.

Han har själv blivit en "typ". Han röstar på den valkandidat som mot­svarar hans slentrianföreställning om hur en politiker "ska" se ut och tala. Han skaffar sig de ägodelar och läg­ger sig till med de vanor som en per­son i hans ställning "ska" ha. Kort sagt, han lever ett liv som andra har prackat på honom. Det karakteristis­ka för standardmänniskan är ju att hon aldrig förvånar oss, att vi alltid på förhand kan räkna ut vad hon ska säga eller göra. Ingen passar bättre "standardtypens" tvångströja än den som själv har fixa och inrotade före­ställningar om andra människor.

- Det är svårt att bli av med en va­neföreställning som riktigt bitit sig fast. Att abrupt ändra åsikt och svänga över till motsatta uppfattningen är bara att byta ut en kliché mot en an­nan. Det är bara detsamma som att ändra förtecken på sina fördomar. Att verkligen göra sig kvitt sina va­neföreställningar är en långsam pro­cess, där verkligheten gradvis föränd­rar ens enfärgade, endimensionella bilder av tingen och ger dem djup, nyanser och livets eget rika färgspel.

Steg för steg upptäcker vi att var­enda människa är unik i sitt slag — en individuell personlighet som inte liknar någon annan. Ofta vet vi inte ens om att vi blivit befriade från en tankekliché förrän vi hör någon sä­ga: "Alla si-och-si är så-och-så" och hör oss själva svara: "Det kan man väl ändå inte säga."

Kan vi själva göra något för att påskynda processen? Visst kan vi det.

För det första kan vi medvetet gö­ra klart för oss vilka standardidéer som behärskar oss själva, våra när­maste och vår omgivning i övrigt. För det andra kan vi lära oss misstro alla s. k. regler som "undantagen be­kräftar". (I vetenskapens väldiga värld är ett enda litet, litet undantag nog för att stjälpa den magnifikaste tankebyggnad över ända. Det tål att tänka på!) För det tredje kan vi vara noga på vår vakt mot alla försök att skära människor över en kam.

När vi generaliserar, säger vi säl­lan några väsentliga sanningar om våra medmänniskor. Däremot säger vi en hel del om oss själva. Vi avslöjar hur torftigt och mekaniserat vårt eget tankeliv är. Vi öppnar dörren till vår själs porträttgalleri och visar att det bara är fullhängt med gamla dam­miga dussintryck.

Robert L.Heilbroner