Vi kan alla vinna mycket på att  öva oss i att
tillfredsställa detta djupt mänskliga behov.

För inte så länge sedan satt jag tillsammans med en grupp psykiatrer, psykologer och präster och diskuterade den vik­tiga frågan: Vad är det hos en råd­givare som betyder mest för hans förmåga att hjälpa? Är det insikt? Erfarenhet?  Övning?  Teknik?

När diskussionen var avslutad, hade vi blivit överraskande eniga om ett av svaren. Den rådgivare som med största sannolikhet kom­mer att nå resultat är den som be­härskar konsten att visa intresse — att verkligen vara uppmärksam.

Förklaringen är enkel. Var och en av oss har ett inbyggt behov av uppmärksamhet. Att inte bli upp­märksammad innebär ett psykiskt lidande som få människor står ut med. Det gnälliga barnet som häng­er mamma i kjolarna, den uppro­riska tonåringen, den flirtande äk­ta mannen, den tjatiga hustrun, bråkmakaren på gatan — allesam­mans försöker de, var och en på sitt sätt, ge uttryck för samma nöd­rop: Lägg märke till mig, visa in­tresse för mig!

Nyligen kom ett par föräldrar till vår mottagning med sin långhårige, 14-årige son. Han hade rymt hemi­från men sent omsider kommit till­baka, utan att situationen hade för­ändrats till det bättre. "Vi ger ho­nom allt", sa modern förtvivlat. "Vi begriper inte vad det är för fel med honom!"

När vår terapeut hade lyckats vinna pojkens förtroende kom han snart underfund med vad som var på tok. "Mina föräldrar bryr sig inte om mig", sa pojken. "Vi gör aldrig någonting tillsammans. Pap­pa ser inte på mig när jag försöker prata med honom. Mamma tjatar alltid om mitt hår, men hon lyssnar aldrig på mig!"

Vi gav föräldrarna rådet: "Ni måste lära er att visa intresse för pojken. Han behöver känna att han är tillräckligt mycket värd för att ni ska offra tid och intresse. Gör ni inte det, innebär det att ni avvisar ert barn."

Avvisande sårar. Uppmärksam­het helår och läker. Så enkelt är det.

Hur kan då en person som inte yrkesmässigt bedriver rådgivning förkovra sig i denna känsliga men ofta försummade konst? Jag tror att det är fyra olika saker man måste lära sig:

1. Lär er att "djuplyssna". Kons­ten att visa intresse innebär att man måste engagera både hjärta och hjärna och koncentrera sig på den andra personen med all den inten­sitet och inlevelse man kan åstad­komma.

Jag minns ett ungt par som kom till vår mottagning för att få råd angående ett ständigt återkommande problem i sina kontakter med andra människor. De hade träffat ett annat ungt par och blivit goda vänner med dem. Till en början var allt frid och fröjd. Men med tiden började hustrun tappa intresset för vännerna, finna fel hos dem och dra sig undan. Mannen, som tyckte att hans hustru var oresonlig och ovän­lig, reagerade med irritation och vrede. Deras äktenskap var i fara.

Det var först när vi fick mannen att "djuplyssna" till sin hustru och sätta sig in i hennes känslor, som han insåg vad som dolde sig bakom hennes beteende. Det var rädsla för att han skulle tycka att deras vän­ner var mer tilltalande än hon själv. När mannen väl hade förstått det­ta, var lösningen klar: hon behövde mer förståelse, mer direkta bevis på kärlek och uppskattning, mer upp­muntran och trygghet. Utan "djup-lyssnande" skulle han inte ha kun­nat upptäcka detta.

2. Lär er hålla tillbaka ert eget jag. Vi är allesammans ganska egocentriska för det mesta. Var och en av oss är en skådespelare som för­söker göra intryck på sin publik och vill stå i centrum på scenen. Men den som vill skänka en annan människa verklig uppmärksamhet måste öva sitt eget uppmärksam­hetshungriga jag i att kunna avstå från rampljuset och låta det falla på henne i stället.

Vi har ett namn på folk som ald­rig lyckas göra detta. Vi kallar dem tråkmånsar. Å andra sidan finns det människor som klarar en nära nog heroisk självutplåning.  För ett par dagar sedan läste jag om en ung man på ett mentalsjukhus som led av en så djup depression att han totalt hade dragit sig bort från verkligheten. Han talade aldrig. Den terapi man försökte tycktes inte hjälpa. Ingenting kunde bryta ige­nom de murar han hade rest mellan sig  själv och yttervärlden.

Det var något hos den unge man­nen som rörde och engagerade en präst som hade en oavlönad deltids­tjänst vid sjukhuset, och han be­stämde sig för att försöka få kon­takt med patienten. Han försökte dag ut och dag in. Ibland läste han högt ur böcker eller tidningar. Ibland ställde han frågor till pa­tienten eller berättade historier för honom. Reaktionen förblev densam­ma: tystnad.

Flera månader senare satt präs­ten och patienten tillsammans på en bänk vid ett fönster, och prästen började tala om vad de såg utanför: sommarhimlen, löven som rördes av vinden, en ekorre som hoppande från gren till gren. Plötsligt hördes en osäker, skrovlig röst i en trevande viskning: "Jag. . . hade en tam ekorre en gång." Äntligen hade det uppstått en spricka i muren — tack vare att en medmänniska hade kun­nat lägga band på sitt eget jag till­räckligt länge för att en vilsekom­men och plågad själ skulle få upple­va uppmärksamhetens läkande för­måga.

En harmonisk människa har stör­re förutsättningar att glömma sig själv på detta sätt än 'en som är otrygg och osäker. Det betyder att man måste vara uppmärksam på sig själv och reda ut sina egna känslo­mässiga problem innan man kan skänka en annan människa verklig uppmärksamhet. Det är säkert detta Bibeln menar med budet "älska din nästa såsom dig själv". Det innebär att vi inte kan älska vår nästa, om vi inte har frid med oss själva. Myc­ket få av oss kan bli totalt osjälviska. Men alla kan vi försöka, och ju närmre målet vi kommer, desto bätt­re förmår vi skänka uppmärksam­het åt de människor som behöver det.

3. Öva er i tålamod. Att visa verklig uppmärksamhet är inte en fråga om att fälla snabba omdömen. Ofta kräver det att man väntar, lyssnar och finns till hands tills den människa man vill hjälpa finner vä­gar att hjälpa sig själv.

För en tid sedan kom en konst­när till vår stiftelse för att söka hjälp. Han var intelligent och be­gåvad, men mycket ensam och slu­ten i sig själv. Det avspeglades i hans tavlor: de var små till forma­tet, exakta och strängt behärskade. Vår terapeut arbetade med mannen i flera månader och lyssnade fram­för allt till vad han berättade om sitt olyckliga liv. Slutligen sa konst­nären en dag: "Samma mönster tycks återkomma i hela mitt liv, i min målning, i mitt förhållande till andra människor, i allting. Jag är rädd för att vara öppen och satsa mig själv. Jag börjar tro att det beror på att jag kände mig avvisad som barn. Jag är helt enkelt rädd för att bli avvisad igen."

Terapeuten hade för länge sedan förstått att det var så. Men det ford­rades veckor av tålamod, uppmärk­samhet och inlevelse för att mannen själv skulle kunna göra den väsent­liga upptäckten och därigenom bli hjälpt.

4. Bry er om andra. Det tjänar ingenting till att visa intresse — el­ler låtsas göra det — för en män­niska, om man inte på allvar bryr sig om henne och vill dela hennes problem och svårigheter. Vi rådgi­vare måste uppträda med en viss distans och opersonlighet. Men sam­tidigt måste vi verkligen bry oss om patienten, och han måste känna att vi gör det. Annars kommer vi ingen vart.

Denna förmåga att visa intresse och omsorg är det väsentliga i alla djupa och varaktiga mänskliga rela­tioner. Och det underbara är att när den olyckliga människan väl känner på sig att någon bryr sig om henne, då kan hon ofta själv börja bry sig mer om andra. Kärlek frigör kärlek. Så omedelbart och så fan­tastiskt fungerar det.

För några år sedan var det en sångare i en liten stad i den ameri­kanska Mellanvästern som hade tur­nerat med en viss framgång. Så bör­jade han dricka och blev så små­ningom helt förfallen. En medlem av en församling i staden berättade för sin präst om sångaren. Prästen fann honom halvt medvetslös av al­koholförgiftning och tog honom till sjukhus. När mannen skrevs ut, rå­kade det vara tacksägelsedagen. Prästen och hans maka bjöd hem mannen på middag och försäkrade att de ville hjälpa honom på alla sätt de kunde. När de sa adjö lo­vade de honom att det alltid skulle finnas en plats för honom vid deras bord på tacksägelsedagen.

Sångaren återföll i alkoholism. Ett år senare skötte han grovsysslor på ett sjukhus. Det var det enda jobb han kunde få. En kväll hörde en döende kvinna honom sjunga lågt för sig själv i korridoren. Hon bad honom sjunga en psalm för henne, men bitterheten inom honom gjorde att han sa nej.

Senare skrev han till prästen: "Jag hade en flaska på mitt rum i källaren, men jag öppnade den inte. Jag satt där länge och tänkte på vad ni sagt om tacksägelsedagen. Jag kunde inte glömma det. Om ni och er fru kunde ta er tid att visa intresse för en försupen individ som jag, så var det minsta jag kunde göra att sjunga för en kvinna som låg och väntade på döden. Till slut gick jag tillbaka upp och sjöng en psalm."

Det var sex år sedan, och man­nen har inte druckit sedan dess. I dag är han gift och har sången som sitt levebröd.

Uppmärksamhet mot en med­människa kan ta sig lika många ut­tryck som det finns mänskliga be­hov. Den kan till och med innebära att man inför disciplin när disciplin saknas. För många år sedan när Anne Sullivan, Helen Kellers lära­rinna, mötte sin elev för första gång­en, fann hon en sexåring som var blind, döv och lika omöjlig atthandskas med som ett vilt djur. Flickan tyranniserade hela familjen. Om hon inte fick som hon ville, brukade hon nypas, sparkas eller bi­tas. Anne Sullivan tog itu med problemet på det enda möjliga sät­tet. Varje gång flickan nöp henne, fick hon en liten dask. Grymhet? Nej. Uppmärksamhet? Ja, upp­märksamhet präglad av kärlek och dikterad av omsorg. När Helen Kel­ler senare i livet skrev sina memoa­rer, hade hon glömt daskarna. Så här mindes hon den avlägsna dag då hon för första gången träffade sin älskade lärarinna:

"Jag kände steg som närmade sig. Jag trodde det var mamma och sträckte ut handen mot henne. Nå­gon tog den, och jag lyftes upp och omfamnades av henne som hade kommit för att uppenbara allt för mig och — vad som var förmer än allting annat — för att älska mig."

Lär er att ge uppmärksamhetens dyrbara gåva med frikostigt hjärta och glatt sinne — ni kommer att bli rikt belönad.

Donald E.Smith