Har vi glömt bort att leva?

För oss alla smattrar varje dag någon fjärran trumpetsignal som kallar oss till äventyr. Lystrar du till den?

En dag i vintras åt jag lunch hos goda vänner — ett ungt äkta par — i deras sportstuga. Den fjärde vid bordet var en pen­sionerad professor, ett verkligt prakt­exemplar av gammal herre, rak som ett spjut fast han säkert inte var en dag under 70. Det var överenskom­met att vi fyra skulle göra en pro­menad efter lunch. Men när häf­tiga vindbyar började rista i stugan och salvor av hagelkorn knattrade mot fönsterrutorna, svalnade värdin­nans entusiasm för projektet.

"Ni får förlåta mig", sa hon, "men det ska då ingen få ut mig i det här vädret."

"Nej, det får jag verkligen säga", instämde hennes make. "Varför skaffa sig en förkylning på halsen, när man kan sitta framför brasan och se världen passera revy i TV?"

Just på det sättet beredde jag mig också att tillbringa eftermiddagen när professorn och jag tog avsked.

När vi kom ner till våra bilar, fick jag till min häpnad se professorn plocka fram en yxa ur bagageluckan på sin ärevördiga kupé. "Det är gott om drivved därute", sa han med en gest utåt den vindsvepta stranden. "Jag tror jag ska ta med mig ett par fång till min öppna spis."

Jag stirrade oförstående på ho­nom. "Tänker professorn hugga ved? I det här vädret?"

Han gav mig en mångtydig blick. "Varför inte?" sa han och satte kurs mot bränningarnas dån. "Det är väl i alla fall bättre än att hänge sig åt icke-levandets tvinsot?"

Där jag stod och såg honom trava bort över de låga dynerna fick jag plötsligt en underlig känsla av att något var omkastat i tingens nor­mala ordning: här satt ett par unga människor och kurade vid brasan, medan en sjuttioåring fann sitt nöje i  att trotsa vädrets oblida makter.

"Vänta!" ropade jag. "Jag kom­mer med!"

Visst kan man tycka att det var en obetydlig episod. Vi högg upp ett par fång ved. Vi blev lite våta, men inte kalla. Det var något märk­värdigt vederkvickande i det hela: yxan som klingade mot det hårda trät, flisorna som flög för vinden, havets dova rytande i bakgrunden. Men det var framförallt en sak som etsade sig in i mitt minne: den gamles ord om icke-levandets tvin­sot.

Professorn hade satt fingret på en av vår tids lömskaste sjukdomar: den allmänna tendensen att hellre iaktta än handla, att hålla sig utan­för hellre än att vara med; benägen­heten att ge efter för de insmick­rande negativa röster som ständigt manar oss att vara försiktiga, att inte obetänksamt ge oss livet med alla dess komplikationer i våld.

Jag brukar ställa mig skeptisk till allt talet om att världen håller på att bli sämre, men just i detta av­seende tror jag att det ligger något i det, åtminstone när det gäller oss så kallade civiliserade västerlänning­ar: vi är avgjort trögare än våra förfäder och skickligare i att hitta på ursäkter för vår indolens. Långt­ifrån att bränna vårt ljus i bägge ändar, tycks vi dra oss för att ens tända en tändsticka.

En del av skulden kan utan vi­dare läggas på uppfostran. I tusen­tals hem gör välmenande föräldrar sitt bästa för att döda barnens na­turliga iver och äventyrslust med en ständig spärreld av förbud. "Låt bli att klättra i det där trädet, du kan falla ner och slå dig." "Nej, ni får inte tälta den här helgen, det kan bli regn." Livslusten är en sprakande löpeld hos de flesta barn, men den kan inte överleva hur många kallduschar som helst.

En annan orsak till vår se-men-inte-göra-attityd är vår överdrivna omsorg om vår hälsa. När vi väl har överskridit tröskeln till medelåldern ser vi överallt jämnåriga avstå från någon verksamhet eller något nöje därför att andra övertygat dem om att det är bättre för hälsan att låta bli.

Icke-levandet är en sjukdom som oftast får ett progressivt förlopp. En av mina jämnåriga, som slutade spe­la tennis därför att han trodde spe­let frestade på hans hjärta, har bör­jat gå till sängs klockan nio varje kväll. Han säger att han behöver mycket vila. Och i rättvisans namn ska det erkännas att han ser mycket utvilad ut. Men man kan inte und­gå att fråga sig vad han tänker ta sig till med all sin hopsparade energi.

Den moderna läkarvetenskapen har skänkt oss en så stor extra till­delning av hälsa och krafter och levnadsår att vi borde leva för fulla klutar i stället för att smyga oss fram genom åren så försiktigt som om vi trampade på ägg. I tusentals år har människans allt överskugg­ande problem varit rätt och slätt att klara livhanken. Nu är problemet inte längre att hålla sig vid liv utan vad man ska ta sig till med ett praktiskt taget garanterat liv.

Den gamle professorn hade all­deles rätt: alltför många ibland oss får ut alldeles för lite av det. Var finner man majoriteten av den man­liga befolkningen en klar och vac­ker söndags- eftermiddag om hösten? Ute på jakt? Eller fiske? Eller på vandring över gulnande ängar, ge­nom höstflammande skogar? Eller hopsjunkna i bekväma fåtöljer i halvmörka rum, i färd med att på en elektronisk skärm följa 22 pro­fessionella eller halvprofessionella spänstfenomens bemödanden med en läderkula? I stort sett är de tysta tittarna respektabla medborgare. När de talar, talar de med upprik­tigt bekymmer om sådana sociala problem som ungdomsbrottslighet och narkotikamissbruk. Men vilketdera är tidens mest trängande pro­blem: ett fåtals förvillelser eller det stora flertalets ständigt tilltagande försoffning?

Vad det hela rör sig om är en serie beslut som vi alla oupphörligt har att fatta, beslut på vilka skill­naden mellan att leva och icke-leva ytterst beror.

Jag minns ett latinskt visdomsord som man fick sig ipräntat som poj­ke och som förmodades vara tillämpligt i nästan alla livets skiften: "In dubio non est agendum", vilket är uttytt "Om du är i tvivelsmål, så avstå från att handla". För all del, det kan ju hända att detta försiktighetens budord kan ha ett visst värde som broms på ungdomlig impulsivitet. Men dess värde minskar hastigt när man har passerat de 20. Det kan vara farligt vanebildande efter 30, och efter 40 gäller nog i stället den omvända satsen: "Om du är i tvivelsmål, så handla!"

På bordet framför mig ligger ett brev från en god vän som är präst. "Felet med de flesta människor", skriver han, "är deras maklighet, lik­giltighet, brist på engagemang i li­vet. Att äta gott, ha det bekvämt och kunna fylla sin tid med under­hållning tycks vara det enda som betyder något. Men ju mer vi lyckas förverkliga dessa 'ideal', desto dju­pare blir vi själva inbäddade i ett tungt och trögt kött. Vi hör inte längre trumpetsignalen i fjärran och står inte upp för att följa den; vi lyssnar till Pans flöjt och låter oss sövas."

Och han fortsätter vemodsfullt: "Hur ska jag kunna väcka upp mina församlingsbarn, förmå dem att stäl­la sin håg till något annat och hög­re än respektabla sätt att slippa leva? Hur ska jag förmå dem att rycka framåt, in i det okända, in i en värld där vi måste lita till oss själva och sätta oss själva på prov? Ack, om jag det visste!"

Det finns i själva verket bara en lösning. Vi måste alla och envar, åtminstone ibland, vara villiga att hugga ved i blåst och regn i stället för att sitta inne vid brasan. Vi mås­te var för sig kämpa vår egen kamp mot det förräderi mot livet som lig­ger i att inte leva det.

För oss alla smattrar varje dag någon fjärran trumpetsignal — ald­rig för fjärran eller för svag för att vi skulle kunna svara: "Vänta! Jag kommer!"         

Arthur Gordon

1966