Bli kvitt dina inre blockeringar!

Dag efter dag överhopar brevbäraren mig med brev. Redan innan jag öppnar dem, vet jag vad de innehåller. Problem. Det är nästan som om problem var enkom skapade för människans mognad och utveckling annars skulle aldrig så många prob­lem ha tillåtits plåga och utmana oss.

Jag är övertygad om att Skapa­ren också har givit oss alla förmå­gan att handskas med våra prob­lem. Vad är det då som hindrar så många tusen bekymrade brevskriva­re från att komma fram till en lös­ning på egen hand? Det är i regel inte bristande intelligens eller ut­bildning. Jag har funnit att det näs­tan alltid beror på att de har vissa spärrar inom  sig,  psykiska  blockeringar som begränsar eller förlamar deras förmåga att lösa problem. Oavsett vari problemet består, om det är verkligt eller inbillat, utgår de redan på förhand från att de inte kan klara av det. Och då kan de det naturligtvis inte heller. Den amerikanske författaren och filoso­fen Ralph Emerson sa: "En människas liv är hennes tankar." Om du tänker på framgång, skapar du ett klimat som möjliggör framgång. Om du tänker på misslyckande, be­reder du vägen för misslyckandet.

Eftersom dessa inre blockeringar inte är fysiskt påtagliga, måste de angripas på det andliga planet. Mina råd grundar sig därför på re­ligiösa principer, som med framgång har tillämpats av bekymrade och li­dande människor i århundraden.

Det är detta budskap jag har velat förkunna i mer än 40 år: religionen är inte en möglig samling normer och dogmer från en dunkel, förgä­ten tid. Religionen är en fond av le­vande begrepp som kan förvandla en människas liv och ge henne kraft att handskas med problem, stora så­väl som små.

Jag tror att man i första hand kan särskilja fyra inre blockeringar. Det är nästan alltid någon av dessa som kastar sin skugga över den prob­lemfyllda människan.

Bristande självtillit

 För några år sedan sökte en orolig man upp mig. Han hade själv skaffat sig en posi­tion inom affärsvärlden och hade just blivit utnämnd till ambassadör i ett främmande land. De flesta skul­le i hans situation ha varit mycket belåtna, men hans bristande själv­tillit hade intalat honom att han aldrig skulle kunna klara diploma­tiska spelregler eller lära sig ett nytt språk. Han undrade om det inte vore bäst att han backade ut.

"Sluta upp med att undervärdera er själv", sa jag. "Koncentrera er på de talanger Gud har gett er. Ni har inte blivit utnämnd för er språk­skicklighet eller ert diplomatiska umgängessätt. Ni har blivit utnämnd för att ni är en kraftfull, ärlig och duglig man och en sann patriot. Det är vad vårt land behöver utomlands. Så intala er själv att ni kan utföra ett bra arbete, bed Gud om hjälp och res iväg och gör det!"

Och det var, visade det sig, just vad han gjorde.

Ibland påpekar jag för mina förtvivlade brevskrivare att de visar mer mod och styrka än de själva tror. De har kommit så här långt i en svår livssituation och fungerar fortfarande. Ibland uppmanar jag dem att välja ut en händelse i sitt liv då de utmärkte sig, och att sedan återuppleva den så livfullt som möj­ligt, tills bilden av dem själva som en segerrik person lyser klart igen.

Jag påminner dem om att det bästa sättet att glömma sina egna problem är att hjälpa någon annan att lösa sina. Till slut talar jag om för dem var i Bibeln de kan finna inspiration. Den kraftfulla uppma­ningen till mod i Josua 1:9 till ex­empel: "Se, jag har bjudit dig att vara frimodig och oförfärad; så var nu icke förskräckt eller försagd. Ty Herren, din Gud, är med dig i allt vad du företager dig." Eller inled­ningsorden till den 27:e psalmen i Psaltaren: "Herren är mitt ljus och min frälsning; för vem skulle jag frukta?"

Jag uppmanar dem att lära sig sådana ställen utantill, låta dem tränga ner i själens fördolda djup, där de, sakta men säkert, kommer att driva ut osäkerheten. Det är ald­rig lätt. Att ändra sina tankevanor är det svåraste som finns. Men det går. Jag vet det, ty jag har sett så många människor göra det.

Förbittring

  Varje dag får jag brev från personer som är övertyga­de om att deras problem är resulta­tet av att någon annan har felat. Mycket ofta förnekar de själva varje känsla av ond avsikt. Det är alltid den andra som visat illvilja, som sagt hårda ord eller handlat fel. Men ofta skymtar deras egen undertryck­ta vrede bakom varje ord.

Sådan ouppklarad förbittring är mycket farligare för den som hyser den än för den som är föremål för den. Att släpa på en börda av bit­terhet innebär slöseri med krafter. Det hindrar kommunikation. Kris­tus sa oss att det var lönlöst att be med förbittring i våra hjärtan: "Gå först bort och förlika dig med din broder", sa han — och nämnde ing­enting om vem som kunde ha rätt eller fel. Ett annat av hans bud, "Bedjen för dem som förfölja eder", är särskilt ägnat att upplösa för­bittring och hat.

Jag är väl medveten om att det är svårt. För några år sedan var jag skottavla för en spärreld av kritik från några av mina ämbetsbröder. De menade att jag fick kristendo­men att framstå som alltför enkel. Men en religion som kräver att man ska be för människor som har sårat en är inte enkel. Jag tvingade mig själv att be på detta sätt, eftersom jag visste att det är det bästa och snabbaste sättet att bli fri från för­bittring.

Den enda varaktiga lösningen på förbittring är naturligtvis förlåtelse. Ibland tar det tid. När lärjungarna frågade Mästaren om de skulle för­låta sju gånger, svarade han: "Sjut­tio gånger sju gånger." Han visste att det i en del fall kan fordras 490 försök innan förbittringen är borta.

Skuld

Religionen har alltid vetat att varaktiga skuldkänslor kan vara ett dödligt gift. Begravda eller undertryckta skuldkänslor försvinner inte. De finns kvar och förgiftar till­varon. Religionen lär oss, att det enda sättet att handskas med ett skuldproblem är att ångra det be­gångna felet, bestämma sig för att inte upprepa det, gottgöra det om så är möjligt, be den människa man felat mot om förlåtelse — och sedan glömma. Om du gör detta, kommer såret i din själ att läkas och inte ef­terlämna något ärr.

Men många människor vill inte följa dessa föreskrifter. Häromdagen berättade en advokat för mig om problem han hade i sitt arbete: han kunde inte koncentrera sig, han var lättirriterad, och han sov dåligt. Vad skulle han göra?

"Svara uppriktigt på en fråga", sa jag. "Finns det någonting i ert liv som skulle få er att gripas av panik om ni såg det publicerat med stora rubriker i morgondagens tidningar?"

Han stirrade på mig. "Ja", sa han till slut, "det finns det nog. Alla har väl ett par lik i lasten, eller hur?"

"Inte om de är förnuftiga", sva­rade jag. "Ända tills ni ger de här liken en hederlig begravning och städar upp i ert liv, kommer ni att plågas av skuldkänslor."

Mannen, som förvaltade arvet ef­ter sin far, hade lurat sina syskon på deras rättmätiga del. Han hade medvetet försökt övertyga sig om att det inte spelade någon roll, att de aldrig skulle få veta det och att de redan hade tillräckligt med pengar. Men sådana rationaliseringar blid­kade inte de förträngda skuldkäns­lorna. Det var först sedan han bett om förlåtelse och gottgjort saken som han började komma ur sitt hel­vete.

Bibeln säger: "Säll är den, vilkens överträdelse är förlåten." Det är ett budskap att begrunda för varje människa som strävar framåt, sam­tidigt som skuldens tunga hand hål­ler henne tillbaka.

Oro

Den fjärde inre blockering­en är den vanligaste av alla. "Oro", sa en vis man en gång, "är en rännil av fruktan som sipprar genom sjä­len. Om den uppmuntras gräver den en kanal i vilken alla andra tankar sugs upp."

Under årens lopp har jag fått brev som förutsäger allt från värl­dens undergång till atomkrig. Mas­sor av människor oroar sig för sin hälsa. I dag läste jag ett brev från en kvinna som var övertygad om att hon var förutbestämd att få cancer, eftersom hennes mormor dog i den­na sjukdom. Alla dessa saker är na­turligtvis tänkbara, men de är långt­ifrån ofrånkomliga. I realiteten för­håller det sig så att den stora majo­riteten av de katastrofer människor fruktar aldrig inträffar. I alla hän­delser gör oron ingenting för att för­hindra dem.

Ett botemedel mot överdriven oro är att inse vilken emotionell och fy­sisk skada den kan göra.  Den berömde dr Charles Mayo sa: "Oro påverkar blodomloppet, hjärtat, inre sekretionen och hela nervsystemet. Jag vet inte någon människa som dött av för mycket arbete, men många som dött av oro."

Ett annat botemedel är att med­vetet skaffa sig avkoppling. Spela ett spel. Ta en promenad. Gå på bio. Hugga ved. Gräva i trädgården. Måla ett staket. Man kan göra vad som helst — bara inte sitta och grubbla! Om man ändrar sin miljö, brukar man också kunna ändra sin sinnesstämning.

Men det största botemedlet av alla är tro på Gud, tro på att han älskar oss och är beredd att hjälpa. "Är Gud för oss", sa aposteln Pau­lus, "vem kan då vara emot oss." Lita på Gud, och tag en dag i sän­der. Det är det bästa motgift mot oro jag känner till. Om du kan leva så, kommer du aldrig att plågas av oro.

Problem! Världen kommer att vara full av problem även i fortsätt­ningen. Men vi bör inte klaga eller förtvivla. Utmaning och gensvar — det är vad livet är. Det är där de största triumferna och segrarna lig­ger. Sopa undan tvivel på dig själv, förbittring, skuld och oro — och du kommer att häpna över hur kraften och glädjen strömmar till.

Norman Vincent Peale

1970