Ju mer du ger...

Det tycks vara en livets lag att vi aldrig vinner så mycket som när vi ger ut oss själva helt och fullt.

När jag stod inklämd bland en massa människor i tun­nelbanetåget häromdagen och liksom alla de andra rycktes hit och dit av vagnens skakningar, tänkte jag på hur omänskligt livet är i en modern storstad. Ögonblic­ket efteråt slogs nödbromsarna till. Om vi inte hade stått så tätt sam­manpackade, skulle vi allihop ha kastats omkull. Nu hände det inget värre för mig än att jag blev tram­pad på tårna, fick en arm omvri­den och kände en armbåge stötas i ryggen på mig, så jag trodde rygg­raden skulle gå av.

Jag vände mig irriterad mot arm­bågens ägare och skulle just säga något, då han mumlade: "Jag är hemskt ledsen, min vän." Sedan annonserade han med hög röst, så det hördes i hela vagnen: "Icke tidtabellsenligt uppehåll. Ombyte för samtliga trafikanter till Gott Humör. "

Alla brast i skratt. Atmosfären i vagnen förbyttes plötsligt nästan i karnevalstämning. Min vän med den vassa armbågen hade gett oss en glimt av vad livet i storstaden skulle kunna vara — vänligt och mänskligt.

Anledningen till att folk tränger ihop sig i storstäderna är att där finns arbetstillfällen och utbildnings­möjligheter, bibliotek, museer, teat­rar och allt möjligt annat som kan ge livet mening och innehåll. Felet är bara att när vi kommer till en storstadsregion glömmer vi att ta med oss vad som är så dyrbart på en liten ort — medmänskligheten.

Vilka fantastiska tillfällen har vi inte varje dag att göra våra storstä­der mänskligare. När jag åkte till arbetet i min bil häromdagen upp­täckte jag ett tunnband på körba­nan. Jag väjde undan och tänkte just köra förbi — då det var något som tvingade mig till handling. Jag körde in mot trottoarkanten, klev ur bilen och kastade tunnbandet på en sophög intill, så att inte dess vassa kanter skulle skära sönder däcken för någon annan bilist. När jag höll på att parkera vid min arbetsplats en stund efteråt, kom en främmande man fram till mig och sa: "Jag såg er plocka undan det där tunnban­det. Tack för att ni gav mig en tan­keställare. Jag har ofta kört förbi sådana där farliga föremål, men det ska jag inte göra i fortsättningen."

Det finns ett gammalt talesätt som säger att envars affärer är ingens affärer. De kommunala myndighe­terna, polisen, ideella sammanslut­ningar, kyrkan, skolor och tidningar kan inte göra allt som fordras för att en stad ska bli mänsklig och beboelig. De kan hjälpa till, men det är vi vanliga medborgare — alla vi tillsammans — som skapar atmosfä­ren i ett samhälle.

Försök leva dig in i andras käns­lor och behov; sätt dig in i din med­människas situation. En döende kvinna i vår stad bodde vid en liv­ligt trafikerad gata, och varje gång en tung lastbil körde över en ojämn­het i gatan utanför huset, skakade hennes säng och vållade henne svå­ra obehag. När jag fick höra talas om hennes belägenher. ringde jag till chefen för gatukontoret och för­klarade situationen. Redan före kvällen kom en patrull dit och jämnade gatan. Inte bara den sjuka utan också hennes grannar och vän­ner kände sig lättade, ty de hade li­dit med henne.

Var frikostigt med beröm för ett väl utfört arbete, en idé, snabb service. Din fru lagar en god omelett. Talar du om för henne att den smakar härligt? Din pojke får ett fint betyg på en skrivning. Vi­sar du din uppskattning genom att se på skrivningen tillsammans med honom? En butiksflicka är ovanligt artig. Tackar du henne? Du kritise­rar den som har en ansvarsfull post i samhället när du inte är nöjd med honom. Men berömmer du honom för sådant du tycker han gör bra?

Ralph Waldo Emerson skrev en gång: "Den enda verkliga gåvan är en bit av dig själv." Så uppfyllda som de flesta av oss är av våra egna angelägenheter, sätter vi oss gärna till motvärn när andra ställer krav på vår uppmärksamhet och försöker få oss att leva oss in i deras situa­tion. Men hur lyckliga blir vi inte själva, när vi träffar på en "god lyssnare", någon som bryr sig om oss, någon som "ger upp" sina egna förehavanden för att helhjärtat sät­ta sig in i våra tankar och känslor. Jag gjorde ett försök i den riktning­en en kväll när min fru och jag var bjudna på middag hos en man som har frimärkssamling som hobby. Jag har alltid tyckt att frimärkssamling­ar är något urtråkigt. Men i stället för att spela artigt uppmärksam när han pratade frimärken, bestämde jag mig för att ge honom glädjen att ha en verkligt intresserad åhörare. Med sina vittomfattande kunskaper om frimärken, deras historia och geografi, lyckades han i själva ver­ket få mig helt fascinerad. När vi gick. lyste hans ansikte av förtjusning — och det gjorde mitt också.

"Ge upp sitt eget"-principen be­står i beredskap att ta del av and­ras intressen, att ge avkall på sitt eget. Det kan betyda att lämna nå­gon annan sin plats i en kö eller på ett tåg, att, som jag såg en äldre herre göra, avstå från en parke­ringsplats vid ingången till stor­marknaden till förmån för en ung mamma, som på så sätt fick kortare väg att gå med sin tunga matkasse.

Jag har tillämpat en variant av den här principen också. Så fort jag märker att jag är oense med någon, försöker jag nu sondera terrängen i det fortsatta samtalet, tills jag fin­ner något som vi har samma upp­fattning om. Och jag låter honom verkligen uppleva att jag tycker som han. Att vi är oense på andra punk­ter, kanske våldsamt oeniga, är myc­ket mindre obehagligt om vi i alla fall är överens om något. Vilka un­der skulle inte kunna åstadkommas i don svåra tid vi lever i, om kon­troversiella frågor mellan unga och äldre, svarta och vita, våldsanhäng­are och icke-våldsanhängare kunde analyseras och diskuteras ärligt och konstruktivt, och vi kunde upptäcka åtminstone några punkter där vi är överens.

Kommer man alltid att uppleva ett sådant här personligt program att satsa sig själv som lyckosamt?

Knappast. Man känner sig ofta lite onaturlig till att börja med. Det kan hända att man blir missförstådd el­ler rentav avsnäst. Man får vara be­redd på att svälja sin stolthet då och då. Men än sen då? Man kommer snart att lära sig att ge ut av sig själv som något helt naturligt. Vad varje samhälle förmodligen behöver först och främst är i själva verket att tinas upp. När tillräckligt många av oss börjar satsa oss själva, då kommer upptiningen igång, och misstänksamhet, cynism och ovän­lighet blir omodernt.

När jag är orolig och bekymrad eller allmänt nedstämd, gör ett medvetet försök att uppge min inkrökthet underverk. Detta skall inte förstås som en from rekommen­dation, utan jag tror helt konkret att försöket att göra andra glada och lyckliga sätter fart på blodomloppet och får kinderna att glöda. Jag kän­ner mig vaken, som om jag på nå­got sätt smakar livet omkring mig, njuter av dess färg och rikedom. Gåvan bör naturligtvis ges utan någon tanke på belöning. "Det är ing­en glädje med en gåva som givaren knappt släpper", sa en viss man en gång. Att ge "en bit av sig själv" är att läppja lycka — samtidigt som man ger sitt eget lilla bidrag till ska­pandet av en bättre, drägligare och mänskligare värld.

David Dunn