Vad beror det på att en del människor försvagar vår livslust och vingklipper våra drömmar — medan andra inbjuder oss till en livets fest, fylld av glädje, hopp och kärlek?

  Säg ja till livet

Det hände när jag var liten och bodde i en by i Nova Scotia. Modern i en familj i närheten hade dött, och fadern, som ofta var berusad, kunde inte ta hand om sina barn. Därför hade en kvinna i församlingen tagit en av pojkarna till sig. Hon var änka, fattig och obildad, men ändå hade hon kärlek och krafter att dela med sig av till den ängslige och buttre pojken. Nästan över en natt börja­de han förändras, utvecklas och leva upp. Men det var en sak som hämmade honom: eftersom vi inte kände honom ville ingen av oss leka med honom.

En dag upptäckte hans fostermor oss när vi lekte och hade roligt me­dan han stod vid sidan av, gråtan­de och utstött. Hon skickade in ho­nom och vände sig sedan till oss.

"Så här får det inte vara!" utbrast hon. "Den här pojken är viktig. Det är just nu det avgörs vad för slags människa han ska bli, men varje gång jag lyckas hjälpa honom en liten bit på väg så kommer ni ungar och förstör alltihop. Vill ni inte att han ska få leva?"

Det har gått många år sedan dess men jag har inte glömt händelsen. Det var min första konfrontation med den djupa och smärtsamma sanningen att det finns människor som botar och människor som gör illa. Vi hjälper eller hindrar var­andra, vi uppmanar varandra att säga ja till livet och utvecklas eller att ge upp och besegras, vi påverkar varandra som sol och frost "på­verkar" en grön äng.

Psykoterapeuten Sidney Jourard hävdar att denna process ständigt pågår, att vi alla hela tiden manar varandra att leva eller dö, att seg­ra eller besegras.

Han har säkert rätt. När jag är tillsammans med dig, växer eller krymper jag beroende på hur du påverkar mig. Och jag i min tur inbjuder dig att leva eller att dö helt enkelt genom att finnas i din närhet, genom att följa med dig el­ler dra mig undan, genom att räc­ka dig handen eller låta bli, genom att öppna mitt hjärta för dig eller stänga till om det. Författaren Fre­derik Buechner jämför mänsklighe­ten med en spindelväv. "När vi rör oss i världen", har han skrivit, "och när vi handlar i välvilja eller kan­ske i likgiltighet eller fientlighet mot de människor vi möter, sätter vi den stora spindelväven i dallring. Det liv jag berör på gott eller ont kom­mer att påverka ett annat liv, och det i sin tur ytterligare ett, tills ing­en längre vet var rörelsen slutar el­ler hur långt bort min beröring kommer att ha verkan."

Det är tydligt att vårt inflytande kan betyda oerhört mycket. Hur an­vänder vi det? En del människor, säger Jourard, "har en påtaglig för­måga att övertyga andra om att li­vet är meningslöst och hopplöst. De är skickliga i att få andra att 'ge upp', kapitulera, 'ge tappt'." Det kan hända att sådana människor själva har svårigheter som man inte kan klandra dem för, eller att de vuxit upp hos föräldrar som rygga­de tillbaka inför livet. Vilket skälet än må vara, är de hårda och kyliga. De dödar drömmen, förlamar hoppet och stryper glädjen. Gåvor skrumpnar samman inför deras kritiska blickar, prestationer för­ringas, förtroendet flyr och ersätts av fruktan.

Vi känner allesammans sådana människor, och vi är olyckliga i de­ras närvaro. Vi har till exempel mannen som "kastreras" av sin hån­fulla hustru. "Och du inbillar dig att du är karl!" ropar hon när han inte är tillräckligt potent eller inte tjänar så mycket pengar som hon skulle önska. Vi har den unga hust­run som tappert försöker lära sig laga mat, medan mannen belönar hennes ansträngningar med kom­mentarer som: "Det där kommer du aldrig att lära dig" eller "Var­för ger du inte upp på en gång?" Vi har läraren som hälsar en elevs fina och fantasirika uppsats med kritik av hans handstil eller stav­ning.

När vi är tillsammans med såda­na människor, känner vi oss ännu sämre rustade för livet än vi trodde vi var, vi känner oss dumma eller upproriska eller rädda. Och deras förödande inflytande påverkar oss också när vi inte har dem i närhe­ten. För om de får vårt jag att dö, går deras inställning genom oss vi­dare till andra. Eftersom de hämmar livsimpulsen hos oss förkväver vi den hos nästa person vi möter. Vi är besegrade och tar vårt neder­lag med oss till möte efter möte.

Men hur är det med dessa un­derbara och oförgätliga människor som får oss att leva? Tillsammans med dem växer och förnyas vi. De skänker oss en våg av kraft att rida på, de inspirerar oss att utvecklas med alla våra resurser.

När jag var tonåring hade vi en underbar lärarinna som undervisa­de med sådan glöd och kärlek att ingen av hennes elever någonsin kunnat glömma henne. När hon läs­te upp våra uppsatser i klassen såg vi hur hennes ansikte lyste upp, vi hörde henne flämta till av förtjus­ning eller småskratta, ja till och med gråta. Det bästa var att hon uppmuntrade minsta lilla gnutta originalitet hos oss. Och när kriti­ken kom var den positiv och livgi­vande: "Ni kan göra det ännu bätt­re. Ni kan tränga ännu djupare."

Skalden Robert Browning var en sådan människa. Han bokstavligen inbjöd Elizabeth Barrett till livet. Elizabeths mor hade dött medan de elva barnen i familjen var små, och fadern utvecklades till en despotisk tyrann över dem. Elizabeth, som var klen och sjuklig största delen av sitt liv, blev isolerad i sitt sjukrum, ac­cepterade så småningom läkarens dom att hon led av "sot" och ut­vecklade symtom som förkvävde hennes rika begåvning för att leva. Det kan tänkas att hon omedvetet ville ha det så. Genom sin sjukdom fick hon speciell omvårdnad och ett eget rum, och hon slapp för det mesta undan faderns vredesutbrott.

Men när hon var nära 40 år möt­te hon Robert Browning, som blev så våldsamt förälskad i henne att han någon dag efter deras första möte skrev ett passionerat brev till henne. Han besegrade hennes fruktan, ryckte henne loss ur sjukdomen och in i äktenskapet, skingrade hen­nes symtom som dimmor. Vid 41 års ålder gjorde hon långa resor. Vid 43 födde hon ett friskt och välskapt barn. Under resten av sitt liv skrev hon högt uppskattad poesi som endast kunde härröra från en livskraftig människa.

Dramatikern Edward Sheldon, som var en berömd person i New Yorks teatervärld vid sekelskiftet, var en annan livgivare. Vid 30 års ålder drabbades Sheldon av en led­inflammation som utvecklades så ödesdigert att han blev helt förla­mad och efterhand blind. Han rea­gerade genom att inspirera andra — alla de många människor han hade känt och älskat — att leva ri­kare än de någonsin gjort förut. I stora skaror vallfärdade de till hans sjuksäng, och alla gick därifrån mer levande än de kommit. Han lyssnade till dem med total uppmärksamhet, gav en tillrättavisning när så behöv­des, sörjde med dem när de var bedrövade, delade deras minsta gläd­jeämnen och väntade sig alltid det bästa av dem. Författarinnan Anne Morrow Lindbergh intygade: "Man gick därifrån förnyad och inspire­rad med hundratals nya idéer i hu­vudet och fullständigt förvissad om att det fanns obegränsad tid att för­verkliga dem. Världen öppnades inifrån dessa fyra slutna väggar."

Hur ska vi definiera denna gåva? Jourard säger att sådana människor "blåser in ande" i oss. De befriar oss från våra tvivel, vår trötthet, vår liknöjdhet.  De övervinner den apati som griper oss i våra liv. De gör allt till verklighet — glädje, tragedi, till och med död. De är välsignade människor.

Skulle vi inte alla vilja vara som de — livgivande? Men frågan är: hur ska det gå till? Hur förvärvar vi denna dyrbaraste av gåvor?

Det viktigaste vi kan göra är att ta fasta på vår egen kärlek till livet. Ty vi skänker liv endast när vi själ­va äger liv, när vi i stället för att dämpa vår entusiasm, i stället för att försöka dölja den, använder den till att öppna livets dörr för andra.

Buechner skriver om en vinter­eftermiddag då han kom in i klass­rummet just som en flammande sol­nedgång färgade himlen röd ovan­för de sotsvarta träden. En plötslig impuls fick honom att släcka ljuset och visa sina pratande elever "hela himlen i lågor som på den yttersta dagen eller vid tidens början". Ingen skrattade, ingen kom med någon vitsig kommentar, ingen frågade ens varför han gjorde så. De satt trollbundna tills skådespelet var över — i mer än 20 minuter. Det var, minns han, en underbar stund, en lektion i djup gemenskap.

Ett annat sätt att inbjuda till liv är att med vårt eget mod demon­strera livets makt över döden. Jag minns när min far dog mycket has­tigt för mer än 20 år sedan. Jag res­te hem till Nova Scotia för begrav­ningen, och sedan försökte jag över­tala min mor att flytta hem till mig. Hon avböjde vänligt men bestämt. Senare stod hon bredvid mig i ry­kande snöstorm medan vi väntade på mitt tåg. Hon var knappt 150 centimeter lång och såg så liten och späd ut i sin svarta kappa mot den vita snön. Men hur stark hon var framgick av den trosbekännelse med vilken hon tog farväl av mig. "Jag vill att du ska veta", sa hon med obändig stolthet, "att även om jag förlorar er allesammans, så ska jag skapa ett eget liv, och det ska vara ett gott liv." Hennes ord var för­stås avsedda att trösta mig, men jag visste att hon, om någon, skulle kunna förverkliga dem. Och nu då även hon är borta, ser jag fortfarande den modiga lilla gestalten i den rykande stormen som en sym­bol för livet självt.

Doktor Albert Schweitzer bruka­de säga att vi måste hysa samma vördnad för varje liv och varje vilja till liv som för vårt eget liv. Om vi vill inbjuda en annan människa att leva måste vi godta hennes särart. Vi måste lyssna till alla hennes drömmar, inte avfärda eller förne­ka dem. Framför allt måste vi se det bästa hos henne och ge det möjlighet att gro och utvecklas. Ty växt och utveckling är varje levan­de varelses insignier, kärnan i livs­processen — livet är ett växande träd, inte en staty.

Att mana någon att säga ja till livet är alltså en inbjudan att växa, att vara sig själv och att glädjas. Men det är också en inbjudan till hopp. Jourard säger: "En männi­ska lever så länge hon känner att livet har mening och värde, och så länge hon har något att leva för. Så fort mening,  värde och  hopp  försvinner ur en människas liv slutar hon upp att leva och börjar dö."

Vår tid är farlig och svår, det är sant. Men den är också öppen, sti­mulerande, full av möjligheter. De människor som inbjuder oss att hop­pas — och leva — sitter inte hem­ma och klagar. De lever med och engagerar sig i omvärlden och ar­betar på olika sätt för att göra den bättre.

Jag talade en gång med en till synes bräcklig kvinna som med en­dast två ungdomar till hjälp hade lyckats besegra stadens pampar och fått disponera ett fallfärdigt hyres­hus i ett trist distrikt. När hon hade knäskurat det, öppnade hon huset för barn i området och gav dem en plats där de kunde värma sig i ky­lan, där de fick leka och lära. "Vi frågade oss inte om det skulle gå", sa hon. "Det var något vi kunde göra, och vi gjorde det."

Lever gör vi när vi är upprikti­ga mot oss själva, äkta i våra käns­lor, trogna mot våra övertygelser. Lever gör vi när vi älskar, när vi bryr oss om andra, när vi engagerar oss. Lever gör vi när vi bygger och skapar, hoppas, lider och jublar.

Sätt värde på livet hos dig själv, och du förmedlar det till andra. Ge liv och du får liv tillbaka. Ty livet, liksom kärleken, kan inte växa inom sitt eget skal. Det förnyas när det ger ut sig självt. Livet växer när vi frikostigt ger det till andra.

Ardis Whitman