Uppriktighet i allt, stort som smått, är som en lyckoslant för sanningen är myntets ena sida och välbefinnandet dess andra.

Uppriktighet spar tid och nerver

För några år sedan bad den kände rabbinen dr Henry Cohen att jag skulle ge ho­nom ett utlåtande om ett kort manuskript. "Jag har fått det från en pojke utomlands, och han hoppas jag ska kunna sälja det åt honom", sa han. "Jag har inte haft tid att läsa det."

Redan när jag hade läst ett par sidor märkte jag att artikeln var plagierad från en resebroschyr. Men jag sa det inte. Jag slingrade mig. "Jag vet inte riktigt", sa jag. "Jag skickar över det till min agent för er räkning."

Dr Cohen ögnade igenom manu­skriptet när jag räckte honom det. Efter någon minut tittade han för­vånat på mig. "Menar ni verkligen att ni tänker göra er besväret att skicka det här till er agent och ta hans tid i anspråk för att läsa det och skriva ett brev till er, enbart för att ni om någon vecka ska kunna säga mig vad ni precis lika bra skulle kunna säga nu?" frågade han häpet. Det måste ha synts hur för­lägen jag blev, för han log vänligt. "Kom alltid ihåg en sak", sa han. "Uppriktighet är det mest arbetsbesparande som finns här i världen."

Jag funderade på hans ord under någon tid efteråt. Hur länge, frå­gade jag mig själv om och om igen, hade jag egentligen tagit min till­flykt till undanflykter och osanning­ar som stulit dyrbar tid och oersätt­liga krafter — både för mig själv och andra? Och alltsammans under diplomatins täckmantel! Efter hand började jag inse att man inte bara spar arbete på att vara uppriktig, utan att man tjänar på det i alla sammanhang. Låt mig belysa det med några exempel.

•  Uppriktighet spar tid. Jag blir ofta störd av telefonsamtal från främmande personer som erbjuder allt från "gratis" danslektioner till "gratis" gravplatser. Tidigare lyss­nade jag under tystnad till ackvisitörernas utantilläxor, och förlorade på så sätt dyrbara minuter samtidigt som jag blev sur och irriterad. Nu­mera avbryter jag genast den som ringer med orden: "Det vore orätt att uppta er tid, eftersom jag redan vet att jag inte är intresserad." Och så lägger jag på luren.

Ett gift par jag känner avlade nyårslöftet att vara fullkomligt upp­riktiga i sällskapslivet. "Alltsam­mans började med att en väninna ringde varje måndagsmorgon för att planera vad vi skulle göra tillsam­mans nästa veckoslut", berättade hustrun. "Jag sa alltid ja — vare sig vi hade lust att träffa dem eller inte — för jag kunde aldrig kom­ma på någon ursäkt i hastigheten. Sedan brukade min man och jag ägna hela veckan åt att hitta på ett lämpligt skäl för att lämna åter­bud. Till slut insåg vi att det är helt i sin ordning att tacka nej till in­bjudningar."

•   Uppriktighet  är god  ton.  En ärlig fråga, förtjänar ett ärligt svar — det är helt enkelt vanlig hövlig­het. En av våra grannar köpte för en tid sedan en hundvalp. Hon ring­de tre gånger till en veterinärmot­tagning, men veterinären var alltid oanträffbar och ringde inte heller upp, fastän hon lämnat namn och telefonnummer. Vid fjärde försöket frågade hon damen som tog emot samtalet: "Tror ni att doktorn re­dan har för många patienter?" Det blev tyst en stund. Sedan sa damen: "Ni frågade rakt på sak, och därför ska jag vara uppriktig tillbaka. Ja, jag tror att doktorn redan har fler patienter än han klarar av. Om jag var som ni, skulle jag ringa till nå­gon av de yngre veterinärerna som ännu inte har hunnit bli så välkän­da att de är överbelastade."

• Uppriktighet sparar onödiga tråkigheter. En väninna till mig flyt­tade för en tid sedan. När flyttkarlarna äntligen började samla ihop sina lårar och kartonger märkte hon att en dyrbar vas saknades. De fyra männen letade noga igenom var­enda kartong med papper, medan min väninna och hennes unga dot­ter sökte igenom skåp och hyllor. Efter en timme, då min väninna nästan höll på att ge upp, fick hon syn på en kristallskärva på köks­golvet. Flickan tittade på sin mam­ma och brast i gråt. "Jag tappade den tidigt i morse", bekände hon. Min väninna var naturligtvis led­sen över förlusten av den värdefulla vasen. Men hon var ännu mer led­sen över det onödiga besvär som hennes dotter hade ställt till med. "För din skull har sex människor arbetat i onödan en hel timme", påpekade hon. "Det är sex timmar — nästan en hel arbetsdag." Flickan torkade sina tårar. "Men jag tror jag har lärt mig en läxa, mamma", sa hon. "Om det känns svårt att tala sanning, så kommer det bara att kännas ännu svårare om man skju­ter upp det."

•  Uppriktighet skapar förtroende. En liten pojke som var mycket rädd för att se blod blev tvungen att gå till tandläkaren för att få en tand utdragen. Både hans pappa och tandläkaren försäkrade honom att det inte skulle blöda. Det gjorde det naturligtvis, och pojken blev oer­hört skakad. Nu, vid 80 års ålder, berättade han för mig: "Jag minns det den dag som i dag är. Föräld­rar borde inte ljuga för sina barn ens om de tror att det är för deras eget bästa. Lögner skadar förhållan­det mellan människor och kan för­störa det för alltid."

•  Uppriktighet ger sinnesfrid. En amerikansk skådespelerska utgav sig för att vara engelska när hon först kom till Hollywood, i syfte att verka mer intressant. "Det enda jag minns är hektiska dagar och sömnlösa nät­ter", berättade hon för mig. "Det var en fruktansvärd tillvaro — att låtsas vara något som man inte är." En dag talade en tidningsman om för henne att han visste sanningen och tänkte publicera historien. "Att folk verkligen tror att ni är engelska bevisar att ni är en god skådespeler­ska", sa han. "Men ni kan inte fort­sätta med att gå omkring och vara skräckslagen. För om ni gör det, får ni inga krafter över till ert egent­liga arbete." Skådespelerskan sa att hon skulle bli honom evigt tacksam. "Han fick mig att erkänna sanning­en, och sanningen gjorde mig fri."

Till sist ett varningens ord i sam­band med uppriktighet. Vare sig den är framtvingad eller spontan, får den aldrig förväxlas med illvilliga och påträngande kommentarer. "Aggressivt frispråkiga personer nju­ter av att tala om att de inte tycker om en annan människas nya klän­ning eller nya stol", berättade en präst för mig. "Och inte nog med det, det finns människor som menar att de inte skulle vara ens sanna vänner om de inte berättade vad den eller den sagt för obehagligt om en. I mitt arbete måste jag ibland säga sanningar som är svåra att höra. Men jag gör det aldrig om jag inte är absolut säker på att min av­sikt är kärleksfull. Den regel jag följer — och som jag tror att alla skulle kunna följa — är att aldrig säga en smärtsam sanning, om inte den obehagliga och svåra uppgiften krossar mitt eget hjärta. Då behöver jag aldrig falla för frestelsen att såra någon för att själv känna mig rättfärdig eller överlägsen. Eller att straffa någon som jag i realiteten inte tycker om."

Då och då borde vi alla stanna upp och fundera över vårt dagliga liv. Spiller vi tid och krafter på un­danflykter och osanningar, de må vara dikterade av hövlighet eller ohövlighet? När jag själv tänkt ef­ter, har jag Upptäckt att uppriktig­het inte är talang, inte heller konst, inte ens skicklighet. Uppriktighet är en vana. Och precis som när det gäller de flesta andra vanor, krävs både koncentration och övning för att tillägna sig den. Men när upp­riktigheten väl har blivit en vana, är den som en lyckoslant — för sanningen är myntets ena sida och välbefinnandet dess andra.

Elise Miller Davis