Dr Comer, vi får ofta höra att vi lever i en "ilsken tidsålder". Stämmer det?
Varför blir så många människor på dåligt humör?
Är vissa mer lättretade än andra?

En expert förklarar vad det beror på och ger några tips om hur man undviker onödig ilska.

Ilskan - en nutidssjuka

Vi lever definitivt i en "ilsken tidsålder". Det finns ingen statistik som bevisar det men man inser ju att det är så när man ser på alla människor som råkar i hetsiga ord­växlingar om obetydligheter i trafi­ken eller som blir arga när någon försöker tränga sig före i snabbköps­kön. I värsta fall leder denna oreson­liga vrede till mord — och det händer alltför ofta i dag, inte sällan till följd av ett gräl om någon småsak. Män­niskor har alltid bråkat och grälat med varandra men de har aldrig varit så lättprovocerade som nu.

Vad beror denna "nya" ilska på?

Vi har en känsla av att världen tränger sig på oss, att det finns för många människor omkring oss och att vi blir orättvist behandlade.» Vi känner oss maktlösa. Plötsligt börjar vi tvivla på att någon kan göra något åt vara problem. Då blir vi frustre­rade och får vredesutbrott.

Varför nu? Var inte människor frustrerade för 25, 50 år sedan?

Jo, men villkoren har förändrats. För femtio år sedan var livet lugna­re, människor kände varandra och litade på varandra. Alla visste vilka regler som gällde när de umgicks med andra. Nu är de flesta av oss stressade stadsbor och det naturliga och självklara sättet att umgås på har gått förlorat.

Ett annat problem är att de institutioner som förr lärde ut själv­behärskning - hemmet, kyrkan, sko­lan - inte längre är så effektiva som tidigare. I stället inhämtar många barn sina lärdomar från TV och får den felaktiga föreställningen att man löser ett problem genom att dra fram ett vapen och skjuta någon.

Vi måste motverka dessa tenden­ser genom att lära barn hur man tar itu med ett problem, hur man talar ut om saker, hur man lägger band på sina hetsigare impulser. Nu för­söker vi' lära barn att uttrycka sig fritt, men som motvikt måste vi då också betona ansvaret.

Tror ni att våldstendenserna kommer att förvärras ännu mer?

Det tror jag inte. Jag tycker att pendeln börjar svänga åt andra hållet. Vi börjar se förändrade atti­tyder i barnuppfostran, många för­äldrar och lärare tar avstånd från låt-gå-pedagogiken. Föräldrar ger på nytt sina barn regler och lär dem att behärska sig. Jag tror aldrig att vi återvänder till gamla tiders järn­hårda disciplin men vi hamnar troli­gen någonstans mitt emellan. Kan­ske kan vi ge barnen både rätten att yttra sig fritt och en känsla för ansvar.

Är all ilska farlig?

Nej, ilska är en normal och sund känsla. Det är önskvärt att man visar att man är arg vid vissa tillfällen och ger utlopp för den känslan när det är befogat, annars kan det leda till psykiska och fysiska störningar. Vad vi måste lära oss att behärska är den överdrivna ilskan som kan vara destruktiv och skadlig.

Barn har en medfödd impuls att reagera aggressivt på allt de upple­ver som besvikelser. En tvååring kan försöka klösa dig om du hindrar den från att få vad den vill ha. Föräldrar måste lära barn att respektera var­andras rättigheter. Och det måste läras ut konsekvent under en lång tidsperiod.

Det kommer tillfällen för oss alla när vi når den absoluta gränsen för vårt tålamod även om vi i allmänhet är lugna till vår personlighet. När planet, som jag och min familj skulle flyga hem från Frankrike med, var överbokat - och familjen skulle tvingas att skilja på sig — ställde jag till en scen i avgångshallen med flyglinjens personal. Jag upplevde att det var orättvist, de hade inte informerat mig, och de hade fel. Jag lugnade mig så småningom och vi löste problemet på ett relativt till­fredsställande sätt. Då och då hän­der det att en vid rätt tillfälle insatt ilska kan vara mycket effektiv när det gäller att tillförsäkra oss det vi tycker vi har rätt till.

Har massmedia, och särskilt TV, gjort folk mer benägna att bli våldsamma?

Jag vet att forskningen har haft svårt att bevisa ett samband mellan TV-våld och individuella reaktio­ner. Men jag är övertygad om att det visas alldeles för mycket våld i TV-rutan och jag har sett barn snabbt ta efter vad de har sett på TV. Det är ett stort problem och TV-producenterna borde anstränga sig mer för att minska antalet vålds­scener. Ansvarskännande föräldrar bör tala om för sina barn vad som är påhittat och vad som är verkligt i TV så att de inte blandar ihop begreppen. När mina barn var mindre brukade jag säga: "Det där är på låtsas, så gör man inte i verkliga livet."

I vid bemärkelse har TV även på annat sätt gjort oss ilsknare genom att visa vad andra människor har och gör. Förr i tiden visste vi inte mycket om hur andra uppförde sig och vad andra människor ägde. Men nu vet vi allt sådant inom några sekunder och det här ökat våra förväntningar. Vi reagerar mycket snabbare - och alldeles för ofta genom att ge vår ilska fria tyglar.

Vilka grupper har närmast till obehärskad vrede?

Tonåringar. Det beror på att de inte är fullt mogna och inte riktigt vet var de hör hemma - det gör dem impulsiva och ombytliga. Många minoriteter har också lätt för att visa sin ilska beroende på orättvisor i samhället och att de inte ges chan­sen att komma ikapp majoriteten.

Men det är inte bara de mycket unga som lätt blir ilskna. Många vuxna är arga därför att deras förväntningar på tillvaron inte har infriats. Samhället har inte förmått ge människorna vad de hade räknat med och ansett sig förtjänta av — t ex ett kvalificerat arbete efter en lång universitetsutbildning.

När det kommer till kritan finns det ytterst få personer i dagens samhälle som inte är arga över något: de kan inte gå trygga på gatan, inflationen äter upp deras inkomster och de ser att världen inte är så lugn och välordnad som de trodde. Alla känner sig otrygga, osäkra på vad som kommer att hända.

Vad kan vi göra för att behär­ska vår ilska?

Med några bra "problemlösnings många av de situationer som leder till ilska och besvikelse. Många människor ställer till problem för sig själva när de struntar i att organise­ra och planera sina liv. Man bör till exempel unna sig den extra tid man behöver för att i lugn och ro ta sig till järnvägsstationen i stället för att köra dit i sista minuten. Då slipper man explodera av ilska om någon tränger sig före i trafiken.

Det är också viktigt att vi blir medvetna om vårt ofta oförnuftiga sätt att möta problemen, för då kan vi lära oss att gå andra vägar. Jag upptäcker ibland att jag håller på att bli rasande över något och kan då återvinna jämvikten genom att syssla med något annat.

Att finna utlopp för lagrad energi är kolossalt viktigt. Motion, t ex joggning och tennis, lättar på många spänningar. När man har sprungit en stund är det som verkade så viktigt och så irriterande inte längre fullt så väsentligt.

Men om alla de här knepen slår fel och man ändå blir riktigt ilsken på någon?

Ett kort vredesutbrott kan som jag sa vara hälsosamt ibland. Men det är ens plikt att inte låta det gå längre än så. Jag minns en gång när någon oväntat backade ut från en parkeringsruta så att jag nästan krockade med min nya bil. Jag kan minnas vad jag tänkte och vad jag sa för mig själv i bilen — men ilskan tog slut så fort jag fått utlopp för den.

Man måste säga till sig själv: "Glöm det. Det här är löjligt." Det är en medveten kontroll.

Vad kan man göra för att lugna ner motparten i ett gräl?

Föregå med gott exempel. Jag har märkt att om den ena parten kan bevara självbehärsk- ningen så smit­tar det av sig på den andra.

Gäller det här rådet också i ett fast förhållande, t ex ett äkten­skap?

Äktenskap och långvariga förhål­landen är mycket mer komplicerade. Om ens lugn är äkta och man inte använder det som ett vapen för att irritera den andra parten sedan man själv har provocerat fram grälet, brukar det ha en dämpande effekt.

I det långa loppet fungerar ett förhållande bäst om parterna lär sig att tala med varandra och försöker lösa problemen tillsammans. Det är bättre att ha förberett olika knep för att ta itu med meningsskiljaktigheter än att tappa behärskningen och misslyckas med att nå fram till varandra. Men det tar lång tid att lära sig använda sådana knep så att de verkligen fungerar. Det är samma sak när det gäller att undvika dispy­ter mellan föräldrar och barn.

Vad kan man göra, utanför familjen, för att dämpa riskerna med alltför mycket ilska?

Ett av de mest effektiva sätten skulle vara om alla trappade ner sina förväntningar. Som det är nu väntar sig de flesta av oss för mycket i fråga om materiell standard och status. Vi måste befria oss från föreställningen att om vi verkligen jobbar för det, så kan vi få vad vi vill. Vi bör fortsätta att arbeta hårt, men vi måste också inse att även om vi gör det, når vi inte alltid dit vi vill. Och det finns ju så många andra värden här i livet än de materiella!

Enligt min åsikt är vi inte längre ett tillväxtsamhälle och vi kanske aldrig mer blir det igen. Vi måste anpassa våra förväntningar till verk­ligheten. Det är ett sätt att vända ilskan och besvikelsen i tillfredsstäl­lelse och harmoni.

Samtal med Dr. James P.Comer