Räds inte faran!

De flesta av oss vänder om vid första tecken på fara.
Och kan gå miste om mycket.

Den kätterska tanken började ta form vid ingångsgrinden till prishoppningsbanan när jag såg ambulanspersonalen böja sig över den störtade ryttarens orörliga gestalt, medan det hinder som hade slagits ner när hans häst föll snabbt bygg­des upp igen. För min häst. Och mig.

Just då viskade en röst som lät misstänkt lik min egen: "Tänker du verkligen rida in på banan?" Den lille scout som övade knopar inne i min mage lade en prydlig slinga runt mina inälvor och drog till. "Känner du det?" morrade rösten. "Det är rädsla!"

För många århundraden sedan lär en kartograf — vars världsbild tog slut innan hans pergamentblad gjor­de det - ha skrivit orden "Här lurar drakar" i kanten av detta skräm­mande tomma terra incognita, en varning till resenären att han gav sig in på det outforskade området på egen risk. Men för vissa sjöfarare, som Columbus och Magalhães, tycks varningen snarare ha verkat som en sporre.

Långt innan Columbus började sondera jordens yttersta kant hade kineserna, för att få fram ett tecken för den vändpunkt vi kallar "kris", utfört ett mirakel av språklig kom­primering genom att kombinera de två teckensymbolerna för "fara" och "möjlighet" till tecknet "wei-ji". Det står som en evig bekräftelse på att eftersom det alltid innebär fara att söka nya möjligheter så kan man inte göra ett betydelsefullt framsteg utan att möta fara. Och omvänt: när vi vädrar fara bör vi se det som ett tecken på att vi kanske är på väg åt rätt håll.

Jag är fullt medveten om att denna teori går stick i stäv mot vad som har tutats i de flesta av oss sedan den dag vi första gången blev varnade för att röra vid spisen eller klättra upp i ett träd. Fara, har vi fått lära oss, är en tydlig signal till att vända om. Men jag har på sista tiden börjat tycka att vårt filtrerade, homogeniserade liv - liksom vårt vita bröd och vårt raffinerade socker - inte bara är menlöst utan direkt ohälsosamt, och att av de primitiva element som har fallit bort ur vår tillvaro är fara ett av de mest oumbärliga.

Jag menar verklig fara, inte den störtflod av sado-masochism och allsköns våld som dränker oss från filmdukar och TV-skärmar och di­verse tryckalster. Vårt uppenbara behov av underhållningsvåld är en­ligt min åsikt ett symtom på en undernäring orsakad av bristen på verkliga risker och faromoment i vårt dagliga liv. I brist på eget risktagande söker vi "spänning". När spänning inte längre tillfreds­ställer oss söker vi oss till mer rafflande sensationer, till "rysare". Om simulerade slagsmål, lösa skott och spelad dödsångest inte längre fängslar oss kan vi genom att bara köpa en biljett få tillträde till de tjurfäktningsarenor och boxnings­ringar där blodet är äkta, benet ibland verkligen knäcks, överfallet ger smärta.

Vilken är den gemensamma näm­naren för alla dessa situationer? För det första upplever vi dem sittande i lugn och ro, låter passivt eländet skölja över oss. För det andra är alltid blodet, de brutna benen och smärtan någon annans. Vare sig dödsångesten är äkta eller spelad, på film eller på en tävlingsarena, så är den inte vår. Vi köper eller lånar någon annans fara, därför att vi enligt min åsikt behöver den stimulans det ger att ta risker, vi är utsvultna på den primitiva upprymdhet som fa­ran ger, som kommer adrenalinet att flöda i vårt blodomlopp och med ens gör oss intensivt medvetna om vår egen existens.

Sokrates hävdade att ett liv utan eftertanke inte är värt att leva. Inte heller, skulle jag vilja påstå, ett liv utan satsningar.

Innan jag blir anklagad för att rekommendera småbarn att spela rysk roulett eller åldringar att pröva drakflygning, låt mig precisera vad jag menar med risktagande. Jag talar om det slags äventyrslusta som ligger i att medvetet lämna trygga fysiska, emotionella och intellektuel­la förskansningar, till förmån för nya vägar där drakar måhända ligger i bakhåll. Jag vill helt kätterskt fram­ställa ett tillstånd av fara som ett privilegierat tillstånd om faran är en frukt av att vi sätter inrotade överty­gelser och etablerade vanor på prov — våra egna, inte någon annans. Jag vill alltså plädera för en ombetingad reflex, som kan finna glädje i käns­lan av fruktan och se en hotande fara som en lockande vinkning . . .

Som tävlingsledarens hand som just vinkade in mig på banan. Hästen, som på hästars vis kände min rädsla, gnäggade och ryggade tillbaka ett steg. Det var då jag hörde den andra rösten, den steg ur den försvinnande ambulansens bortdöende sirener. "Känner du det där?" sa rösten. "Det är därför du är här."

Jag vill inte fästa någon överdri­vet stor vikt vid detta alldagliga ögonblick i ett föga märkvärdigt liv.

Allt jag med visshet kan säga är att sedan dess har rädsla blivit en ny sorts signal för mig, grönt (eller åtminstone gult) ljus i stället för rött. Resultatet har förmodligen, utifrån sett, inte varit särskilt påfal­lande. Men själv är jag övertygad om att något förändrades inom mig den gången vid ingången till prishoppningsbanan. Jag tror det därför att min häst, som alltid känslig för sin ryttares emotionella tillstånd, ned ens slutade konstra, spände musklerna och störtade in på banan, lika märkligt upphetsad inför de väntande hindren som jag var.

Jag har mött många hinder sedan dess - träbommar, ord, kritiska blickar, oböjlig opposition - somliga klarade i ett språng, andra rivna med ett slammer, men alla attacke­rade med samma blandning av fruktan och övermod som grep mig den gången på prishoppningsbanan och som nu fyller mig vid tanken på vad dessa kloka eller dåraktiga ord kan tänkas framkalla för reaktion hos mina läsare. En klar och tydlig röst säger "Riv sönder smörjan", och det är naturligtvis ett tydligt tecken på att mitt skriveri är ett risktagande. Här lurar drakar. Fint!

James Lipton