Många människor fruktar den mer en något annat,
men man behöver inte vara eremit för att hävda:

Ensamheten är min vän

Jag finner trivsel och frid i ensamheten. Det finns de "som vill bo vid en landsväg och se människor komma och gå", men min uppfattning om en perfekt plats att bo är en bondgård där jag inte behöver se något annat hus. Det räcker med en skorsten vid hori­sonten för att störa min ro. På natten är upplysta fönster i fjärran spejande ögon som iakttar mig.

En ensamvarg avslöjar sig genom sitt arbetes karaktär: en författare som trivs med att vara ensam skriver som om han talade för sig själv, och en må­lare med samma, läggning skapar landskap som han inte mjukar upp genom att låta människor ge sceneriet liv. I mina naturmålningar finns det sällan något mänskligt liv och jag har ibland undrat om jag har förlorat för­mågan att måla personer. En gång när jag mottog ett konstpris ställdes den frågan till mig, och jag kände mig först lite besvärad. "Ni har sällan männi­skor i era målningar", sa prisutdelaren. Men så tillade han något som gjorde mig glad: "Det finns emellertid alltid någon med på målningarna. Ni målar in er egen personlighet."

Att känna skillnaden mellan "på egen hand" och "ensam" kan vara en viktig lärdom för en ung människa, och när jag tänker på all den tid jag tillbringade med latinet undrar jag varför enkel levnadskonst aldrig har lanserats som skolämne. Många av ungdomens problem, som bidrar till den skrämmande höga självmordsfrekvensen bland unga människor nu för tiden, tyder på att barn skulle be­höva lära sig den fina konsten att vara ensam.

Ensamhet i ungdomen är en plåga därför att de unga ännu inte har lärt sig konsten att uppskatta ensamheten. Det är först i mogen ålder som ensam­het blir något dyrbart. Förr, när livet var besvärligt och jag hade svårt att fatta beslut, gick jag till människor och bad om råd. Senare har jag insett att lösningen på problemen i allmän­het redan fanns inom mig. När jag nu­mera är i tvivelsmål söker jag mig till ensamheten och i tystnadens vältalig­het väntar jag på att svaren ska komma. Och det gör de.

Jag vande mig tidigt i livet vid att vara ensam. Jag hade rymt hemifrån och fick arbete på en bondgård långt bortom all ära och redlighet, hos paret Hans och Hilda Appelbaum. Där fick jag verkligen lära mig hur det känns att ha hemlängtan: de talade bara tyska och jag kunde inte många ord på det språket. Efter kvällsmaten bru­kade vi sitta på verandan och lyssna på sommarens alla ljud och göra vaga försök att prata. En kväll hörde Hilda en insekt surra, en som folk där i trak­ten brukade kalla "ensambaggen". "Was ist das? " frågade hon.

Jag försökte illustrera ordet "en­sam". Jag låtsades gråta, anlade en olycklig min och utstötte vad jag tyckte var ensamma ljud. Hon tycktes fatt; galoppen. "Ach!" utropade hon. "Da. ist ein Heimweh (hemsjuk) Insekt!' Jag minns så väl att jag försökte med­dela Hans och Hilda att det var en olycka att vara ensam. Om jag i dag skulle mima ensamhet skulle jag småle och se belåten ut.

När man går på en trafikerad gata trängs man med människor utan att ge dem så mycket som en blick, men om man möter en ensam människa på en enslig väg finner man att man nickar eller till och med stannar och utbyter några ord. Jag minns hur jag en gång fotvandrade på prärien och fick syn på en person på säkert mer än en kilome­ters avstånd som gick åt mitt håll. På femhundra meters håll kände vi båda två ett behov av att ändra kurs, vinka och gå varandra till mötes. Vi pratade en stund och fortsatte sedan var och en på sin väg. Det var en lustig liten epi­sod som vittnar om den oförklarliga dragningskraft som två ensamma människor utövar på varandra.

Författaren - en eremit i sina tan­kars grotta - är ofta en ensam person. Men ensamhet kan också vara en ljuv plåga. Och lidandet anses ju förädla människan. En sådan enstöring till författare var Van Wyck Brooks som fann sig väl till rätta på landsbygden. Han frågade mig en gång om jag var nöjd med att ha flyttat bort från stan och jag talade om för honom att livet på landet gav mig en alldeles speciell avskildhet som jag faktiskt njöt av. "De som lever i harmoni med ensam­heten", sa han, "har i den ett hederligt och till och med spännande sällskap."

Jag förstår vad han menade.

Eric Sloane