Håll fast och ge efter

Lär dig förstå denna motsägelsefulla sanning så öppnas vishetens portar för dig.

Livets konst består i att kunna avgöra när man skall hålla fast det man har och när man skall släppa det. Livet självt är paradoxalt. Det bjuder oss att hålla fast vid dess många gåvor, men det kräver också att vi en gång skall lämna dem. De gamla rabbinerna uttryckte det så här: "Människan kommer till värl­den med knuten hand, men när hon dör är hennes hand öppen."

Vi har all anledning att hålla fast vid livet, så fantastiskt och under­bart som det är. Varje por av Guds skapade värld andas skönhet. Vi vet att det är så, men alltför ofta uppfat­tar vi det bara när vi ser tillbaka och minns det som var och plötsligt inser att det är förbi.

Vi minns en skönhet som vissna­de, en kärlek som förlorade sin in­tensitet. Men med ännu större smär­ta minns vi att vi inte såg skönheten när den blomstrade, och att vi inte gav kärlek tillbaka när vi fick kärlek.

Något som hände mig nyligen gjorde att jag upptäckte denna san­ning på nytt. Jag var på sjukhus efter en allvarlig hjärtinfarkt och hade legat på intensivvårdsavdelningen i flera dagar. Det var inte något trev­ligt ställe.

En morgon skulle jag genomgå yt­terligare några undersökningar. Den apparatur som behövdes fanns i en byggnad i andra änden av sjukhuset, så jag måste köras på bår över gårds­planen.

När vi kom ut från avdelningen sken solen. Det var det enda jag upp­fattade. Solskenet och ingenting an­nat. Men det räckte mer än väl. Det lyste och värmde så underbart.

Jag tittade mig omkring för att se om det var någon annan som njöt av det gyllene solskenet, men alla hade så bråttom åt olika håll, och de flesta hade blicken riktad mot marken. Då kom jag ihåg att jag själv också ofta hade varit likgiltig inför vardagens storslagna skönhet, så upptagen som jag varit av små och ibland triviala uppgifter och bekymmer.

Händelsen lärde mig något som egentligen är lika enkelt som själva upplevelsen: Livets gåvor är dyrbara - men vi är alldeles för likgiltiga in­för dem.

Så här lyder alltså det första av de båda motsatta krav som livet ställer på oss: Ha aldrig så bråttom att du inte upplever livets stora under. Möt varje ny dag med vördnad. Ta emot varje timme. Fånga varje gyllene mi­nut.

Håll fast vid livet... men inte så hårt att du inte kan släppa taget. Detta är nämligen det andra av de båda motsatta kraven: Vi måste ac­ceptera våra förluster och lära oss att ge efter.

Det är inte någon lätt läxa, sär­skilt inte när vi är unga och tror att världen är till för oss och att allt vad vi önskar och åtrår kan, nej skall, bli vårt. Men så går livet vidare, och sakta men säkert börjar vi förstå denna andra sanning.

På varje stadium i livet lider vi förluster - som får oss att växa och mogna. Vi börjar vårt liv som indivi­der först när vi kommer ut ur moder­livet och förlorar dess lugna trygg­het. Vi går i den ena skolan efter den andra. Så lämnar vi våra föräldrar och vårt barndomshem. Vi gifter oss och får barn - barn som vi så små­ningom måste släppa. Vi upplever våra föräldrars död - och kanske vår makes eller makas. Vi märker hur våra egna krafter långsamt eller plötsligt avtar. Till slut måste vi, som bilden av den knutna och den öppna handen åskådliggör, accepte­ra det oundvikliga i vår egen död, att vi skall förlora oss själva, allt det vi var eller drömde om att vara.

Men varför skall vi försona oss med livets motstridiga krav? Vad är det för mening med att skapa skön­het, när skönheten ändå förgår? Vad är det för mening med att älska av hela vårt hjärta, när de människor som vi älskar ändå kommer att tas ifrån oss?

För att komma till rätta med den stora paradoxen måste vi finna ett vidare perspektiv och betrakta vårt liv genom fönster som vetter mot evigheten. När vi gör det, finner vi att även om vårt jordeliv är begrän­sat så spinner våra gärningar en tråd som inte har något slut.

Livet är aldrig bara ett varande. Det innebär alltid ett blivande, ett oupphörligt flöde. Våra föräldrar le­ver vidare i oss, och vi kommer att leva vidare i våra barn. De institu­tioner vi bygger upp består, och vi består genom dem. Den skönhet vi skapar kan inte fördunklas av döden.

Vår kropp kan gå under och våra händer förtvina, men vad de skapat av skönhet, godhet och sanning be­står i evighet.

Kasta inte bort livet på att samla skatter som är dömda att bli till stoft och aska. Jaga inte i första hand ef­ter materiella värden, utan sök ideal, för det är endast idealen som ger li­vet mening och som har bestående värde.

Om vi har ett hus och omger det med kärlek, får vi ett hem. Om vi har en stad och bygger den på rättfärdig­het, får vi en samhällsgemenskap. Om vi har en trave tegelsten och i den ingjuter sanning, får vi en skola. Om vi har den mest anspråkslösa byggnad och helgar den åt tron, får vi en helgedom. Om vi har allt vad människor kan göra och skapa och tillsätter rättvisa, får vi en kultur. Om vi lägger ihop allt detta, tänker bort alla ofullkomligheter som vidlå­der det, och skapar visionen av en mänsklighet för alltid befriad från nöd och strider, har vi slutligen en framtid som skimrar i hoppets alla färger.

Alexander M. Schindler