”Mina tankar är hos dig”

Ibland finner man vänlighet och medkänsla
när man minst anar det
och bäst behöver det.

Femtonårige Dou­glas Maurer ha­de mått dåligt i flera dagar. Fe­bern gick från 39° till 41° och han hade svåra influensasymtom. Till sist tog hans mor, Don­na, honom med sig till barnsjukhuset i St Louis i Missouri. Blodproven avslöjade att Douglas led av leukemi.

De följande 48 timmarna genom­led Douglas blodtransfusioner, rygg­märgs- och benmärgsprov och kemoterapi. Han fick lunginflamma­tion. I tio dagar bodde hans mor i sjukrummet. En natt var Douglas rädd och bad henne sova hos honom i sängen. Gråtande måste hon tala om för honom att det inte gick; han hade droppslangar insatta, sängen var smal och det fanns inte plats.

Läkarna var uppriktiga. De berät­tade för Douglas att han skulle få cellgiftsbehandling i tre år. Han skulle tappa håret och antagligen gå upp i vikt. När Douglas fick höra detta blev han ännu mer missmodig; visserligen sa de att han hade goda chanser att bli botad, men han var inte dummare än att han visste att leukemi kan leda till döden.

Den dagen Douglas skrevs in på sjukhuset - det var första gången - hade han slagit upp ögonen, tittat sig omkring i rummet och sagt till sin mor: "Jag trodde man fick blommor när man låg på sjukhus." Senare, när hans moster fick höra att han var sjuk och vad han hade sagt, ringde hon till Brix blomsteraffär i St. Louis för att beställa en bukett. Expedi­tens röst var ljus. Flickan lät ung. Mostern föreställde sig en oerfaren människa som inte skulle förstå hur viktig den här buketten var.

Därför sa hon: " Det måste vara väldigt vackra blommor. De är till min unge systerson som har leuke­mi."

"Jaså", sa expediten. "Då ska vi göra något särskilt fint."

När blomsterarrangemanget kom fram till sjukhuset var Douglas så pass mycket piggare att han kunde sitta upp. Han öppnade kuvertet och läste kortet från mostern.

Sedan fick han se ett kort till. Hans mor sa att det säkert hörde till någon annan bukett. Men Douglas läste det i alla fall. Där stod:

"Douglas - det var jag som tog emot beställningen. Jag jobbar i Brix blomsteraffär. Jag fick leukemi när jag var sju år. Nu är jag 22. Lycka till. Mina tankar är hos dig. Hälsningar Laura Bradley."

Douglas ansikte lyste upp. För första gången sedan han kom till sjukhuset kände han sig upplivad. Han hade talat med så många läkare och sjuksköterskor, men det här kor­tet var det enda som fick honom att tro att han kanske skulle kunna övervinna sjukdomen.

Jag ringde till Brix blomsteraffär och bad att få tala med Laura Bradley. "När Douglas moster berättade att pojken hade leukemi", sa hon, "så fick jag tårar i ögonen. Jag tänkte på den gången jag först fick reda på att jag hade det, och jag förstod hur svårt pojken måste ha det. Jag ville att han skulle förstå att man faktiskt kan bli bra igen. Och så skrev jag kortet och stoppade det i kuvertet. Jag sa ingenting till någon annan - jag har inte arbetat här så länge, och jag var rädd att de skulle bli arga."

Märkligt. Douglas Maurer låg på ett sjukhus fullt med den mest so­fistikerade utrustning som kan kö­pas för pengar. Han fick vård av spe­cialister, av läkare och sköterskor med en sammanlagd utbildningstid på flera hundra år. Men det var en expedit i en blomsteraffär, en lågavlönad flicka, som gav Douglas hopp och vilja att "kämpa vidare - genom " att ta sig tid att bry sig om, genom att följa sitt hjärtas röst. Med­mänsklig omtanke kan vara något underbart. Och ibland möter man den när man be­höver den som bäst - när man minst anar det.

Bob Greene