Så klarar du krisen

Fem goda råd när det otänkbara händer ...

Att kunna förlika sig med en närståendes död, en smärt­sam skilsmässa, svår sjukdom eller plötslig arbetslöshet är alltid förenat med djup sorg och smärta. Men likväl finns det människor som klarar dessa genomgripande föränd­ringar bättre än andra. Varför? Hur bär de sig åt? De experter som forskar i den här svåra frågan har kommit fram till fem olika metoder att handskas med kriser och sorge­arbete:

1. Optimism lönar sig. "En van­lig missuppfattning går ut på att op­timister är naiva människor som ser allting genom rosafärgade glas­ögon", säger psykologiprofessorn Christopher Peterson vid Michigan­universitet. "Men det är pessi­misten som klarar sig sämst – d.v.s. den som låter sig förblindas av en negativ inställning till alla tänkbara lösningar. Optimisten är friskare, lyckligare och bättre på att lösa upp­komna problem. Optimisten säger helt enkelt till sig själv: Det här ska jag klara av. Med den attityden är halva slaget vunnet."

Ungefär så sa Bob Dell till sig själv när den första chocken började gå över i hans stora kris. Bob hade arbetat på samma slakterifabrik i Pennsylvania i över 26 år när den plötsligt lades ner, helt utan förvar­ning. Då var Bob 45 år; han hade fru, två barn, lån på huset - och varken arbete eller avgångsvederlag. Hans enda merit var det gamla slätstruk­na betyget från skolan.

"Allra först", säger han, "frågade jag mig Hur i all världen ska jag klara det här? Sedan intalade jag mig Jag får inte lägga au. Jag ska nog kunna skaffa mig något nytt."

Kort efter friställningen fick Bob besök av en försäkringsagent. "Jag förklarade att jag inte hade råd, ef­tersom jag var arbetslös", minns Bob. "Då sa han att hans företag behövde fler försäljare. Han upp­manade mig att söka."

Bob hade kunnat avfärda för­slaget; han hade aldrig sålt någon­ting i hela sitt liv. Men som typisk optimist var han öppen för alla idéer.

Först måste han gå igenom två test. Det ena var företagets anlagstest, det andra ett experiment lett av psykologiprofessorn Martin Seligman vid Pennsylvaniauniversitetet.

Seligmans forskningsrön tydde på att om man förutsatte vissa grund­läggande färdigheter, så berodde förmågan att sälja inte så mycket på anlag som på inställning. För att lyckas behöver försäljaren ha mas­sor av optimism som motgift mot ständiga avvisanden. Enligt Seligman har optimister en tendens att betrakta bakslag som tillfälliga sna­rare än varaktiga. Seligman överta­lade försäkringsbolaget att anställa över 100 nya säljare som hade fått ett dåligt resultat i anlagstestet, men höga poäng för optimism; han hävdade att de skulle sälja mer än de nyanställda som hade fått motsatt resultat. Och han fick rätt: opti­misterna lyckades mycket bättre än de skickligare pessimisterna.

"Optimister tror på att det blir bättre med tiden", säger Seligman, "och det rättar de sig efter. De vän­der alla situationer till sin fördel."

Bob Dell var en av de 130 opti­mister som fick plats hos företaget. På knappt ett år förvandlades han från korvstoppare till stjärnförsäljare - med dubbelt så hög lön som för­ut. Dell fick reda på experimentet i efterhand via en tidningsartikel. Med typisk optimism ringde han upp Seligman, presenterade sig och sålde en pensionsförsäkring till pro­fessorn!

2. Ett steg i taget. Det finns na­turligtvis situationer som är så fruk­tansvärda att det verkar omöjligt att se dem optimistiskt eller ens försöka att göra det bästa av dem. Vad gör man då?

Grace Shafir var 35 år då hennes man, Jere, plötsligt avled och läm­nade henne ensam med fyra små döttrar och en vacklande familjefir­ma. "Efter sorgen kom en våg av skräck", säger Shafir. "Hur skulle jag kunna hålla firman i gång och försörja mina barn? Jag grubblade och grubblade ända tills jag förstod att jag bara slösade bort krafterna.

Min nya strategi var att ägna mig åt barn och yrke med sådan energi att jag inte hann tänka på något an­nat. Jag tog en dag i taget. Ingen femårsplan, ingen årsplan - bara endagsplaner."

Den metoden hindrar "helhetsbil­den" att överväldiga oss. Ann Penberthy, sjukhuspsykolog i Richmond i Virginia, säger så här: "Att dela upp allting i småbitar, kanske så korta som en kvart i taget, bygger upp en 'meritlista' av saker vi har klarat av, och den blir ett stort stöd. Frågan blir inte: 'Hur ska jag orka leva?' utan: 'Hur ska jag klara den närmaste kvarten?' Den här meto­den hjälper oss att sluta grubbla och börja arbeta."

Grace Shafir trodde inte att hon någonsin skulle kunna förlika sig med sin mans död. Men en dag vak­nade hon med insikten att hon hade vant sig vid förlusten. "Hjälplös­heten, det där 'hur-ska-jag-kunna-leva-utan-honom', böljade blekna bort när jag märkte att jag kunde organisera om firman, sköta barnen och klara hela hushållet."

3. Tappa inte tron. New York-psykiatrikern Frederic Flach kallar tron "den viktigaste ingrediensen" i vårt sätt att klara personliga kriser: "Bönen påminner oss om att det kan finnas ett mönster i våra liv som vi inte riktigt ser, men vi kan ändå acceptera det om vi följer med i hän­delsernas utveckling." Tron kan försätta berg!

I Gamla Testamentet drabbades Job av upprepade olyckor, men han vägrade ändå ståndaktigt att vända sig emot Gud. När prövningarna till sist tog slut fick hans tro sin belö­ning. Människor i kris upplever ofta att de "prövas" i ett syfte som inte kommer att avslöjas förrän långt se­nare - om ens någonsin.

För Grace Shafir kom insikten om den verkliga meningen med hennes liv medan hon satt och väntade på en gudstjänst till makens minne. "Jag såg ner på min yngsta dotter som låg och sov i min famn", säger hon, "och då slog det mig att det var hon som var framtiden. Min uppgift var att finnas till för henne och hen­nes systrar."

4. Inventera. Att hoppas betyder inte att man måste vara blind. Ska man klara en kris, så måste man kunna bedöma situationen rätt. "Blunda inte för fakta", varnar Pe­terson. "Förhoppningar är bra, men de kan inte ändra på verkligheten."

För Marsha Dowling (fingerat namn) betydde verkligheten en kamp för att få behålla sitt hem i en svår skilsmässa. Hennes man var fast besluten att undanhålla henne alla gemensamma tillgångar efter tio års äktenskap.

Marsha var ensam, deprimerad och illa ute ekonomiskt. Hon grans­kade sin situation och kom fram till att hon måste klara sig själv. Hon fann sig i att arbeta sju dagar i vec­kan och aldrig ta semester förrän hon hade fast mark under fötterna. Att se situationen i vitögat hjälpte Marsha att klara krisen.

Inventera det positiva också. Ofta glömmer man bort ekonomins roll i svåra kriser. Psykologen Susan Folkman i San Francisco påpekar att "Pengar är oerhört viktiga i kris­lägen. De ökar valmöjligheterna." En arbetslös människa som har pengar på banken kan t ex vänta på ett bättre tillfälle i stället för att ta första bästa jobb som dyker upp.

Släktingar, vänner, grannar, so­cialarbetare eller präster - folk som kan ge råd och moraliskt stöd - är en annan tillgång. "Det finns nog ingen effektivare psykisk smärtlindring än kontakt med en annan människa som förstår vad man går igenom", säger dr Flach.

Men man får vänta sig att um­gänget förändras, påpekar Robert Felner, psykolog vid Illinoisuniversitetet. "När man går i pension mister man kontakten med de ar­betskamrater man har träffat varje dag. Skiljer man sig, så är det inte säkert att man så ofta träffar de gifta par man brukade umgås med."

Marsha Dowling var ganska en­sam - hon hade inga barn, och hen­nes föräldrar var döda - men hon fick stöd av några nära vänner och sina livslånga kyrkliga kontakter. Dessutom gick hon med i en stöd­grupp.

5. Pröva något nytt. Affärs­mannen Jim Bluett kände sig hjälp­lös efter en nästan dödlig hjärt­attack vid 31 års ålder. Läkarna sa att han måste ändra sina vanor och göra sig av med en del av sina 130 kilo, annars skulle han kanske inte kunna gå uppför en trappa eller ens leka med sina båda barn. "Jag ville inte bli någon invalid", säger Jim. "Jag förstod äntligen att det var dags att byta stil."

Jim slutade röka och dricka kaffe. Han började banta. I samråd med hjärtspecialisten började han pro­menera och så småningom jogga. Ett och ett halvt år senare hade Jim gått ner 57 kilo och var i så god form att han kunde ställa upp i ett maraton­lopp - och genomföra det.

Jim hade kunnat bli frisk på många olika sätt. Men, som exper­terna framhåller, är det inte vilken metod man väljer som gör skillna­den - det är att man överhuvudtaget uppbådar sina resurser och prövar nya vägar.

Det är inte alla som går rikare ur varje kris, men många människor som klarar förändringens eldprov blir bättre rustade att möta livets ofrånkomliga utmaningar.

Grace Shafir, som fick familjefir­man på fötter och så småningom gif­te om sig, minns hur hon brukade oroa sig för småsaker. "Men efter Jeres död slutade jag vara rädd. Ha­de jag klarat mig igenom det värsta som kunde hända, så kunde jag kla­ra vad som helst."

William Thomas Buckley