Vårt behov av beröring

Varje mänsklig varelse kommer till världen med ett behov av att bli vidrörd, ett behov som kvarstår ända till döden.

Det finns en djupt rotad hunger inom oss som inte kan stillas av aldrig så mycket mat. Det är en hunger efter beröring, den konkreta känslan och realiteten av mänsklig kontakt. Det rör sig bokstavligen om "hudhunger".

Vetenskapliga experiment visar att alla varmblodiga djur har ett medfött behov av att bli vidrörda, och att brist på beröring medför bl.a. aptitlöshet, fördröjd tillväxt, störd intelligensut­veckling samt abnorma beteende­mönster.

Forskare vid Wisconsin-universite­tet har experimenterat med att ta apungar från deras mödrar direkt ef­ter födelsen och uppföda dem i sepa­rata burar i ett speciellt rum. Aporna kunde se och höra varandra och pladdra med varandra, men de fick aldrig möjlighet till fysisk kontakt med andra apor eller med sina skö­tare. Resultatet blev en grupp svårt psykiskt störda apor som visade autistiska, hyperaktiva och självdestruktiva beteendemönster.

Det görs ju lyckligtvis inte kliniska experiment med människobarn, men vi har ändå ett beklämmande och sorgligt rikligt material som visar att barn utvecklar liknande abnorma be­teendemönster när de längre perioder placeras på sjukhus eller institutioner utan tillfredsställande mänsklig kon­takt. Somliga barn blir inåtvända och trumpna, andra vaggar fram och till­baka med kroppen och slår huvudet i väggar och möbler.

Den enkla sanningen är att vi alle­sammans har denna hudhunger. Psy­kologen Sidney Jourard konstaterar att upplevelsen av en beröring vitalise­rar kroppen och får oss att må bra.

Stanna upp en stund och fundera över följande premisser:

1. Varje mänsklig varelse kommer till världen med ett behov av att bli vidrörd, ett be­hov som kvarstår ända till döden.

2. Att bli vidrörd på ett ömt och kärleks­fullt sätt kan vara läkande och tera­peutiskt.

3. Många människor sam­manblandar sådan öm och trösterik beröring med sådan beröring som är avsedd att verka erotiskt eggande.

4. I många hem är barn så lyckligt lottade att de får sin hudhunger stillad; i många andra rör man vid barnen bara när man ger dem smäll. (En del ex­perter anser att det finns barn som är olydiga bara för att få denna hudkon­takt, trots att den är smärtsam.)

Det är inte svårt att särskilja de olika typerna av hem. Ungdomar vil­kas hudhunger är tillfredsställd är i allmänhet öppna, varma och av­spända. De som sällan har blivit vid­rörda i sitt hem verkar ofta mer tillba­kadragna, benägna att leva i en egen fantasivärld, till och med fientliga. Jag är övertygad om att de har dålig själv­känsla och tvivlar på sitt värde. Man ser dem på alla skolor - barn som går in för au sparkas och knuffas och slåss, sätta krokben för någon kamrat på väg nedför trappan, trycka ner en annans ansikte i dricksfontänen, kasta omkring mat i skolbespisningen. Och bakom varenda knuff och spark finns det ett tyst skrik efter kroppskontakt.

Med tanke på allt detta vore det lo­giskt att alla rörde vid varandra så ofta och så ömt som möjligt. Men så är det ju inte.

I de flesta hem kelar man med de minsta barnen, smeker och kramar dem. Det är knappast några sexuella övertoner med i bilden när man rör vid en baby. Men när babyn blir äldre träder ett växelspel av krafter i funktion för att tillbakatränga och be­gränsa den naturliga instinkten att vidröra. Det händer alltför ofta, också i de varmaste och mest kärleksfulla hem, att mödrarna slutar att kyssa och krama sina barn. Pojkar tycker att det är "fånigt" med kyssar och kramar; de finner sig kanske i sådant från sina mammor men absolut inte från sina pappor, vilka för övrigt i allmänhet knappast försöker.

När barnen kommer upp i tonåren har situationen förvärrats. Bortsett från en tröstande klapp på pannan när de är sjuka får många barn ingen ömsint fysisk kontakt med någon.

Varför har vi så svårt för den med­mänskliga beröring som å ena sidan inte har sexuell färgning och å andra sidan inte är pseudoberöring i stil med klapp på axeln eller brottning på lek? Den borde vara självklar i en varm och kärleksfull familjegemen­skap. Vi bär ju alla på det naturliga behovet av att vidröra och bli vidrörd. Några exempel på vad jag menar:

Kramar Enkelt? Ja och nej. Det förekommer så många pseudo-kramar. "Trästöttekramen" till exempel. I den möts två personer och deras hu­vuden rör vid varandra - men inget mer. Det hela ser ut som två trästöttor som lutar mot varandra. En annan pseudo-kram kallar jag "bröst-mot-bröst-rapningen". Här finns bröst­kontakt, men detta gör de inblandade så generade att de börjar klappa var­andra i ryggen som om det gällde att få en baby att rapa. På så vis tar vi ud­den av situationen genom att ge den person vi kramar infantil status.

En riktig kram är en kram med hela kroppen som raserar trästöttorna och inte innefattar rapning. De båda inblandade tar sig tid att verkligen se på varandra. Vi skulle alla må mycket bättre om vi vågade ge sådana ärliga kramar i stället för de tillgjorda stela varianter som är så vanliga.

Killa på ryggen. En ömhetsbetygelse som många praktiserar är att killa, klia eller massera varandras ryggar.   Faktum är att denna lilla smekning gör otrolig nytta. Spän­ningar, oro, sorgsna tankar och trött­het försvinner, samtidigt som man mättar den hudhunger vi alla har. Småbarn som smeks på detta sätt lär sig snabbt att älska den beröringen och vid sängdags ber de enträget med sin mjukaste röst "snälla pappa, illa jygg".

Smeka nacken. Håll med om att det känns otroligt skönt när någon försik­tigt och ömt smeker din nacke. Du kopplar av och njuter, spänningar för­svinner. Utan ömsint beröring då och då blir vi utsvultna, tillvaron känns meningslös, ja, vi kan till och med bli sjuka.

Kroppskontakt är alltså mycket vik­tig. Glöm aldrig det. Den gåvan till dina barn betyder enormt mycket för deras framtid. De putsade fönstren och strukna pyjamaserna kommer de inte att minnas - där kan du slarva - men ömheten och smekningarna - el­ler avsaknaden av dem - minns de hela livet.

Beröring ger ömhet och stöd på ett direkt och medkännande sätt; den för­ser de minsta med byggmaterial för bättre kommunikation i alla mänsk­liga relationer; den gör människor trygga nog att kunna be om vad de be­höver och frikostiga nog att i gengäld ge andra vad de behöver; den ger lyck­ligare och bättre barn, kärleksfullare föräldrar och bättre äkta män och hus­trur.

Att vidröra och bli vidrörd ger bättre människor.

Sidney B.Simon