Skyr du smärtan, flyr dig glädjen

Min man och jag såg nyligen en teaterpjäs om ett äldre par som tillbringade sin 44:e sommar tillsam­mans på sitt lantställe. Det bakomlig­gande temat var deras känsla av tidens snabba flykt, av den annalkande dö­den. Vi rördes djupt av det gamla pa­ret. Vi skrattade åt deras charmfulla excentricitet och grät åt deras ångest. När pjäsen var slut sa en dam framför oss högt till sitt sällskap: "Jag avskyr pjäser som försöker få mig att gråta!"

Jag tyckte synd om damen. Om hon inte stod ut med dödens närhet hade hon förmodligen inte lagt märke till kärleken och livsbejakandet som i lika hög grad var närvarande.

Visst kan man sväva fram över li­vets yta utan att bli djupare berörd av någonting, men det är inte särskilt givande. De som tar avstånd från lidan­det avstår därmed också från möjlig­heterna till intensiv glädje. För att känna djupt, för att tränga igenom fa­saden in i människors hjärtan, måste vi uppleva hela känsloregistret.

Jag är bekant med en kvinna vars enda dotter dog när hon var 35 år och lämnade efter sig två små barn. Mormodern bor i New York och de båda dotterdöttrarna i Alaska. Mormo­derns vänner försökte övertala henne att resa och hälsa på sina barnbarn ef­ter deras mors död. "Nej det kan jag inte", sa hon. "Jenny är en levande avbild av Helen som flicka. Det skulle vara outhärdligt för mig att se henne."

Detta var för tio år sedan. Jenny är 18 nu. När hon förra sommaren skrev och talade om att hon skulle komma till New York, svarade hennes mor­mor att hon var så ledsen, men att hon inte kunde ta emot henne därför att hon just då skulle få sin lägenhet må­lad.

Jag har en känsla av att förmågan att finna glädje i de mest alldagliga ting (att se en blomma slå ut, se bla­den få sin höströda färg, se en fågel ta ett bad) djupnar för var gång jag ge­nomlever en djup sorg. Döden gör att vi sätter större värde på livet. Besvi­kelse gör att framgången ger ännu mer tillfredsställelse.

Denna förmåga att känna djupt och helt kan ställa föräldrar inför svåra problem. Vår naturliga instinkt är att försöka skydda barnen. Vi anser att om ett barn är lyckligt så gör vi ett bra jobb som föräldrar. Om ett barn är ledset har vi misslyckats. Men att ge barnen föreställningen att det är bra att vara lycklig och hemskt att vara sorgsen berövar dem deras möjligheter att utforska hela registret av mänsklig erfarenhet.

Barn måste få hjälp att inse att li­dande, besvikelse och misslyckande inte bara är oundvikliga känslor, utan att de till och med kan berika. Sådana erfarenheter kan hjälpa till att ut­veckla det tålamod, den motstånds­kraft och den andliga styrka som de kommer att behöva när ett forsknings­projekt visar sig värdelöst, när de får ett dåligt betyg trots flitig läxläsning, när ett magplask följer efter en som­mar av dyklektioner. Det är inte så farligt att misslyckas och bli ledsen. Vad som i det långa loppet är farligt är att inte försöka på grund av rädsla att bli besviken.

Detta gäller i särskilt  hög grad mänskliga relationer. Jag hörde en gång en far säga till sin nioårige son: "Det gör inget om David inte vill leka med dig mer. Han är faktiskt ingen trevlig pojke." Men när en vänskap tar slut gör det alltid ont. Om vi förne­kar det berövar vi själva vänskapen mycket av dess mening — och mycket av dess glädje.

En sådan attityd av oberördhet kan lamslå ett barns förmåga att känna. Om vi till exempel säger: "Sluta att gnälla om David nu. Tag det som en man och behärska dina känslor", så kan det bli så att pojken förnekar sina känslor därför att de isolerar honom. Det skulle vara till bättre hjälp för barnet om vi i stället sa ungefär så här: "Jag vet hur det känns. Det gör ont när en god vän överger en och det tar tid innan man kommer över det."

När vi accepterar sorg och smärta som en del av vårt liv måste vi emeller­tid finna en medelväg mellan att stoiskt "se sanningen i vitögat" och den andra ytterligheten som är flykt. Min man citerade en gång ett talesätt som jag har satt upp över mitt skriv­bord: Det enda jag fruktar är att jag inte ska visa mig värdig mitt eget li­dande. Var gång jag känner mig djupt olycklig eller ängslig eller besviken lä­ser jag de orden. De är en ständig på­minnelse om att ifall jag är värdig mitt eget lidande — om jag accepterar det och använder det för att öka min självkännedom och min medkänsla med andra — så kan jag också hoppas bli värdig de stunder av glädje och lycka som ofrånkomligen följer, lika visst som att på regn följer solsken.

Eda LeShan