Lyssna till tystnaden

Den moderna människan tycks ha glömt bort konsten att lyssna efter ljud - allt hon hör är oljud.

Television, radio och stereo kan vara utmärkta för att förmedla stor teater, uppbyggliga ord och vac­ker musik. Ändå kan väl ingen hävda att dessa apparater för de flesta män­niskor är något annat än blott förmed­lare av oljud? De är inget man verkli­gen lyssnar på, de bara låter.

Den moderna människan börjar sin dag med att vakna av oljud från ra­dion, har bandspelare eller radio i bi­len som för henne till arbetet, lever kanske med bakgrundsmusik hela da­gen på jobbet och slutar framför TV:n. De som inte kan sova i den tyst­nad som uppstår när TV:n stängs av slår på den självavstängande radion vid sängen och somnar till skvalmusik.

Tystnaden har blivit ett vakuum som den moderna människan avskyr. Den är inte längre normal eller bra i sig själv. Den uppfattas bara som en avsaknad av oljud. Före oljudet fanns det ljud som gick att skilja från oljud eftersom ljuden uppstod ur tystnad. Tystnad var bakgrunden för ljud.

Stadsbor som ständigt är omgivna av oljud blir nervösa på landet efter­som ljuden där - från syrsor, fåglar och andra djur - hörs mot en bak­grund av tystnad. Det pratas också mindre på landet, eftersom man för att bryta tystnaden måste ha något att säga.

I staden är ord en del av det all­männa oväsendet - man kan säga vad som helst bara för att inte sluta prata - och tystnad tolkas alltid som osäker­het. Det verkar som om det fanns en rädsla för att staden skulle störta sam­man i tystnaden om oväsendet upp­hörde.

Innan TV hade slagit igenom, häv­dade den schweiziske tänkaren Max Picard att folk har radion på för att förvissa sig om att de fortfarande finns till. Den åsikten vänder upp och ner på det gamla problemet: om ett träd faller i skogen, uppstår det då något brak om ingen är där och hör det? Ut­gångspunkten är att människan existerar och frågan är om ljud kan exi­stera utan att människan hör det. Den moderna formuleringen av den frå­gan, á la Picard, skulle kasta om dessa antaganden så att den moderna män­niskan frågade: om jag inte ständigt utsätts för oljud, hur vet jag då att jag verkligen finns till?

Ensamhet och tystnad är smältdeg­lar för allvarliga tankar. Att fly från dem är att fly från de villkor som är nödvändiga för den självrannsakan som gör livet värt att leva. Gör man det flyr man också från den frid som man endast kan uppnå genom att inrikta sitt liv på väsentligheter - vä­sentligheter som man bara kommer till full insikt om när man är stilla och lugn och öppen för dem.

Jag får ofta höra att folk slår på ra­dio och TV för att de är ensamma. Oljud används som en medicin mot ensamhet. Det fungerar som en akus­tisk drog. Men ensamhet är en läng­tan efter något som inte kan dränkas i ljud. Om man analyserar sin ensam­het kan man börja fråga varför man är ensam och vad det är man längtar ef­ter. Ensamheten låter oss veta att vi egentligen inte har något som riktigt motsvarar vårt hjärtas innersta läng­tan - varken i våra vänner, vår familj eller i våra världsliga ägodelar och nö­jen.

I vad eller i vem ska vi då finna fö­remålet för vår djupaste längtan ? Det är kanske den viktigaste fråga som överhuvudtaget kan ställas och den kan bara besvaras under tystnad.

Robert Reilly